Herr talman! Utrikesutskottets betänkande
Norden
behandlar regeringens skrivelse om nordiskt samarbete under 2013 och Nordiska rådets svenska delegations berättelse om sin verksamhet under samma år samt ett antal motioner.
Jag vill, herr talman, börja med att påstå att de nordiska länderna har stor nytta av sitt täta samarbete. Vi lär av varandra, vi tar intryck och utvecklas. Till viss del kompletterar länderna även varandra, Norge med fiske, olja och vattenkraft, Island med fiske, Danmark med jordbruk och vindkraft, Finland med skog och mineraler och Sverige med vattenkraft, mineraler och skog.
Även om vi tävlar mot varandra i många idrottsgrenar kan man roa sig med att tänka tanken
ett
nordiskt friidrottslag och
en
nordisk trupp till både vinter-OS och sommar-OS. Hur spännande skulle inte det vara? Tanken kanske inte är tillåten, men skulle vi kanske vinna guld i Brasilien om vi hade ställt upp med
ett
nordiskt fotbollslag? Det kanske inte är tillåtet att tänka på det viset, för visst finns det också många fördelar med olikheterna mellan de nordiska länderna. Olikheter som utmanar är viktiga för att sporra oss att hela tiden bli bättre. Tävling under vänskapliga former, som Finnkampen, är nog en bra form för utveckling.
Det är ju bara tre av våra nordiska länder som valt att ingå i EU - Norge och Island står utanför - men trots det klarar vi att upprätthålla vår inre nordiska samverkan. Det är ett tecken på att det nordiska samarbetet har en stark folklig förankring.
Finland bygger mer kärnkraft, Sverige ska avveckla sin kärnkraft och de övriga länderna i Norden har klokt nog avstått från den osäkra och farliga tekniken. Finland har bredare spår på sin järnväg än vi andra, vi har olika regler för bostadsbyggande, och en behandlingsform inom sjukvården som används i ett land är inte tillåten i ett annat. Ja, inte ens trafikskyltarna är enhetliga. Ändå kommer vi överens ganska bra.
Att de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland strävar efter ständigt ökad självständighet är egentligen en inre angelägenhet för Danmark och Finland, men det sätter trots allt en del avtryck i det nordiska samarbetet.
Herr talman! Norden möts inte enbart i Nordiska rådet och genom Nordiska ministerrådets samarbete. Den stora nordiska kontaktytan utgörs av möten mellan våra medborgare. Där utgör folkrörelserna, företagen, skolorna, bildningsförbunden, turismen och inte minst alla kulturaktiviteter viktiga delar. För sådana möten spelar författare, musiker, konstnärer, skådespelare, filmare och inte minst alla aktörer i de nya medierna - bloggare, twittrare, poddare med flera - en väldigt stor roll.
Även om de nordiska länderna gemensamt finansierar stöd om flera hundra miljoner årligen för olika kulturaktiviteter är jag övertygad om att ökade satsningar på kulturområdet är det som på sikt ger mest tillbaka för utvecklingen av Norden som helhet. Ett exempel är att många numera efterfrågar enklare lösningar för att kunna följa alla de nordiska ländernas tv-kanaler i alla våra grannländer.
Herr talman! Det är 62 år sedan Nordiska rådet bildades. Därmed utgör det nordiska samarbetet det äldsta mellanparlamentariska samarbetet i världen - tror jag i alla fall - och det ska vi naturligtvis vara rädda om.
Vad kan jag då säga mer specifikt om utskottets betänkande över rapporterna för verksamhetsåret 2013?
Självklart har valen i Island och i Norge med nya regeringar liksom valet i Danmark påverkat det nordiska samarbetet. Men i utskottets betänkande hittar jag inga kommentarer med anledning av dessa ganska stora förändringar, och det tycker jag är lite märkligt.
Utskottets betänkande är väldigt kortfattat, med tanke på vikten av det nordiska samarbetet, och det kan inge en del oro. Är det så att vi har en regering som inte lägger någon större vikt vid det nordiska samarbetet? Det finns nämligen många intressanta frågor i Nordiska rådets svenska delegations berättelse för verksamhetsåret 2013 som Alliansen skulle ha kunnat kommentera i sitt betänkande.
