Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern för
det utförliga svaret. Jag vill -- i likhet med vad som
görs i svaret -- börja med att säga några allmäna
ord.
Jag anser att det är av stor vikt att vi företräder en
linje som innebär att vi verkar för gemensam eller
kollektiv säkerhet på det globala planet. Det
förutsätter att vi har ett starkt och förhoppningsvis
reformerat FN som kan verka i den riktningen.
Men FN behöver också anknytningar till de olika
världsdelarna. Det är därför som det är angläget att
det också finns en aktiv verksamhet även i Europa
för att åstadkomma en kollektiv och gemensam
säkerhet.
En kollektiv och gemensam säkerhet kan
emellertid inte åstadkommas utan att dessa organ
är allomfattande. Det är därför som Förenta
nationerna är universellt. Universalitetsprincipen
är av grundläggande betydels. Detsamma måste
också gälla i de olika världsdelarna, inklusive
Europa, nämligen att det är allomfattande för att
det skall kunna bli verkningsfullt.
Av statsministerns svar framgår att vår
säkerhetspolitik inte längre skall syfta till
neutralitet i händelse av krig. Visserligen gör
statsministern detta till en formuleringsfråga, men
i realiteten har regeringen övergivit denna
ståndpunkt om en militär alliansfrihet som syftar till
neutralitet i krig. Det är inte någon överraskning
med tanke på statsministerns, försvarsministerns
och utrikesministerns tidigare uttalanden. Jag
bedömer nu statsministerns svar som en definitiv
bekräftelse på att denna ståndpunkt är övergiven,
vilket står i klar kontrast till den
regeringsdeklaration som avgavs vid
regeringstillträdet 1991. Där sades det klart och
tydligt att Sveriges hållning är alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig.
Min ståndpunkt är att Sverige skall föra just en
sådan politik. Denna ståndpunkt är densamma som
fastställdes vid den senaste socialdemokratiska
partikongressen, då det uttryckligen användes just
de formuleringar som jag här har omnämnt.
Det finns i rådande utrikespolitiska läge behov av
att upprätthålla neutraliteten i händelse av krig.
Argumentet att neutraliteten har förlorat sin
mening genom det kalla krigets upphörande är
enligt min mening inte riktigt. Sverige var neutralt
långt innan det kalla kriget började. Sedan 1860-
talet har Sverige fört en principiell
neutralitetspolitik. Man skulle kunna hävda att
neutralitetspolitiken är tidlös i den meningen att
den alltid är aktuell.
Vår alliansfria politik syftande till neutralitet i krig
har också haft en stor betydelse på det
internationella planet för att vi skall kunna verka
aktivt för fred, solidaritet och samförstånd. Det har
uppstått nya motsättningar, både i Europa och i den
övriga världen, som understryker att behovet av vår
traditionella säkerhetspolitik fortfarande finns.
Den gemensamma utrikespolitiken kan skapa
problem för en neutral stat i flera avseenden.
Allvarligast är att man kan besluta om sanktioner
mot ett krigförande land som en neutral stat inte
kan delta i utan att bryta mot neutralitetsrätten.
Detta kräver att restriktioner eller förbud tillämpas
likformigt mot krigförande länder. En neutral stat
måste också kunna föra en självständig
handelspolitik, både i fredstid och -- ännu
viktigare -- när ett krig pågår. Ett svenskt
deltagande i en ekonomisk och monetär union som
innebär ett uppgivande av nationell beslutanderätt
på betyelsefulla områden kan inte förenas med
neutralitetspolitiken.