Herr talman! Nu har vi inlett en ny mandatperiod, och det är med ett nytt parlamentariskt läge och en historiskt svag minoritetsregering som leds av Stefan Löfven och Socialdemokraterna.
För knappt en vecka röstade vi, Sverigedemokraterna, som enda parti nej till Stefan Löfven som statsminister. Jag sade då: Det går inte att i valresultatet se något tydligt mandat för Stefan Löfven att bilda en sådan här svag minoritetsregering. Riksdagsmajoriteten är de facto icke-socialistisk.
Det blev också påtagligt vid prövningen här i kammaren att stödet för den nya statsministern är anmärkningsvärt lågt. Det innebär i och för sig en ytterligare förskjutning av makt till oss folkvalda här i riksdagen. Och det ställer mycket högre krav på den som leder regeringen - höga krav på att söka stöd hos en majoritet. Frågan är om Stefan Löfven har förstått hur höga de kraven är. Frågan är om Stefan Löfven förstår vad det i praktiken innebär att ta ansvar för landet.
Att döma av regeringsförklaringen och många av de överenskommelser som tvåpartiregeringen hittills har presenterat kan det bli väldigt svårt att lotsa mycket av den politiken genom riksdagen, särskilt som den främsta utgångspunkten är att 13 procent av väljarna ska isoleras. Det saknas helt enkelt majoritetsstöd för väldigt mycket av den politik som regeringen avser att driva.
Ett exempel på det är de så kallade traineejobben i 90-dagarsgarantin, som det av allt att döma saknas stöd för här i kammaren. Höjda inkomstskatter är ett annat exempel på något som man sannolikt ändå hade kunnat driva igenom med de budgetregler som finns. Energipolitiken är ett annat område där de båda regeringspartierna säger att de har kommit överens. Men sedan verkar de inte vara helt överens om vad det är som de faktiskt har kommit överens om. Det riskerar också att stöta på patrull när det så småningom ska hamna här i kammaren.
Ännu en överenskommelse gäller gymnasieskolan som ska bli obligatorisk och där alla utbildningar ska ge högskolebehörighet. Även detta ser en majoritet i riksdagen ut att vara emot.
Herr talman! Vi har också kunnat notera hur Socialdemokraterna och Stefan Löfven den senaste tiden har tvingats backa från mycket av det som man i flera år har framhållit som viktiga, avgörande reformer.
Det tydligaste exemplet är förstås krogmomsen, som man nu inte avser att återställa trots valrörelsens alla argument om hur ineffektiv regeringens politik har varit på det här området.
Pensionärsskatten sänks med dryga hundralappen. Sedan får vi se. Redan inför förra valet lovade Socialdemokraterna att straffbeskattningen av landets pensionärer skulle avskaffas helt, men denna dryga hundralapp är vad som faktiskt blev när man sedan fick makten.
Den rätt till heltid som Socialdemokraterna har lovat ända sedan Göran Perssons glansdagar, nu i fyra valrörelser, har reducerats till en ganska kort mening i regeringsförklaringen där man skriver att rätt till heltid ska vara norm på arbetsmarknaden. Det är vad som blev av detta löfte.
Samtidigt ser vi ohälsotal och sjukskrivningar öka i välfärdssektorn, många gånger till följd av urusla arbetsvillkor. Denna så kallade feministiska regering väljer symbolpolitik. Man väljer kvotering till bolagsstyrelser, och man väljer ytterligare kvotering i föräldraförsäkringen framför reformer som kommer att få en verklig effekt för jämställdheten och för kvinnors vardag i det här landet.
(Applåder)
Genom att ansluta sig till Miljöpartiets tidigare migrationsuppgörelse med den borgerliga regeringen går man också med på fortsatt närmast fri arbetskraftsinvandring. Är det verkligen så viktigt att inte vika en enda tum i invandringspolitiken, Stefan Löfven, så att man från Socialdemokraternas sida till och med är beredd att befästa den borgerliga lönedumpningspolitiken? Det är minst sagt anmärkningsvärt.
Det rimliga för en socialdemokratisk regering vore att man återinförde den behovsprövning som tidigare fanns för arbetskraftsinvandring så att man också garanterar långsiktigt goda villkor för löntagarna på den svenska arbetsmarknaden.
