Herr talman! När det gäller trängselskatten och satsning på väg eller järnväg vill jag säga att vore det så som Karin Svensson Smith säger att vi skulle ta överskottet från trängselavgifterna i Stockholm, som beräknas till 500 eller 700 miljoner per år, och lägga det på Förbifart Stockholm får vi vänta åtminstone 40, kanske 50 år för att få ihop den penningsumma som skulle behövas för att bygga Förbifart Stockholm. Det illustrerar väldigt väl det som Karin Svensson Smith naturligtvis vet, nämligen att det inte är så enkla samband att man kan säga att man använder trängselskatteintäkterna till att satsa på det ena eller andra. Detta är kommunicerande kärl.
Staten satsar 25-30 miljarder årligen inom det utgiftsområde som vi är ansvariga för, vägar och järnvägar, och det kommer den att göra i fortsättningen också. Det kommer enligt min bedömning i all huvudsak att vara så att investeringar som görs, både på vägar och på järnvägar, är finansierade över statsbudgeten, även om vi öppnar för alternativ finansiering.
Det kommer att behövas både statliga och regionala pengar till både väg- och järnvägsinvesteringar för att de pengarna över huvud taget ska räcka till. Det där är alltså mer en semantisk fråga eller en nyansering som vi kan diskutera i all oändlighet, men det kommer att behövas statliga och regionala pengar till både vägar och järnvägar. Det skulle, som sagt var, bli väldigt lite pengar till vägbyggande om man bara skulle använda de pengar som trängselskatterna genererar.
I Stockholmsområdet och andra storstadsområden är det självfallet så att man ska utnyttja de fördelar som spårtrafiken - järnvägen, pendeltågen och tunnelbanan - ger. Här ska vi inte satsa på att få över mer trafik på vägarna. Det är därför som den nya regeringen också tar in trängselskattemodellen och försöker använda den i ett långsiktigt hållbart system.