Herr talman! Jag talade i mitt anförande om att lappa och laga. Jag betonade också pragmatismen som en del i den nordiska modellen. Då tror jag att det är viktigt att hålla tungan rätt i mun, det vill säga inte använda talarstolen i vare sig Sveriges riksdag eller vid Nordiska rådets session i Stortinget i Oslo till att utge sig för att kunna hålla mer än vad man kan hålla.
Vi som parlamentariker kan inte ytterst vara de som avgör den här tvisten. Därför tycker jag att det är viktigt och klokt att använda en ordnad process. Det hade varit klokt om den tidigare socialdemokratiska regeringen, redan när man upptäckte det här problemet i Norge, och nu den høyre- och fremskrittsregering som sitter i Oslo hade tagit den typen av kontakter direkt med svenska Finansdepartementet för att höra hur man kan lösa detta.
Återigen: Det är viktigt att vi tar våra talarstolar på stort allvar, och det är viktigt att vi lyfter fram frågor. Det brev som Karin Åström har läst upp och som också jag fått mig tillställt berör mig mycket. Samtidigt kan jag inte utge mig för att kunna lösa saker och ting som jag inte kan lösa. Det tror jag är en klok pedagogik som också Karin Åström och Socialdemokraterna skulle kunna använda.
Det är samma sak när det gäller skatteavtal. Jag är den som tycker att man mycket väl kan se över skatteavtal. Det finns ett skatteavtal mellan Sverige och Danmark, som knöts under Bosse Ringholms tid som finansminister i en socialdemokratisk regering, som vi klagar väldigt mycket på från sydsvensk sida.
Nog tycker jag att det finns skatteavtal som man kan se över. Men som vanligt när det är två länder som har att göra med varandra måste man vara två för den tangon, det vill säga att de båda länderna måste vara överens om att de vill göra den här typen av justeringar. Det gäller både det mycket tragiska som har skett med ett antal pensionärer från Norge som bosatt sig på den svenska sidan och det från skånsk sida ofördelaktiga skatteavtalet mellan Sverige och Danmark.