Herr talman! Allt detta har hänt innan man ens har hunnit vara landets regering i en vecka.
Stefan Löfvens löfte om en handlingskraftig regering ter sig avlägset i den verklighet som vi i snabb takt börjar återgå till efter valet. Att blunda och hoppas och att presentera sin regerings politik i form av en lång önskelista utan förankring i verkligheten är inte att visa handlingskraft. Det är inte att ta ansvar för landet.
Vi har under de senaste fyra åren haft en borgerlig regering som har gjort just detta i många avseenden. Man har blundat och hoppats. Det har varit en regering som har tvingats utnyttja budgetreglerna till max för att kunna driva igenom väsentliga delar av sin politik.
Sedan ett år tillbaka ser vi en ny praxis när det gäller detta som gör det svårare för en minoritetsregering att driva igenom denna typ av förslag mot riksdagsmajoritetens vilja.
Stefan Löfven och hans regering må tycka vad de vill om det parlamentariska läget och om blockpolitiken. Men varken vänstern eller högern har fått egen majoritet, och faktum är att mitt emellan vänster och höger finns Sverigedemokraterna i rollen som tungan på vågen i avgörande frågor.
Herr talman! Jag vågar påstå att förmågan att förhålla sig till och hantera detta faktum är avgörande för hur långlivad denna socialdemokratiska regering, eller någon annan regering för den delen, blir i det givna läget.
Man kan ha en vilja och en önskan om att saker och ting ska förhålla sig på ett visst sätt. Man kan ha tro och förhoppningar. Man har dock alltid en verklighet att förhålla sig till, och det är jag övertygad om, herr talman, att också Stefan Löfven i sin nya roll som statsminister kommer att bli varse under de närmaste åren.
I regeringsförklaringen slår Stefan Löfven fast att integrationsministerposten ska avskaffas. Det skulle man kunna tolka som en plötslig insikt om att integrationsprojektet inte bara har misslyckats utan är dödsdömt. Stefan Löfven och Socialdemokraterna har dock inte kommit till denna insikt, utan det är i stället ett uttryck för att man vill sopa integrationsproblematiken under mattan. Så har det varit genomgående i Socialdemokraternas politik i flera år. Man talar inte mer än absolut nödvändigt om integration och invandring.
Tyvärr försvinner inte integrationsproblematiken bara för att integrationsministerposten avskaffas. Tyvärr försvinner inte skenande kostnader för asylmottagningen bara för att man inte talar om dem. Det fungerar inte så.
Stefan Löfven ärver en historiskt ansvarslös invandrings- och integrationspolitik. Genom att hans nya regering ansluter sig till den tidigare migrationsuppgörelsen cementeras de höga kostnaderna, den höga arbetslösheten och den utbredda segregationen för lång tid framöver.
Plattityder i regeringsförklaringen om att fler utlandsfödda svenskar ska komma snabbt in i arbete och så vidare hjälper inte. Det förändrar inte situationen utan är ännu en naiv, meningslös förhoppning att lägga till Stefan Löfvens övriga förhoppningar på den långa önskelistan.
Det krävs både kraft och handling för att komma till rätta med denna sorts problem. Ska invandringsrelaterade problem såsom segregation, utanförskap, hög arbetslöshet och skenande kostnader kunna lösas måste man sköta invandringspolitiken.
Tyvärr finns det inget som tyder på att den nya regeringen kommer att göra det bättre än den förra, snarare tvärtom. I regeringsförklaringen aviseras ytterligare liberalisering, till exempel att vi ska få fler lagliga vägar för att söka asyl och så vidare.
Det kommer såklart att få konsekvenser. Den ansvarslösa politiken har redan fått konsekvenser i form av höga kostnader som kraftigt begränsar utrymmet för att göra nödvändiga och viktiga satsningar i välfärden.
Något tydligt svar på hur den fortsatt stora asylinvandringen ska finansieras och på vad som måste prioriteras bort har vi inte fått vare sig i valrörelsen eller i regeringsförklaringen, och jag noterar att den nya regeringen tyvärr fortsätter att ducka i frågan.
(Applåder)