Herr talman! Nu ber jag att få börja med Ingela
Mårtensson, annars blir det samma elände som
förra gången, att jag inte hinner med på slutet.
Jag återgår då till diskussionen om det
försvarsindustriella samarbetet. Vi går tillbaka i
tiden. Låt mig erinra om Bengt Hurtigs deltagande
i motståndet mot en svensk atombomb. På 50-talet
hade Sverige vad vi kan kalla en nationell
självförsörjningsdoktrin som gällde alla typer av
försvarsmateriel. Den var grundad på 40-talets,
krigsårens, erfarenheter. Den inkluderade till och
med relativt avancerade planer på ett svenskt
atomvapen. Vi byggde upp en flygindustri där vi
skulle tillverka varje form av elektronik,
flygmotorer, allt, alldeles själva. Det fanns
ingenting vi inte skulle kunna klara själva.
Det insåg vi så småningom var varken möjligt eller
nödvändigt. Gradvis har det skett en förändring. Vi
är mer inriktade på att kunna köpa försvarsmateriel
från andra läner och därmed också på att kunna
sälja till de andra länder som inte anser att de har
möjlighet att bygga upp en helt nationell
försvarsindustri på varje punkt. Vi har ett ökat
försvarsmaterielsamarbete på den industriella
nivån. Det tycker jag är naturligt. Det är en del av
den industriella integration och det industriella
samarbete som sker när det gäller varje annan form
av produkter. Skillnaden i grunden mellan en
militär lastbil och en civil lastbil, en militär
radioapparat och en civil radioapparat är allt
mindre i dag i förhållande till vad den var tidigare.
Har detta då någon betydelse för våra möjligheter
att vara alliansfria, vilket var Ingela Mårtenssons
egentliga fråga? Mitt svar på den frågan är i
grunden nej. Schweiz har under hela den tid som
vi har upprätthållit ganska mycket självförsörjning
i fråga om försvarsmateriel icke haft denna politik,
utan importerat t.ex. stridsflygplan och
stridsvagnar. Ubåtar har inte varit aktuella. Ingen
har kommit på att ifrågasätta Schweiz
utrikespolitiska orientering för den sakens skull.
Hur man tar fram försvarsmateriel och hur man
sedan använder dem är fundamentalt olika saker.
Sedan finns det vissa undantagsområden där vi har
ett intresse av att bibehålla en nationell kompetens,
därför att vi inte tror att vi kan få tillgång till det
bästa från andra länder. Men det är delvis separat
materia.
Med detta var halva tiden förbrukad. Jag ber redan
om ursäkt för det jag inte kommer att hinna med,
men försöka duger.
Jag vidhåller, Hans Göran Franck, att det finns en
principiell motsatsställning mellan en strikt
neutralitetspolitik och kollektiv säkerhet. Jag tror
att Östen Undén faktiskt uttalade detta med stor
kraft också när vi gick in i Förenta nationerna. I den
mån stadgan och säkerhetsrådet så krävde var vi
beredda att överge vår neutralitetslinje. Sedan kom
vi att använda begreppen på ett mer lösaktigt sätt
under åren. Men man kan inte vara anhängare av
både ett mycket strikt system för kollektiv
säkerhet -- för i den kollektiva säkerheten ligger att
även vi är beredda att underkasta vår egen säkerhet
andras kollektiva avgöranden -- och en strikt
neutralitetspolitik, där vi ställer oss utanför varje
form av samarbete eller gemensamt
beslutsfattande. Man får välja väg. Vi har ibland
varit litet vacklande i detta vägval. Nu är vägvalet
något tydligare än det har varit tidigare.
I utvecklingen av samarbetet inom den europeiska
unionen är det enhällighet som gäller. De regler
som Hans Göran Franck refererade gäller inte de
delar av Maastrichtavtalet som rör det utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbetet. Där är
enhälligheten mycket tydlig.
Det finns, vilket Bengt Hurtig erinrade om, olika
politiker i olika delar av Europa som tycker mycket
olika saker. Så är det. Det är väl charmerande att
det är så. Det vore mycket tråkigt om motsatsen
vore fallet.
Alain Lamassoure, den franske Europaministern,
är en förnämlig man. Han har sina åsikter. Det finns
många andra som har andra åsikter. Men vårt eget
deltagande är det vi som beslutar om. Vi har också
att besluta om på vilket sätt som vi skall delta i och
följa arbetet i den västeuropeiska unionen. Det
handlar mycket om fredsskapande och
fredsbevarande verksamhet. Den prognos -- jag
skall inte gå längre än så -- som jag har uttalat i det
sammanhanget är: Nej, vid medlemskap kommer
alliansfriheten in, men observatörskap har vi ett
starkt intresse av.
Jag skall, Lena Klevenås, litet lätt beröra
kärnvapnen och Haagplattformen, som nämndes
av Bengt Hurtig. Det är riktigt att kärnvapnen har
spelat en mycket central roll i hela den västliga
försvarsdoktrinen under den blockuppdelade
perioden. De finns fortfarande kvar. Man har inte
tagit bort kärnvapnen ur sin försvarsdoktrin. Men
låt mig uttala den personliga prognosen att
kärnvapnens betydelse är i starkt avtagande. Det
finns både politiska och tekniska skäl till detta. Det
är ett brutalt, rått och relativt osofistikerat vapen,
som egentligen är mycket svårt att använda också
militärt. Vi kommer att se kärnvapenstyrkor
successivt försvinna i alla länder som bedriver en
rationell försvarspolitik.
Sedan finns Saddam Hussein, Kim Il Sung och vad
de nu kan heta kvar som potentiella kärnvapenhot.
Men det är egentligen ett separat problem. Vi kan
inte dras in i något europeiskt
kärnvapensamarbete, för ett sådant är jag
övertygad om att det inte kommer att bli.
Vi har alldeles självklart förhandlat om utrikes- och
säkerhetspolitiken. Det resulterade bl.a. i det
gemensamma uttalande som gjordes av
kandidatländerna och EU-staterna den 21
december förra året. Det är alldeles självklart att
det har förts en mycket djupgående utrikes- och
säkerhetspolitisk dialog mellan Sverige och de olika
staterna som ett led i denna process. Det har också
lett till slutsatserna att vi har ett starkt intresse av
att delta i utformningen av den europeiska
politiken, inte minst att ge den en tydlig
nordeuropeisk dimension. Det innebär inte att vi
ger upp den militära alliansfriheten. Det innebär
inte heller att någon har ställt krav på oss att ge upp
den militära alliansfriheten. Skulle den frågan
någonsin uppkomma är det Sveriges riksdag eller
folket i en folkomröstning, där Bengt Hurtigs
frågeställningar kommer in, som skall fatta det
avgörandet.