Herr talman! Vi har en väldigt speciell situation i svensk politik. Vi har just genomlevt en valrörelse där det ena alternativet, i den mån det fanns, teg sig genom valrörelsen. Man lämnade knappt några som helst gemensamma besked om vilka man var och med vilka man skulle samarbeta, och naturligtvis ännu mindre om politikens innehåll. Sällan har någon under så lång tid sagt så lite om så mycket som under den här valrörelsen.
(Applåder)
Om man under valrörelsen inte bryr som om att bygga en koalition är det klart att det finns en risk att man står där och inte har någon när man har fått makten. Det är det vi ser nu, och nu kommer överenskommelser hit och dit. Nu kommer besked om någonting annat än det väljarna kanske hade skäl att förvänta sig. Väljarna ville veta, men väljarna fick inte besked. Nu kommer beskeden.
Ett av beskeden handlar om välfärdsområdet och hur man steg för steg ska strypa privata initiativ. Det ska försvinna skolor, vårdcentraler och äldreomsorg som drivs i annan regi än den offentliga. Jonas Sjöstedt är förstås glädjestrålande, och det har han alla skäl att vara. Men jag frågar mig ändå, Stefan Löfven, varför just han fick skriva den här överenskommelsen. Han är ju extremen på den politiska skalan, den som inte tycker att människor ska få bestämma särskilt mycket själva.
Jag är med på resonemanget om vinstjakt, men varför bedriva en jakt på dem som vill bidra till att utveckla välfärden? Varför bedriva jakt på de aktörer som ligger vid sidan om monopolformerna? Varför bedriva jakt på den valfrihet människor uppskattar? Varför inte bedriva jakten mot det som är fel - mot kvalitetsbrister - i stället för mot dem som vill bidra?
(Applåder)