Herr talman! Jämställdhet handlar egentligen om
jämlikhet mellan alla människor. Det är en maktfråga
och en fråga om fördelning av resurser och av möjlig-
heter.
Vi kan när det gäller makt, resurser och möjlighe-
ter se att vi har skillnader i vårt samhälle där kön ofta
är en utslagsgivande faktor. Klass, som någon åbero-
pade, är en annan. Det är därför inte konstigt att ett
parti som sätter jämlikheten främst, som Vänsterpar-
tiet, finner anledning att ständigt uppmärksamma och
driva kampen för jämställdhet mellan könen.
När jag ser på ekonomiska resurser, löner, förmö-
genheter och ställning i arbetslivet och när jag ser på
tillgången till resurser av samhällets medel, finner jag
ständigt att kvinnor hamnar längst ned. Och de kvin-
nor som tillhör arbetarklassen finns allra längst ned.
Jag tror att det här ett perspektiv som Christel An-
derberg från Moderaterna över huvud tagit inte har
klart för sig. Det är inte fråga om individers fria val
att klara sig på marknaden. Det handlar om samhälls-
bestämda strukturella förhållanden, som håller ned
kvinnor i en underordnad position. Moderaterna är
emot politiska beslut som leder ut ur den här situatio-
nen, och vi är för sådana.
Vi har varit för en politik som har skapat en gene-
rell välfärd. Det handlar inte bara om en formell jäm-
ställdhet utan om en reell. Den generella välfärden har
inneburit stödsystem som kvinnor har kunnat dra nytta
av och har skapat en grund för ekonomisk självstän-
dighet i stället för slaviskt beroende av en man och
hans ekonomi. Kvinnors arbete och möjlighet till egen
försörjning har haft som förutsättning utbyggnad av
den generella välfärden och utbyggnad av den offent-
liga sektorn, som till så stor del handlar om omsorg
om och välfärd för våra barn, våra äldre och våra
sjuka.
Familjepolitiken med barnbidrag, bidragsförskott
och mycket annat har blivit en del av den generella
välfärdspolitiken. Vänsterpartiet försvarar detta med
kraft. Men vi är också, i och för sig som Christel
Anderberg, oroade över den könssegregerade arbets-
marknaden. Den gör att i tider av strukturomvandling
ställs horder av kvinnor utanför arbetsmarknaden.
Kvinnor får sämre löner, delvis beroende på den
könssegregerade arbetsmarknaden men också beroen-
de på den direkta lönediskriminering som förekom-
mer, den låga värderingen av kvinnors arbete.
De neddragningar som sker i välfärdssystemet -
75-procentspaketet, neddragningen av a-kassan, de
deltidsarbetslösas minskade möjligheter till trygghet,
neddragningen av barntillägget på svuxasidan, vilket
togs upp här tidigare - har vi med kraft protesterat
emot, bl.a. därför att det försämrar förhållandena för
kvinnor och ökar klyftorna, ojämställdheten och
ojämlikheten i samhället. På samma sätt är det faktiskt
med stora delar av reformerna i pensionssystemet,
neddragningarna när det gäller kommunerna osv. Jag
skall inte göra listan alltför lång.
Det är därför inte så konstigt att utskottsmajorite-
ten trots allt noterar att utskottet instämmer med mo-
tionärerna i att utvecklingen mot en faktisk jämställd-
het är oroväckande långsam. Den irritation som finns
över att de praktiska resultaten inte når upp till målen
för jämställdhetsarbetet måste tas på allvar.
Ja, men det beror ju på att en serie beslut i den del
av politiken som inte anses handla om jämställdhet
leder till ökade klyftor och till försämrade villkor för
kvinnorna. Varje gång vi påtalar detta svarar rege-
ringen med en utredning. Utredningar är bra. Vi be-
höver öka kunskapen om ojämlikheten och ojäm-
ställdheten, men det räcker inte. Det har funnits goda
möjligheter att föra en politik som skulle ha varit
väsentligt mer till gagn för kvinnor.
Ett av de senaste exemplen är Vänsterpartiets för-
slag till kraftfull satsning på kompetensutveckling
dels för de kvinnor som delvis i onödan har fått gå
från offentlig sektor, dels för de kvinnor som har
strukturrationaliserats bort från kontorsadministration.
Ingen satsning på det området föreligger.
Jag menar att arbetsmarknadspolitiken i högre
grad måste ställas om för att gynna kvinnorna.
Det jag och många andra säger är mycket klart
dokumenterat i LO:s rapport Klass och kön. Det är en
hemsk läsning för den som är intresserad av att för-
bättra villkoren för dem som har det sämst i samhället
och för dem som är intresserade av att förbättra vill-
koren för den klass som står längst ned och för det
kön som är underordnat ur maktsynpunkt.
