Herr talman! Jag tyckte när jag hörde
statsministerns beskrivning av historien i det förra
anförandet att det var klart att man måste anpassa
säkerhetspolitiken efter omständigheterna. Men
som Hans Göran Franck sade tidigare är
neutraliteten ingenting nytt. Vi har en mycket lång
sådan tradition här i Sverige.
Jag får det intrycket av statsministerns redovisning
att vi nu har nått den punkt där vi inte kan vara
neutrala. Det är inte heller ändamålsenligt att vara
neutral eller alliansfri. Nu är det bara samarbete
som gäller, och då gäller det även på det
säkerhetspolitiska området. Vi kan inte längre tala
om vare sig alliansfrihet eller neutralitet.
Det är också litet symtomatiskt att statsministern
längst ned på s. 5 i det skrivna svaret erinrade om
att formuleringen ''skall syfta till neutralitet i
händelse av krig'' inte längre används utan har
ersatts av andra. Här har man under de senare åren
successivt hållit på och ändrat i formuleringarna.
Men detta är inte bara en formuleringsfråga. Det är
en fråga med reell innebörd.
Jag drar slutsatsen att statsministern tycker att det
inte längre är relevant att vara neutral eller
alliansfri. Då undrar man över konsekvensanalysen
och över att andra toppolitiker hävdar att om vi är
med i Europeiska unionen skall det fortfarande
vara möjligt för oss att vara alliansfria och neutrala.
Det är detta som jag vänder mig emot, för jag
tycker inte att det riktigt håller. Men jag tycker att
man borde kunna fortsätta att vara alliansfri. Men
som utvecklingen är inom Europeiska unionen med
anledning av Maastrichtfördraget förstår jag att
man inte kan det.
Jag skulle gärna vilja ha svar på frågan om det är
möjligt för försvarsindustrin att bygga ut ett
samarbete och fortfarande hävda att man är neutral
och alliansfri.