Herr talman! När jag år 1987 besvärade mig till
regeringen över tillsättningen av chefsåklagartjänsten
i Borlänge - riksåklagaren hade tillsatt tjänsten med
en man - skrev jag att jag inte ville ha några som helst
jämställdhetsaspekter invägda i ärendet, utan att jag
vill bli bedömd strikt på mina egna meriter. Jag fick
jobbet på de premisserna.
Detta har betytt mycket för mitt självförtroende
under utövningen av ämbetet. I alla de kontakter jag
under åren har haft med företrädare för andra myn-
digheter och med allmänheten har det stått klart att
jag fick jobbet på grund av mina kvalifikationer - inte
"bara" därför att jag råkade vara kvinna i en då starkt
mansdominerad värld. Jag är övertygad om att detta
har varit till fördel inte bara för mig personligen utan
också för åklagarväsendet.
Samma sak gäller här i riksdagen. Vi moderata
kvinnor är mycket stolta över att vi har tagit oss hit av
egen kraft. Vi har konkurrerat med manliga politiker
på lika villkor. Vi har lyckats utan att någon man har
behövt diskrimineras på grund av sitt kön. Den mode-
rata riksdagsgruppen består för närvarande av drygt
25 % kvinnor. Det fnyser de socialdemokratiska
kvinnorna åt, de med sina "varannan damernas".
Skillnaden är emellertid att i vårt parti sysslar vi med
reell jämställdhet, som förutsätter en långsiktig påver-
kan på människors attityder, den som sakta men sä-
kert växer fram genom att enskilda individer tar ett
personligt, praktiskt och moraliskt ansvar.
Vi gör skillnad mellan reell jämställdhet och den
formella jämställdhet som utskottsmajoriteten ställt
sig bakom, och som i mångt och mycket går ut på att
genom politiska beslut kommendera fram en matema-
tisk utjämning i olika sammanhang. All erfarenhet och
all forskning visar emellertid att sistnämnda typer av
projekt tenderar att avklinga när projekttiden och
projektpengarna har tagit slut. I realiteten blir effek-
terna därför oftast både kortvariga och ytliga.
Vi moderater tar alltså avstånd från alla former av
kvotering av kvinnor på manligt dominerade områ-
den. Vi är övertygade om att det inte gynnar jäm-
ställdheten långsiktigt. Vi tror att de kvinnor som
ställer upp på en positiv särbehandling av kvinnor gör
sig själva och sina medsystrar en björntjänst. Kvote-
ringstänkandet bygger på en bristande tilltro till kvin-
nors förmåga samt en övertro på politisk styrning och
regleringar.
Vi moderater välkomnar därför den dom från EU-
domstolen den 17 oktober 1995 som klargör att natio-
nella regler, som föreskriver att kvinnor som har meri-
ter som är likvärdiga med de manliga konkurrenterna
automatiskt skall ha företräde inom de områden där
de är underrepresenterade, medför en diskriminering
på grund av kön och därför står i strid med EEG-
direktivet om likabehandling av kvinnor och män i
fråga om anställning och befordran m.m. Verkligheten
kommer att tvinga Socialdemokraterna till en om-
prövning även på det här området.
Hur är det, Berit Andnor, har Socialdemokraterna
någon jämställdhetspolitik för den nya tiden, eller
skall ni fortsätta att hanka er fram med kulisser och
bländande utanpåverk? Finns det något övergripande
politiskt perspektiv, eller tänker ni även i fortsättning-
en nöja er med mer eller mindre spektakulära projekt?
Jag sade inledningsvis att det fortsatta jämställd-
hetsarbetet inte i första hand skall ske genom politiska
beslut, men visst behövs också sådana. En del av den
bristande jämställdheten är nämligen ett problem som
det socialistiska samhället har skapat. Ett system som
ser kvinnor och män endast som delar av ett kollektiv,
underordnade den traditionella produktionens krav,
binder människorna och hindrar dem från att utveckla
sina idéer. Ett sådant system är i grunden omänskligt.
