Herr talman! Det är ingen nyhet för kammaren att Jimmie Åkessons största problem med att Sverige hedrar mänskliga rättigheter är att det är förknippat med kostnader. Men vi vet att när Sverigedemokraterna beräknar dessa kostnader gör de det utifrån måttstocken i sitt valmanifest, att de kan finansiera alla sina löften inom välfärdsområdet och inom alla andra områden där de tänker att de ska dra till sig väljare. Men att det skulle vara en budget som går ihop är det väl inte många ekonomer som sett en realism i.
När man talar om mänskliga rättigheter och migration som enbart en kostnad hamnar man lätt i ett läge där pengarna blir väldigt konstigt värdesatta. Vi vet alla att det medför kostnader genom att vi har svenskundervisning och etableringsstöd till personer som kommer till Sverige. Oftast är det dock fråga om kortare utbildningar än de som vi satsar på barn som växer upp i Sverige; de får en hel skolgång som omfattar många år. Det innebär ganska stora kostnader. Det ska väl rimligtvis jämföras med att det till vårt land kommer människor som redan har en basutbildning och som sedan får en tilläggsutbildning för att kunna fungera bra på den svenska arbetsmarknaden.
Miljöpartiet vänder sig mot att man hela tiden diskuterar mänskliga rättigheter i termer av kostnader. Det skulle vara oerhört komplicerat om vi i de internationella förhandlingarna, när vi ser att det behöver tas ett globalt ansvar, skulle beräkna exakt vad det innebär för kostnader för Sverige. Motfrågan blir därför, Jimmie Åkesson, vad det kostar om vi inte har migration och öppenhet globalt. Vad skulle det ha kostat Sverige om de småländska bönderna på 1800-talet inte hade kunnat emigrera till USA? Jo, det hade kostat svält och umbäranden. Det vore ett högt pris att betala att strypa migrationen, människors rätt och möjlighet att söka sig undan förtryck och tortyr. Jag tycker att det vore en omänsklig politik.
(Applåder)