Likaså anser jag att det hade varit rätt intressant om majoriteten hade valt att lyfta fram något från regeringens egen skrivelse om det nordiska samarbetet i betänkandet. På tio korta rader gör man en snabb sammanfattning av innehållet i regeringens egen skrivelse och i Nordiska rådets verksamhetsberättelse, totalt tio sidor, utan att på något som helst sätt kommentera innehållet. Betänkandet får därför karaktären av ett rent motionsbetänkande, vilket jag tycker är beklagligt.
Några tankar från regeringssidan om det nordiska samarbetets framtid, om svårigheter, brister, möjligheter och liknande, hade kunnat göra läsningen av betänkandet lite intressantare och den här debatten mer innehållsrik.
Vi som är valda ledamöter i Nordiska rådet har ett särskilt ansvar för att det nordiska perspektivet ska fördjupas i våra respektive parlament. Ett sätt att göra det är att lyfta fram frågeställningar där det nordiska samarbetet kan spela en tydlig roll.
De stora ödesfrågorna för mänsklighetens framtid, de frågor där enskilda länder inte ensamma kan rädda världen, oavsett om de är stora eller små, lämpar sig bra för samverkan. Man kan till och med hävda att den typen av frågor inte kan lösas på något annat sätt än genom samverkan. Men Alliansen tycks inte inse att det perspektivet har relevans i det nordiska sammanhanget.
Jag tänker på frågor som den växande ansamlingen av cancerogena, hormonstörande och i det närmaste onedbrytbara persistenta kemikalier i våra hav, sjöar och vattendrag. Jag tänker på klimatfrågan men även på det ständiga våldet som finns överallt på vår planet. Jag tänker på den alltmer påtagliga resursbristen, problemen med dricksvattenförsörjningen på allt fler platser på jorden, tillväxtekonomins uppenbart allt större svårigheter att hitta lösningar på alla problem och globaliseringens baksidor med allt större klyftor mellan de rikaste på planeten och flertalet invånare på samma planet.
Här utgör mellanstatligt samarbete en förutsättning, och Norden har en unik erfarenhet som regeringen väljer att inte nämna i betänkandet. Det ser jag som en brist.
De baltiska ländernas parlamentariska samverkan, Beneluxländernas parlamentariska församling och de brittiska öarnas parlamentariska församling har alla visat stort intresse för våra erfarenheter i Norden.
Är det så att regeringen prioriterar EU som arenan för det internationella samarbetet och medvetet trappar ner betydelsen av det nordiska? I så fall beklagar jag verkligen det i mina ögon ogenomtänkta strategiska valet. Tvärtom borde vårt deltagande i EU öka intresset för ett fördjupat nordiskt samarbete. Så skulle vi nämligen kunna få mer inflytande i EU.
Det talas ibland om behovet av ett samordnat nordiskt agerande i EU, men det är inte ofta det synliggörs - om det finns exempel på sådant. Jag tycker att utrikesutskottets betänkande om Norden i så fall skulle vara rätt plats att redovisa sådana initiativ på.
Låt mig rikta kammarens uppmärksamhet på frågan om utvinning av naturresurser i Norra ishavet. Det är en fråga som dryftats i Nordiska rådet under många år och ur en del olika perspektiv.
Trots att det inte längre råder någon osäkerhet om att vi inte kan bränna upp all den olja vi redan har väl dokumenterad kännedom om ifall vi vill klara ett globalt tvågradersmål lägger företag och nationer ned stora resurser på att hitta och prospektera för nya oljefyndigheter. Det kan liknas vid ett chicken race med hela vår planet och allas våra liv som insats. Det gäller att pumpa så mycket som möjligt till dess att vår gemensamma livlina är så skör att en enda droppe till får allt att rasa samman.
Är det intelligens, klokskap, kunskap eller visdom som ligger bakom ett sådant agerande? Nej, herr talman, knappast. Det är inget annat än ren girighet och förblindad kortsiktighet.