Ser man till kvinnors arbetsmarknad blir detta
tydligt. Sverige har den högsta kvinnliga förvärvsfre-
kvensen bland alla OECD-länderna. Men eftersom
traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter inom vård,
omsorg och undervisning i vårt land nästan uteslutan-
de tillhandahålls av den offentliga sektorn har kvin-
nornas arbetsmarknad kommit att bli mycket begrän-
sad. Den är dessutom starkt könssegregerad. Den
offentliga sektorns monopolställning har bl.a. lett till
att kvinnor ofta får en blygsam utdelning på sina in-
vesteringar i högre utbildning. Det är oacceptabelt.
När Berit Andnor och jag senast debatterade jäm-
ställdhet utropade hon - närmast triumfatoriskt - att
svenska kvinnor är friast i världen. Men det är ju inte
sant. Sanningen är ju att svenska kvinnor i ovanligt
hög utsträckning har bytt ut en ofrihet mot en annan.
De är mer oberoende av sina män, sina familjer och
andra människor, men 57 % av dem är i stället helt
beroende av den offentliga sektorn för sin försörjning
- den enda arbetsgivare som står till buds, grundbul-
ten i den socialistiska arbetsmarknadsmodellen för
kvinnor. Det är ett system som håller på att kollapsa.
Detta är inte frihet. Och mest ofria är de kvinnor som
förlorat jobbet när kommunerna och landstingen har
tvingats att dra ner på personalen. De kan inte heller
se en chans att få ett nytt jobb i det nuvarande syste-
met.
De 100 000 personer, mestadels kvinnor, som
sannolikt kommer att friställas inom den offentliga
sektorn fram till sekelskiftet känner definitivt inget av
den grundtrygghet som Ingvar Carlsson berömde sig
av i en brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet i
söndags.
Vi moderater säger i stället: Bryt upp de offentliga
monopolen! Tillåt mångfald och valfrihet! Låt enskil-
da personers kreativitet flöda! Kvinnor har faktiskt
samma rätt som män att finna alternativa arbetsgivare.
De fåtal kvinnor som hittills har fått möjlighet att
bedriva privat hemvård i Sverige vittnar bl.a. om
större inflytande över den egna arbetssituationen, en
ny yrkesstolthet och en högre arbetsmoral jämfört
med när de utförde precis samma arbetsuppgifter som
anställda i den kommunala hemtjänsten.
I det nuvarande samhällsekonomiska läget kan det
ju te sig som om förutsättningarna för arbete och
försörjning skulle vara hotade för alla som jobbar
inom vården och omsorgen. I själva verket finns all
anledning att anta att behovet av sådana tjänster tvärt-
om växer. Uppgiften blir alltså att finna nya former
för organisationen och finansieringen av arbetet.
Sveriges problem är inte att det saknas arbets-
uppgifter. Sveriges problem är att det finns en massa
arbete som inte utförs, eller som utförs svart. Detta
beror på att arbete är så högt beskattat. I normalfallet
måste man betala ungefär fyra gånger så mycket för
att få en tjänst utförd som den som utför tjänsten får
behålla efter skatt. Det finns inte så särskilt många
hushåll som har råd med det.
Vi moderater anser därför att det är nödvändigt att
i ett första steg genomföra selektiva åtgärder så att
skattekilen på arbete sänks kraftigt för sådana tjänster
med stort arbetsinnehåll som kan efterfrågas av hus-
hållen. Det kan exempelvis gälla reparationer och
underhåll av egna bostäder, barnomsorg och andra
tjänster som underlättar förvärvsarbetet samt hem-
tjänst för de äldre. På sikt vill vi naturligtvis genomfö-
ra sänkt beskattning av allt arbete, men det får ske i
den takt som budgetsaneringen medger.
Men om vi nu öppnar hemmen för en privat
tjänstesektor kan det skapas väldigt många nya jobb
på kort tid. Skattebortfallet blir obetydligt eftersom de
nya jobben består av tjänster som inte utförs i dag
eller som nu utförs svart.
Det är glädjande att den socialdemokratiska parti-
sekreteraren också börjar lansera sådana moderata
tankegånger inför den socialdemokratiska kongressen
i vår. Även finansminister Göran Persson talar i den
s.k. tillväxtpropositionen om en privat tjänstesektor
som en av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt.
Men frågan är om de har de socialdemokratiska kvin-
norna med sig. Eller är ni splittrade i den här frågan
också, Berit Andnor?
Herr talman! Jag yrkar bifall till de moderata re-
servationerna 1 och 5 och avslag på utskottets hem-
ställan i motsvarande delar.