Jämställdhet

Herr talman! Man kan ibland fråga sig hur långt

jämställdheten egentligen har kommit i vårt land.

Anledningen till att jag ställer mig denna fråga är i

första hand hur tidningsjournalister har behandlat dels

vår partiledare Maria Leissner, dels partiledarkandi-

daten och tillika statsrådet Mona Sahlin.

Maria Leissners ögon har analyserats. Var de inte

litet kalla kanske? Hennes lockiga hår har kommente-

rats. Kan en partiledare verkligen ha en sådan frisyr?

Mona Sahlins klädval har analyserats. Varför hade

hon vit klädsel på presskonferensen månntro? Hennes

dialekt har kommenterats. Kommer socialdemokratis-

ka gräsrötter att acceptera en partiledare med Stock-

holmsdialekt?

Herr talman! Tillåt mig att föra fram en liten und-

ran. Hur kan det komma sig att Maria Leissners frisyr

kommenteras och anses intressantare än Carl Bildts?

Hur kan det komma sig att Maria Leissners ögon

analyseras men inte Birger Schlaugs? Och hur kan det

komma sig att Mona Sahlins klädval är intressantare

än Ingvar Carlssons? Hur kan det komma sig att just

Mona Sahlins dialekt kommenteras men inte Anders

Sundströms?

Jag är tyvärr ganska övertygad om att statsrådet

Mats Hellström har helt rätt i att kvinnliga ledare

ifrågasätts och analyseras på ett helt annat sätt än

manliga ledare. Det sker tyvärr allt för ofta utifrån

helt irrelevanta utgångspunkter. Detta är kanske också

ett tydligt bevis på att det finns oerhört mycket kvar

att göra i Sverige innan verklig jämställdhet uppnåtts

mellan kvinnor och män.

Nu för tiden är jämställdhetsdebatter i riksdagen

föga kontroversiella. Det är politiskt korrekt att tala

för jämställdheten. Det är bra. Men det kan ibland

vara viktigt att påminna sig att det tog hela 73 år från

det att de första kvinnorna tog plats i den svenska

riksdagen till dess vi uppnådde en rimlig könsfördel-

ning. Jag vet inte om Christel Anderberg skulle kalla

detta den moderata modellen, dvs. att jämställdheten

skall tillåtas att växa fram sakta men säkert utan reg-

leringar.

Jag kan försäkra Christel Anderberg att jag tycker

precis lika illa om socialism som hon gör. Man kan

tillskriva socialdemokraterna mycket elände på grund

av den ideologin, men just i detta fall tycker jag nog

att det är att dra litet väl långtgående slutsatser att

hävda att det land som har nått väldigt långt i jäm-

ställdhetsarbetet skulle ha drabbats särskilt hårt bara

för att vi har haft socialdemokrater i regeringen under

lång tid. Om man jämför med andra länder där det

inte finns någon socialdemokratisk politik kan man

väl knappast påstå att jämställdheten har nått mycket

längre där. Vi kan gärna förenas i hur illa det är med

socialism, men på detta område tror jag tyvärr att det

finns lika goda kålsupare inom alla ideologier.

Det kvarstår fortfarande många ojämlikheter i vårt

land. Jag tänker i första hand på de oförklarliga och

oacceptabla löneskillnaderna mellan kvinnor och män

och att ansvaret för hem och familj till största delen

fortfarande vilar på kvinnorna. Men det finns ändå

anledning till optimism. Under de år som gått har

bristerna i jämställhet faktiskt hamnat på dagordning-

en igen, inte bara i politiken utan på arbetsplatserna,

vid köksborden och vid diskbänkarna.

Jag är övertygad om att utan en stabil liberal ideo-

logisk grund riskerar brister i jämställdhet och andra

typer av diskriminering att reduceras till frågor som

bara hamnar på dagordningen då det anses politiskt

korrekt eller då tidsandan tillåter detta.

Så får det aldrig bli - att det politiska kuraget och

engagemanget inte finns då det blåser snålt. Det kan

ju finnas anledning att i denna stund, när partier och

andra opinionsbildare nästan tävlar om att framstå

som de mest angelägna om att förbättra jämställdhe-

ten, påpeka att det inte alltid varit så. Ett exempel är

tillkomsten av jämställdhetslagen 1979 under den

dåvarande mittenregeringen med starka folkpartiin-

slag. Då gick Socialdemokraterna kraftfullt emot en

sådan förbättrad lagstiftning, i en ohelig allians med

såväl LO som SAF.

Det finns i dag inga samhällsförhållanden som i

högre grad negativt påverkar en så stor del av be-

folkningen som bristerna i jämställdhet. Därför får

inte jämställdhetspolitiken enbart bli en kvinnofråga,

lika litet som kampen mot rasism endast skall föras av

invandrare. Jämställdhetspolitik är för viktigt för att

reduceras till ett gruppintresse.