I Nordiska rådet har vi talat om behovet av en förbättrad kapacitet för sjöräddning i ishaven i takt med att isarna drar sig tillbaka och turismen ökar. Vi har talat om fördelarna med en öppen nordostpassage för varutransporter mellan Asien och Europa och om det behov av nödhamnar och sjöräddningsstyrkor som en sådan transportled kräver.
Men varje gång Miljöpartiet lyfter upp frågan om behovet av en global överenskommelse om att stoppa all exploatering av naturresurser, åtminstone av olja och gas i haven norr om 75:e breddgraden, byter man ämne. Den heliga rätten till jordskorpans alla rikedomar får inte ifrågasättas.
Men vilken nytta har vi av att veta det vi i dag antar om olje- och gasförekomster under ishavens bottnar om vi vet att vi ändå aldrig kommer att kunna ta upp dem? Ökar det inte bara risken att någon öppnar en kran som gör att jordens temperatur börjar skena okontrollerat?
Det stora oljeutsläppet i varma vatten i och med British Petroleums stora olycka i Mexikanska golfen fick förödande konsekvenser på ekosystemen i området trots att den biologiska nedbrytningen i varma vatten var ganska effektiv och trots att det fanns många människor i området som kunde hjälpa till med saneringen.
En liknande olycka i Norra ishavet skulle få mångdubbelt större konsekvenser. I så kalla vatten går nedbrytningen oerhört långsamt, och möjligheterna för människor att sanera är liten. Det bor inga människor i området, och att sanera från båtar i vatten fyllda av isberg och andra faror är i det närmaste en omöjlighet.
Herr talman! Varför tar mänskligheten oöverblickbara risker enbart för att öka sin förmåga att förstöra förutsättningarna för ett gott liv på planeten?
Ni kanske tycker att det kan betraktas som en intressant existentiell fråga, men det är i dag en i högsta grad konkret och praktisk fråga. Frågan om exploatering av olja och gas i arktiska miljöer är minst lika relevant som frågan om kärnvapnens framtid.
Miljö- och naturresursutskottet i Nordiska rådet har genom åren tassat i utkanterna av alla de utmaningar, risker och problem som möjligheterna med utebliven isläggning i Arktis innebär. Men frågan tycks ha svårt att avancera på den politiska agendan.
Här tycker jag att utrikesutskottet skulle ha kunnat signalera en klar och tydlig svensk position: Ingen olje- och gasexploatering i haven norr om 75:e breddgraden. En stark nordisk position i den frågan skulle få stöd i EU eftersom inga andra länder i EU har intressen så långt norrut. Det är vi som måste klargöra denna position. Kunde vi få Norden med oss bakom detta skulle det vara en mycket viktig pusselbit i klimatförhandlingarna i Paris nästa år.
Frågan om exploatering i ishaven tas upp i ett motionsyrkande i betänkandet, men utskottet väljer att lägga det i en bilaga för yrkanden som behandlas förenklat. Så kan man naturligtvis göra om man inte vill att det politiska arbetet ska spela någon roll. När frågeställningar som verkligen har betydelse och som påverkar vår möjlighet att överleva på planeten kommer upp på den politiska agendan väljer tyvärr de flesta att titta bort, att blunda eller att låtsas att det finns viktigare saker att göra.
Det här, herr talman, är inte en engångshändelse. Det hör till rutinen i politiken att man inte vågar ta tag i stora och viktiga frågor. Det är inte konstigt att många har svårt att förstå varför de ska rösta.
Några i kammaren kanske tycker att jag uttrycker mig för kategoriskt och för negativt om utrikesutskottets betänkande, men enligt forskningen börjar tiden rinna ut. Om de beslut som länderna tar om målsättningar för klimatpolitiken inte bara ska bli vällovliga förhoppningar måste konkreta åtgärder snart vidtas. I det perspektivet är det pinsamt att vi fortsätter att springa i fel riktning.
Finns det, herr talman, något lämpligare tillfälle att lyfta fram frågor som bara kan lösas genom ökat samarbete än en debatt om samarbetet i Norden? Jag tror inte det. Det är nu vi måste växla spår. Det handlar om nya spår i utrikespolitiken och i den ekonomiska politiken, inte bara i energipolitiken som många tycks tro. Det är därför Norden är en sådan viktig plattform för förändringsarbetet.