Herr talman! Barbro Westerholm hade naturligtvis
en poäng när hon sade att vi måste se över hur det är
med de allra senaste aborterna och de grövsta och
svåraste handikappen. Hon har inte replikrätt i denna
debatt och kan därför inte svara på min fråga, men jag
vill ändå slå fast att det måste finnas en sista tidpunkt
när fostret bedöms som livsdugligt utanför kvinnans
kropp och då inte en ansökan om abort kommer att
beviljas eller ens prövas, därför att det är för sent.
Den distinktionen är väldigt viktig. Om ett foster
saknar hjärna, såsom har varit fallet, saknar det också
livsduglighet; därom råder det inget tvivel.
Jag noterar att socialministern sorgfälligt undviker
att ta ställning. Jag tycker att det är oroväckande,
även om jag tror att det blir en god utveckling här,
därför att vi redan har dröjt så länge. WHO slog fast
och rekommenderade medlemsstaterna detta för tio år
sedan. Vi har dröjt på steget i tio år. Jag lyfte fram
den här frågan 1993. Det har gått alldeles för lång-
samt. Det är inte tillständigt att läkare och annan
personal skall behöva göra de här aborterna med barn
som företer livstecken. Nu är det bråttom. Det är väl
att detta förankras i Medicinsk-etiska rådet, men det
finns ingen möjlighet att fördröja det här och dröja
ytterligare så att månad läggs till månad. Nu begär det
offentliga Sverige - företrätt av oss som är politiker -
ett besked från regeringen. Vad vill man göra? Man
har makten att göra det, och då vill vi också ha ett
klart och tydligt besked. Ministern har ett sista inlägg.
Jag skulle hemskt gärna vilja att ministern åtminstone
angav riktningen.