Herr talman! Även jag vill tacka socialministern
för svaret. Det är två interpellationer som besvaras.
Den interpellation jag lämnade in handlar om sena
aborter. Där är det betydligt lättare att se en kon-
struktiv hållning än i fråga om de s.k. flickaborterna.
Flickaborterna skulle vi ju acceptera eftersom vi inte
vet hur många det är. De är inte tillräckligt många.
Det är också ett otillfredsställande svar.
I gengäld är alltså svaret om de sena aborterna
konstruktivt med öppningar mot en förändring åt rätt
håll. I min interpellation visade jag att för tidigt födda
barn kan räddas i samma ålder som de senaste abor-
terna utförs, särskilt om man räknar med en felmargi-
nal på ungefär två veckor vid åldersbestämningen.
Jag pekade på att läkaren Anna Hammarström slog
larm om detta i Dagens Nyheter förra året. Hon är
själv gynekolog. Gynekologförbundet vill se en änd-
ring av tidsgränserna, som ministern också redogjor-
de för i svaret. Världshälsoorganisationen rekom-
menderade redan 1989 en gräns för när foster skall
kallas foster och barn skall kallas barn till vecka 22.
FN:s barnkonvention, som Sverige ju har ratificerat,
deklarerar att barn har rätt till lagligt skydd även före
födelsen.
Nu svarar socialministern att Statens medicinsk-
etiska råd enligt vad han har erfarit är berett att om-
pröva frågan om tidsgränserna för de sena aborterna.
Det ligger på dagordningen. Det är bra.
Jag skulle vilja att socialministern i dag precisera-
de sig: Vad tycker socialministern om att gränserna
för när foster kan överleva och när de sena aborterna
sker ligger nära varandra, t.o.m. har passerat varand-
ra? Hur pass snabbt vill socialministern åtgärda detta?
Kort och gott: Varför har det dröjt så länge innan
WHO:s rekommendation sedan tio år tillbaka om att
barn skall definieras från vecka 22 skall implemente-
ras i svensk lagstiftning?