Herr talman! Jag får börja med att instämma i mycket av det som mina allianskolleger Sten Bergheden och Sven Bergström har sagt, så att vi inte behöver upprepa alltför mycket av det.
Dessutom vill jag, så att jag inte glömmer det på slutet, yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets alla förslag.
Kollektivtrafik är, som har sagts många gånger, naturligtvis inget självändamål. Men vi vet ändå hur viktig den är på många ställen. Inte minst ur tillväxtsynpunkt skapar den möjligheter för arbetspendling, regionförstoring och alla de saker som vi mycket väl vet om. Naturligtvis är det ett väldigt viktigt område.
Jag hade i alla fall tänkt att jag skulle begränsa mig till två punkter i betänkandet för att inte upprepa alltför mycket.
Punkt 1 gäller tillgängligheten för funktionshindrade i kollektivtrafiken. Det har naturligtvis sin grund i att det har varit en folkpartifråga under många år.
Sedan tänkte jag nämna några ord om lokal spårtrafik, som har tagits upp här. Det gäller främst planeringsprocessen.
Fru talman! Ett beslut om tillgänglighet i kollektivtrafiken för funktionshindrade fattades redan 1979 på förslag från den dåvarande folkpartiregeringen. Vi får alla på ett eller annat sätt erkänna att det inte har blivit riktigt så mycket som man hade hoppats på. Vilken regering ska få skulden för det? Det har i alla fall inte varit alliansregeringar under mesta delen av den tiden.
Det talas om att vi är eniga i frågan. Jag upplever det som att det finns mycket enighet. Men jag kan tycka att oppositionen också har en roll för att spetsa till det lite. Så får det vara, och så ska det vara. Men den enighet som finns för att handikappanpassa kollektivtrafiken så att den passar funktionshindrade borgar för att det kommer att bli bra lösningar. Målet 2010 ligger fast. Jag är helt övertygad om att det nationella handlingsprogrammet kommer att ge en lösning på området. Vi är på rätt spår. Det här är inte någonting man behöver reservera sig mot. Det finns enighet i frågan, och det borgar för en lösning. Jag hoppas att alla håller med om det.
Fru talman! Jag tänkte ta upp frågan om planeringsprocesser. I en motion har frågan om lokal spårtrafik tagits upp. Planeringsprocesserna är så omfattande i Sverige att de blir ett hinder i sig. I motionen uttrycker man att det bästa blir det godas fiende.
Det är då naturligtvis viktigt att vi tittar på andra länder där spårtrafiken har utvecklats. Nu pratar vi inte så mycket om ekonomiska resurser utan just om planeringsprocessen. Då är det viktigt att vi kan klargöra vilka hindren är i Sverige som gör att spårtrafiken rent planeringsmässigt inte kommer till. Vi kan vara överens om att spårbunden trafik är bra ur både miljö- och kapacitetssynpunkt. Det är inte svårt att se att mycket av hindren ligger i själva planeringsprocessen.
En annan viktig del som togs upp vid den offentliga utfrågningen den 25 januari, av Ines Uusmann vid Boverket, var frågan om samplaneringen. Trafikplaneringen lever inte ett eget liv. Den ingår i samhällsplaneringen. Jag satt tidigare i bostadsutskottet. Vi diskuterade mycket samplanering av boendeutbyggnad och trafikutbyggnad. Vi besökte bland annat ett projekt i Köpenhamn, Örestadsprojektet, där den spårbundna trafiken hade byggts först innan något annat byggdes. Det är den spårbundna trafiken mellan Köpenhamn och Kastrup. Sedan har det byggts omkring banan. Det finns exempel i världen där man har lyckats med detta.
Under hela förra mandatperioden pågick arbetet för Plan- och bygglagskommittén och Miljöbalkskommittén. Så fort man ställde frågor om detta till dåvarande regeringens representanter hänvisades man till att processen pågick. Den lamslog det hela. Man kan ändå konstatera att redan 2004 kom ett delbetänkande när det gäller instansordningen i plan- och bygglagsprocessen och miljöbalksprocessen. Sedan har inte beslut fattats i frågan. Det kan man beklaga. Den punkt som är den stora fördröjande faktorn är att överklagandeprocesserna pågår under långa tider. Det är inte fråga om att enskilda människor inte ska få vara med i planeringsprocessen, att det inte ska vara en rättssäker process eller att de inte ska få rätt att överklaga, utan det är fråga om att själva överklagandeprocessen tar så oerhört lång tid. Besluten blir inte bättre, utan det tar bara lång tid.
Jag är faktiskt övertygad om att det arbete som har satts i gång i Regeringskansliet om att ändå komma fram till förenklingar på den punkten kommer att gynna även spårbunden trafik. När det gäller spårbunden trafik finns det ytterligare ett problem som måste tas upp, nämligen bullerproblemet. Teknikutvecklingen gör att vagnsmaterialet i sig kan bli tystare i framtiden. Vi får hoppas på det. Samtidigt måste det här finnas ett så pass flexibelt regelverk att det går att väga vinster mot förluster. Det ska inte bli ett så "enkelspårigt" tänkande att det inte går att bygga bullrande spårbunden trafik, trots att den skulle lösa andra problem på ett sätt som skulle minska bullret. Det regelverk som finns är så pass stelt att ett bygge kan stoppas. Jag har goda förhoppningar om att vi ska få en diskussion om detta och att det ska bli ett förenklingsarbete.
Fru talman! Jag vill kommentera vad som har sagts tidigare i dag. Först var det reservation 1. Visst är samordning är bra, men jag vill ändå lyfta fram samordningsdiskussionen om linjetrafik, skolskjutstrafik, färdtjänst och sjukresor. Dessa finns på många ställen i dag. Det är fråga om riksdagsbeslut i och med att länstrafiken och kommunerna har ansvar för trafiken. Många kommuner jobbar med detta. Det är värt att påpeka.
Sedan har jag en kommentar om konkurrensutsättning och alternativ finansiering, fru talman. Världen är inte svart och vit, det vill säga att vi löser problem på antingen det ena eller det andra sättet. Av de särskilda yttrandena framgår det att alternativ finansiering alltid skulle vara lösningen - men det är alltid möjligheten. Det är tydligt att det är möjligt att börja räkna på detta. Men ett sådant system bygger på att det finns samhällsekonomiska vinster; annars är det oerhört svårt att använda den metoden. Alla säger här att till slut ska detta betalas. Men det är lite konstigt att skriva på näsan att det är möjligt. Det är en bra möjlighet som har tagits fram av den borgerliga regeringen.