Vänsterpartiet har i motion 1994/95:A803 kraftigt
strukit under denna allmänna utveckling när det gäller
jämställdhetspolitiken och också behovet av att inte
bara i utredningar utan i den ekonomiska politiken - i
lagförslagen och propositionerna som läggs på riks-
dagens bord - väga in jämställdhetsaspekter i varje
läge och betrakta det som någonting mycket viktigt.
Moderaten Christel Anderberg tog i sitt anförande
upp arbetsmarknaden och hänsyftade på den privata
tjänstesektorn. Den växer. Det är bra. Men den skall
växa med högkvalificerade jobb och inte på det sätt
som Christel Anderberg antydde, nämligen genom att
människor arbetar som tjänare i andras hushåll. Det
cementerar klassklyftor. Det kommer att cementera
kvinnans underordnade position, för det kommer att
vara kvinnor som arbetar i andras hushåll.
Jämställdhet är ingen lyx som skall finnas i goda
tider. Det är ett grundläggande välfärdskrav som vi
driver från Vänsterpartiets sida.
Man kunde märka att avtalsrörelsen i offentliga
sektorn till stor del handlade om lika möjligheter för
kvinnor och män. Det handlar om möjligheten till
likartad löneutveckling för dem som står i välfärdsar-
bete i kommunen som för dem som arbetar i industrin.
Men försvaret var inte särskilt stort för den lönekamp
som till mycket stor del var en kamp mot lönediskri-
minering och en kamp för kvinnans rättigheter.
Frågan om arbetstider tror jag är central när det
gäller jämställdheten. Alla undersökningar visar att
kvinnan arbetar i väsentlig grad i obetalt arbete. Alla
undersökningar visar att kvinnan lönearbetar i väldigt
liten utsträckning i förhållande till vad hon vill.
350 000 kvinnor skulle vilja öka sin arbetstid.
150 000 är deltidsarbetslösa - en siffra som ofta inte
nämns när man pratar om arbetslösheten.
Det är klart att en förändring av den könssegrege-
rade arbetsmarknaden är grunden för att komma åt
orättvisor. En orättvisa som många påtalar och som
detta betänkande delvis centrerar kring är lönedis-
krimineringen. Det är fullständigt oacceptabelt att vi
har könsdiskriminering när det gäller löner. Vi har en
lagstiftning emot det. Vi arbetar emot det. Vi har en
myndighet och en ombudsman emot det. Det står i
nästan varje program, på varje delarbetsmarknad, i
varje fackförening och i arbetsgivarorganisationer att
det är oacceptabelt. Men ändå har vi lönediskrimine-
ring.
Därför har Vänsterpartiet under en följd av år
kraftfullt drivit kravet att dessa målsättningar inte
räcker, och vi upprepar det här. Vi måste få ett system
som verkligen ger upphov till lika lön för lika och
likvärdigt arbete.
Vi har föreslagit den kanadensiska Ontariomodel-
len. Den måste naturligtvis anpassas till en svensk
verklighet. Man kan tycka att den är litet för sträng.
Den innebär att problemet skall åtgärdas. Var god
avsätt lönepotter som ser till att vi får en jämställd
lönebild! Vi har i Sverige en kollektivavtalsmetod och
fria fackföreningar som skall ta ansvaret och träffa
avtal om åtgärder som ger rimliga lönevillkor. Men
jag är övertygad om att fler tvingande regler vore en
stor hjälp för fackföreningarna när det gäller att driva
rättvisefrågorna vad beträffar löner och åstadkomma
jämställda löner.
Utskottet noterar att denna metod har haft fram-
gång i Kanada. Man vågar inte föreslå den, men säger
ändå att den är intressant. Man skulle kunna anpassa
den till vårt kollektivavtalssystem.
Det behövs väsentligt skarpare sanktionsmöjlighe-
ter för att komma åt lönediskrimineringen. Det krävs
andra regler för att man skall kunna komma åt infor-
mation om löner. Man måste kunna jämföra sig med
andra och få skriftlig information av den typen. Det är
inte garanterat i dag utanför ens egen arbetsplats. Det
måste finnas jämställdhetsplaner även i företag med
färre än tio anställda - alltså även i mindre företag.
Det finns även andra frågor, t.ex. frågan om sexuella
trakasserier, som är otillräckligt reglerade i lagstift-
ningen. Vi har lagt fram förslag om det, och vi har
också gjort en serie reservationer.
För att spara kammarens tid skall jag yrka bifall
till res. 3 om jämställdhetspolitikens inriktning, res. 6
om själva modellen för att komma åt lönediskrimine-
ring enligt Ontariomodellen, res. 7 om skarpare sank-
tioner i förhållande till brott mot jämställdhet på lö-
neområdet och res. 12 om ett bättre sätt att komma åt
sexuella trakasserier i arbetslivet.