Herr talman! På frågan hur det står till med jäm-
ställdheten i Sverige kan man ge vitt skilda svar. Det
beror helt enkelt på vad man ställer det i förhållande
till, vad man jämför det med. Vi kan jämföra förhål-
landena i Sverige med hur kvinnorna som globalt
kollektiv har det. Jag tror att väldigt många av oss har
hört den här välkända sekvensen: Kvinnorna i världen
utgör drygt hälften av befolkningen, utför två tredje-
delar av allt arbete, får för det en tiondel av inkoms-
terna och äger en hundradel av alla egendom i värl-
den. Skall man jämföra svenska förhållanden med det
kan man kanske karakterisera våra förhållanden t.o.m.
som rent paradisiska. Det enda som stämmer med den
globala bilden är detta med drygt hälften av befolk-
ningen. Arbetet då? Utför vi svenska kvinnor inte mer
arbeten än svenska män? Som jag har uppfattat de
undersökningar som har gjorts arbetar vi ungefär lika
mycket, men skillnaden ligger i att vi kvinnor utför
mer obetalt arbete. Männens arbetsinsatser är till
större del betalda.
När det gäller inkomsterna finns det visst skillna-
der, men inte på långa vägar som det är globalt. Det
finns osakliga löneskillnader. Kvinnodominerade
arbeten är ofta lågt värderade. När det gäller hur
mycket vi äger av egendomen har jag inga siffror,
men det är mycket mer än vad det är globalt. Det blir
allt vanligare att de som lever tillsammans delar den
fasta egendom som man har. Tidigare var det oftast
mannen som ägde den.
Vi kan jämföra situationen i Sverige med situatio-
nen i enskilda länder, land för land. Då kan vi natur-
ligtvis upptäcka att det finns länder som har kommit
längre på något område när det gäller jämställdhet.
Men ser man på kvinnors totala situation har ändå
svenska kvinnor det troligtvis bäst i världen. Vi kan
framstå litet grand som ett föredöme i dessa samman-
hang. Men vi kan också jämföra med målet i den
svenska jämställdhetspolitiken, som uttryckts så här:
Kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldig-
heter och möjligheter inom alla väsentliga områden i
livet. Om man lägger till att detta skall gälla både
formellt och reellt inser de flesta av oss att vi har
långt kvar.
Själv vill jag helst jämföra det med mina visioner
av det jämställda samhället, när jag skall försöka
komma fram till hur det står till med jämställdheten i
Sverige. Mina visioner av det jämställda samhället
visar på ett varmare och mjukare samhälle där barnen,
kvinnorna och männen alla är vinnare.
Herr talman! I den visionen tar mannen och kvin-
nan gemensamt ansvar för hem och familj. Båda har
möjlighet, frihet, att kombinera eller välja mellan
hemarbete, förvärvsarbete och studier under olika
skeden i livet utan påverkan av fördomar och negativa
konsekvenser. I den visionen är kvinnors och mäns
villkor i arbetslivet lika. Lika lön för likvärdigt arbete
är en självklarhet. En kvinna på en hög position är
lika naturligt och vanligt som en man på en hög posi-
tion. Segregationen på arbetsmarknaden har upphört.
Dagis och skola är inte längre kvinnovärldar. Alla
barn har både kvinnliga och manliga förebilder, och
ungdomar väljer framtid fria från fördomar. I visionen
är inte mannen längre norm och kvinnan avvikande.
Kvinnan och mannen gäller båda som norm. I den
visionen finns män och kvinnor tillsammans inom alla
samhällsområden och på alla beslutsnivåer. När jag
jämför min vision med verkligheten undrar jag allt om
jag kommer att få se visionen förverkligad.
Herr talman! Jag begrundar också arbetsmark-
nadsutskottets betänkande nr 1, som vi behandlar just
nu här i riksdagen. Kommer detta betänkande att
bidra på något sätt till att öka jämställdheten i Sveri-
ge? Bakom detta betänkande finns 23 motioner och
ännu fler kvinnor och män. Det är kvinnor och män
med förhoppningar som vill mycket och som vill väl.
Bakom de ord som är präntade i betänkandet finns
visioner och drömmar.
Men kommer detta på något sätt att bidra till
framsteg? Jag ställer mig frågan: Vad förmår världens
mest jämställda parlament att göra av dessa visioner,
drömmar, förhoppningar och den goda vilja som finns
hos alla män och kvinnor bakom de här visionerna?
Vad förmår man göra av det? Det mycket korta och
enkla svar som jag kommer fram till är att man förmår
att göra en sammanställning.
Det är nämligen tänkt att riksdagen praktiskt taget
skall lägga detta betänkande till handlingarna. Inte ett
enda egentligt beslut skall tas. Inte en enda position
skall flyttas framåt ett enda steg. Projekt bedrivs,
utredningar pågår och en proposition skall komma
nästa år. Det är tydligen ett prestigefyllt förhållande
mellan den första och den andra statsmakten. Den
första kan inte ta ställning till något 1995 för att inte
trampa den andra på tårna, eftersom den i sin tur skall
komma med förslag 1996.
Uppriktigt sagt, herr talman, är jag besviken över
att världens mest jämställda parlament inte kan samla
sig till några ställningstaganden. Själv kan jag inte
avstå från att säga att jag tycker att beslut skall fattas.
Därför yrkar jag bifall till den kristdemokratiska
reservationen nr 4 och reservation nr 14, och natur-
ligtvis också till den gemensamma folkpartistiska och
kristdemokratiska reservation som Ola Ström har
yrkat bifall till. Det gäller arbetsvärdering och det
gäller kvinnors hälsa och kvinnor som norm.