Herr talman! Jag skall villig erkänna att jag kän-
ner mig som lekman, och kanske extra mycket man i
det här sammanhanget, när vi diskuterar sådana här
mycket svåra och allvarliga saker. Jag har några
gånger i livet mött problemställningen med kvinnor
som har haft bekymmer inte med flickaborter men väl
men aborter. Det är sannerligen inga enkla problem
och ingenting som man skall ta lätt på.
All information som läkaren har skall patienten
också få, sade socialministern nyss. Detta instämde
Barbro Westerholm i. Det må vara så. Men vi skall
också komma ihåg att det rör sig om ännu en individ,
det ofödda barnet. Det kan inte tala för sig, kan inte
göra sin röst hörd och blir offret. Jag vill lägga till
den dimensionen.
I sitt svar på själva interpellationen som socialmi-
nistern läste talade han om att det inte är rimligt att en
majoritet av blivande föräldrar som inte missbrukar
uppgiften skall undanhållas denna information därför
att ett fåtal individer använder uppgiften på ett otill-
börligt sätt.
Men uppenbarligen är det nu så, socialministern,
att här talar som när det gäller flera andra av våra
andra lagstiftningar solidariteten för att vi bör undan-
hålla informationen intill den tid då den inte är an-
vändbar i syftet att begå abort.
Kan man inte tolka SIFO-undersökningen på det
sättet, där två tredjedelar - dvs. en kvalificerad majo-
ritet - av kvinnorna i åldrarna 30-49 år vill se ett
stopp för detta? Jag tycker faktiskt det. Man kan ock-
så se det som en fråga om solidaritet med det ofödda
barnet. Tack för ordet.