Herr talman! Det här är en av de svåraste frågor
som vi har att diskutera. Jag vill först till Tuve Skån-
berg med anledning av en debatt som vi för i Svenska
Dagbladet säga att vi har fått tillgång till olika mate-
rial. Jag har beklagligtvis inte haft tillgång till de elva
senaborter som har gjorts av sociala skäl under det
senaste året. Jag tror dock kanske inte att det i sak
förändrar min generella inställning.
Tiden från gränsen för när senaborter får göras,
alltså 22:a veckan, till när ett foster kan räddas till
livet är väldigt snäv. Jag tycker att det är mycket bra
att socialministern ser en möjlighet att låta Statens
medicinsk-etiska råd närmare studera den här frågan.
Det här är komplicerat. Aborter är alltid en nöd-
lösning. Ingen är ju för sådana, men de är i vissa
olyckliga situationer den enda utvägen. Det kan gälla
mycket allvarliga missbildningar. Det var sådant som
jag fick med i mitt material - foster som varken har
hjärna eller skalle eller som har andra mycket svåra
missbildningar.
Men det finns också sociala skäl. Jag har i dag va-
rit på ett möte med en grupp som arbetar med
preimplantatorisk diagnostik, och i den gruppen vi-
dimerade man att till kategorin sociala skäl förs fall
av mycket unga flickor som har varit sexuellt utnytt-
jade liksom ogifta unga kvinnor för vilka det är fara
för liv och hälsa, om de i sin familj talar om att de har
blivit gravida. Dit hör också tunga missbrukare.
Jag tycker att Statens medicinsk-etiska råd i sin
analys av dessa fall bör se efter om man kunde ha
kommit tidigare till hjälp. Kunde man ha ingripit
tidigare än i 21:a eller 22:a veckan och i stället ha gett
hjälp kanske i 16:e veckan? Jag tycker att det är en
viktig del i en utredning. Man kunde naturligtvis
också belysa konsekvenserna om de hade fått ett nej.
Vad hade hänt då? Jag vet att inblandade gynekologer
gör en avvägning om det är risk för att flickan i fråga
t.o.m. begår självmord.
Jag såg när jag var ung doktor tyvärr ett par fall
där kvinnor tog livet av sig när de fick nej på sin
abortansökan från Medicinalstyrelsen. Sådant får bara
inte ske.
Vad gäller könsbestämning måste vi naturligtvis
ha ett samhälle som säger nej till att sortera bort flick-
foster. Jag tror att det är lite farligt att, som Gustav
von Essen gör, extrapolera siffrorna. Könsbestämning
görs ju inte isolerat, utan den förekommer som ett
sidofynd i samband med fosterdiagnostik, där gyne-
kologen tar ställning till om det finns medicinska skäl
för en åtgärd.
När det gäller ultraljud fick jag i dag uppgiften att
man i 65 % av fallen möjligtvis kan se könet, dock
med osäkerhet. Det viktigaste är naturligtvis att sam-
hället tydligt säger ifrån att vi inte accepterar denna
företeelse. Män och kvinnor, pojkar och flickor, är
lika mycket värda.
Jag har ett par kommentarer till att göra, men de
får komma i nästa inlägg.