Herr talman! Jag ber om ursäkt. Det är inte alldeles
lätt att försöka besvara en serie frågor från fyra
interpellanter i frågor som faktiskt kräver
resonemang och inte enbart kulsprutesvar. Men
sådana är talereglerna.
Kort till Hans Göran Franck: Kollektiv säkerhet är
oförenlig med strikt neutralitetspolitik. Jag förstår
Hans Göran Frank så, att han är för kollektiv
säkerhet både globalt och regionalt. Det var i varje
fall det han sade -- dvs. att den kollektiva
säkerheten skulle vara okej i Europa om alla ESK-
stater var med, men att den inte är okej om bara de
väst- ller centraleuropeiska länderna är med.
Jag har mycket svårt att förstå att den kollektiva
säkerheten är mer acceptabel om Serbien och
Kazachstan -- som är tveksamma demokratier, för
att uttrycka det försiktigt -- är med, men att den
skulle vara alldeles oacceptabel om den till stor del
begränsas till europeiska demokratier.
När det sedan gäller Danmarks ställningstagande
har vi inte sett någon anledning att begära ett
undantag. Jag skall inte recensera det danska
undantaget i sina detaljer. Jag kan bara säga att det
danska s.k. undantaget på denna punkt kommer
mycket nära ''state the obvious''.
Vi har samma rättigheter och skyldigheter, vare sig
mer eller mindre, och samma möjlighet att välja
som Danmark har. Detta är ingen skillnad. Även
det danska undantagets karaktär skulle kunna
göras till föremål för en legal analys.
Sedan säger Hans Göran Franck angående
kärnvapen att vi inte kan delta i samarbete med
länder som har kärnvapen. Men vad säger han om
den kollektiva säkerheten i FN? Hans Göran
Franck är beredd att underkasta Sveriges politik
beslut i FN:s säkerhetsråd. Där sitter fem
permanenta kärnvapenmakter. Också jag är
beredd att göra det. Men jag moraliserar inte över
detta och säger att det är oacceptabelt.
Detta innebär inte att vi samverkar om vare sig
Förenta staternas, Rysslands, Kinas eller
Frankrikes kärnvapenstyrka. Alls icke. Vi
samarbetar om det som beslut fattas om.
Detsamma gäller när vi samarbetar med
Storbritannien och Frankrike inom ramen för den
europeiska unionen. Det har inte med deras
kärnvapenpolitik att göra. De är inte paria i
internationellt samarbete. Även detta är en
tämligen ologisk ståndpunkt.
Så till Bengt Hurtigs fråga om Van Eekelen, som
har beskrivit vad som är möjligt för VEU. Om jag
uppfattade det rätt var det detta som citatet gick ut
på. VEU har inte alls den kapaciteten. VEU är ett
ömsesidigt försvarsåtagande, som egentligen ligger
före NATO. VEU utvecklas på basen av konsensus
mellan de länder som deltar.
Vi kommer inte, såvitt jag förstår, så länge vi vill
vara alliansfria, att delta i detta. De deltagande har
möjlighet att utforma VEU på det som de vill. Vi
kanske ser andra utvecklingsriktningar för VEU.
Till slut till Lena Klevenås enkla fråga: Tror jag att
Sverige kommer att bibehålla sin militära
alliansfrihet? Eller om jag skall spetsa till det:
Kommer vi långsiktigt att gå den kollektiva
säkerhetens väg? Låt oss återkomma till detta. Jag
skall inte göra någon prognos.
Det enda jag är absolut övertygad om är att beslut
i den frågan fattas i Sveriges riksdag, och enbart i
Sveriges riksdag. Det kan aldrig fattas någon
annanstans.
Jag tror att den militära alliansfriheten är det som
kommer att råda under lång tid. Där ligger den
yttersta garantin för vår nationella säkerhet. Men
jag är inte beredd att avskriva den kollektiva
säkerheten som en dröm för framtiden också i
Europa.