Herr talman! Jag vill i mitt korta inlägg bara dröja
något vid frågan om flickaborter. Jag upprördes när
jag insåg att sådant här förekommer. Att könsselek-
tion är ett problem i Kina och Indien kan man möjli-
gen förstå, men där har man redan lagstiftat mot möj-
ligheten att använda fosterdiagnostik för att välja bort
barn av det kön som man inte önskar. I de länderna
lär det nästan alltid vara fråga om flickor. Men nu ser
det ut som om Sverige halkar efter.
I fjol sommar tog ett par personer från Borås, lä-
karen Per Moldin och kuratorn Lotta Broo-Johansson,
upp detta i en debattartikel i Dagens Nyheter. De
skriver bl.a. följande:
"Dessa abortärenden, där fostrets kön uppenbart
är huvudskälet till att föräldrarna vill avbryta gravi-
diteten, väcker starka känslor hos all involverad sjuk-
vårdspersonal och de uppfattas som en utomordentlig
moralisk provokation mot våra grundläggande värde-
ringar. - - - Vår erfarenhet är att ingen i personalen
vill utföra dessa aborter."
Som svar på det här säger professor Marc Byg-
deman att detta är ett icke-problem. Likväl påstår
alltså sådana som jobbar med det här att det är ett
problem.
Intressant i sammanhanget är att fem socialdemo-
kratiska kvinnor med Margareta Israelsson i spetsen
redan 1995 i en motion till riksdagen skrev att de
ansåg att den svenska lagstiftningen måste ändras och
att ett förbud borde införas mot att lämna ut informa-
tion om det väntade barnets kön före utgången av
25:e graviditetsveckan.
Ja, är det så enkelt att det bara är fråga om att
flytta ett datum, borde det väl inte vara någon pro-
blem. Eller var är svårigheten? Det kan väl inte vara
så, socialministern, att detta är ett icke-problem, även
om det enbart rör sig om ett par, tre fall per år. Det är
ett par, tre människoliv som det i så fall handlar om.
Det kan väl inte vara ett icke-problem, socialminis-
tern?