Fru talman! Jag vill också tacka för det engagerade talet, men om jag granskar innehållet blir jag något konfunderad. Jag är ganska övertygad om att om man går tillbaka och tittar i protokollet så börjar Gunnar Andrén med att väldigt påtagligt ta upp andra exempel runt om i landet där staten fullt ut finansierar infrastrukturprojekt. Därför bör även trafiklösningar i Stockholm vara en nationell angelägenhet. Så säger han ungefär. Det håller jag fullständigt med om. Jag kan bara konstatera att det inte är vi utan den borgerliga regeringen som i stället för att säga att det är en nationell angelägenhet som vi ska finansiera gemensamt över statsbudgeten öppnar upp för så kallad alternativ finansiering. Det handlar till exempel om att kommuner som Stockholm eller landsting ska behöva vara med och betala mer. Eller varför ska inte hela regionen bort till Örebro vara med och betala Citybanan? Varför inte, när vi kunde finansiera andra viktiga projekt längre norrut, hela landet? Jag tycker att det är rimligt att man ser Stockholm som en nationell angelägenhet.
Det handlar också om OPS-lösningar där det privata näringslivet ska låna upp pengar, bygga och hyra ut tillbaka till oss. Ingen har lyckats att få mig eller Vänstern att förstå varför det kommer att bli billigare i längden eftersom alla erkänner att det inte finns någon som kan låna ut pengar billigare än Riksgälden.
Jag förstår inte vem Gunnar Andrén egentligen kritiserar. Vem är det från oppositionen som står för så många andra och annorlunda lösningar? Jag uppfattar det snarare så att Gunnar Andréns parti och de tre allianspartierna är ett större hot i så fall för att vi ska få en finansiering av de viktiga infrastrukturprojekten även i Stockholm, till exempel Citybanan, som jag tycker självklart är en nationell angelägenhet som i allt väsentligt också ska betalas via den svenska statsbudgeten, inte av dem som råkar bo i Stockholm. Jag bor ganska långt härifrån, men jag har väldigt stor nytta av att tågen någon gång kan komma in genom den så kallade getingmidjan i tid.
Frågan är: Vem riktas kritiken egentligen mot? Är Gunnar Andrén för en huvudsakligen statlig finansiering av infrastruktur, eller vill han, liksom sina allianskamrater öppna upp för mer av alternativ finansiering? Jag tycker att det är lite motsägelsefullt här vad kritiken egentligen går ut på.