Alla människors lika rättigheter och skyldigheter

är ett grundfundament som måste garanteras i en

demokratisk rättsstat. Det är från denna utgångspunkt

som Folkpartiet och den liberala ideologin hämtar sin

kraft. Det ligger i allas intresse att vi gemensamt arbe-

tar mot diskriminering i alla dess former. Diskrimine-

ring har sin utgångspunkt i generaliseringar om en

viss grupps påstådda kollektiva egenskaper och be-

hov, generaliseringar oftast uppbyggda på fördomar

och kulturhistoriskt förankrade uppfattningar. Det är

också detta som gör den så motbjudande. Det finns

ingen egenskap, inget behov, inget karaktärsdrag,

inget kön och ingen rastillhörighet som på något sätt

kan bli viktigare än det förhållandet att vi alla i första

hand är människor, med unika och individuella behov

och individuella rättigheter.

Det kan tyckas vara självklart att ha den uppfatt-

ningen, men det finns representanter i denna kammare

som i andra sammanhang gärna delar in människor i

klasser eller på den andra kanten är blinda för de olika

förutsättningar och villkor som människor alltjämt

lever under i dagens Sverige.

Folkpartiet liberalerna har länge varit pådrivande i

arbetet med att förändra samhället i riktning mot att

kvinnor och män skall ges mer likvärdiga förutsätt-

ningar till individuell utveckling och valfrihet samt

likvärdiga rättigheter och skyldigheter såväl i arbets-

liv som i omsorgen om hem och familj.

Trots att bristerna i jämställdhet mellan kvinnor

och män åter hamnat i fokus i den offentliga debatten

och i det politiska beslutsfattandet kvarstår fortfaran-

de orättvisor, oftast till kvinnornas nackdel.

Det är tyvärr sällan så att fagra ord förändrar värl-

den, och det är på den här punkten som det finns all

anledning att kritisera regeringen för den förda politi-

ken. Det är inte svårt att räkna upp många beslut som

fattats i denna kammare av socialdemokrater i kombi-

nation med jourhavande politiska kompisar som varit

direkt fientliga mot jämställdheten, detta trots att

jämställdhetsminister Mona Sahlin i vackra tal har

framhållit vikten av att jämställdhetsaspekter skall

beaktas vid varje politiskt beslutsfattande.

Vi har i Folkpartiet valt att inte reservera oss på

varenda punkt där vi i detta betänkande i och för sig

har invändningar, men den del där vi verkligen vill

göra en markering gäller borttagandet av barntillägget

i svux och svuxa. Det är nämligen ett av de tydligaste

missgreppen mot jämställdheten som socialdemokra-

terna har åstadkommit.

Varje gång som vi tar upp detta anförs alltid som

försvar: Men man måste ju spara i rådande statsfi-

nansiella läge. Detta har vi full förståelse för - inte

heller vårt parti lovar yvigare utgifter - men det finns

faktiskt ett val när man sparar. Om man har förpliktat

sig för att jämställdhetsaspekter måste beaktas i varje

beslut, har man faktiskt en moralisk skyldighet att

leva upp till det. Man har därvidlag faktiskt inte följt

vad man har sagt, utan man har på ett dramatiskt sätt

försämrat villkoren för just den grupp som man ofta

talar så varmt för.

Vilka är det då som går på t.ex. komvux med svux

och svuxa? En stor del av dem är faktiskt de kvinnor

som kanske på grund av att de tidigt har fått barn inte

har haft tillfälle att skaffa sig utbildning. Det är alltså

just den grupp som har det kanske största behovet av

att få bra villkor för att studera vidare. Barntillägget

berör 33 000 kvinnor i vårt land - många ensamstå-

ende - med 88 000 barn. Jag tycker därför att det är

väldigt hårt när man säger att barntillägg och familje-

politik inte hör hemma i studiefinansieringssystemet

utan skall skötas via barnbidrag osv. Detta gör man

samtidigt som man sänker barnbidragen. Vilka förut-

sättningar ger man då dessa kvinnor med barn att

studera vidare?

Det finns all anledning att vara kritisk mot just

detta. Det kommer nu rapporter från olika delar av

Sverige om hur det antal människor som anser sig ha

ekonomisk möjlighet att studera när barntillägget har

försvunnit har minskat radikalt. Hur skall det sedan

bli när man också sänker ersättningsnivån i a-kassan,

som påverkar svuxa? Jag är oerhört rädd för att effek-

terna av detta kan bli förödande, dels för hela gruppen

av människor som har en utbildning som skulle behö-

va kompletteras för att de skall få riktiga jobb, dels

och framför allt för gruppen lågutbildade kvinnor med

barn. Vi i Folkpartiet har motsatt oss denna utveck-

ling. Det vore intressant att få höra en socialdemokra-

tisk företrädare försvara detta och leda i bevis att man

trots allt har beaktat jämställdhetsaspekten när man

har tagit bort det här barntillägget.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till re-

servation nr 2.