Herr talman! Det finns knappast någon svensk
politiker som har utvecklat frågorna om gemensam
och kollektiv säkerhet så mycket, både praktiskt
och teoretiskt, som Östen Undén. Han kunde på ett
mycket bra sätt formulera och också ge realitet åt
att en kollektiv säkerhet var väl förenlig med svensk
neutralitetspolitik. Detsamma gjorde Olof Palme
1971, i ett mycket viktigt anförande. Han sade att
om man skulle gå så långt som man nu är beredd att
göra med den europeiska unionen, skulle det vara
oförenligt med den svenska neutralitetspolitiken.
Men samtidigt var Olof Palme en mycket stor
anhängare av kollektiv säkerhet. Den motsättning
som statsministern försöker finna kan jag inte dela.
Den andra frågan som jag vill ta upp gäller
enhälligheten. Det är riktigt att det fordras ett
enhälligt beslut. Å andra sidan så har
ministerkommittén varit enig om att om det blir
kvalificerad majoritet skall man på alla sätt verka
för att någon avvikande mening inte skall göra sig
gällande för att hindra det hela. Jag är ganska säker
på att vi kommer in i ett skede där det här kommer
att utvecklas än mer.
Frågan är hur länge ens den bräckliga enigheten
kommer att bestå. Men hur som helst är jag ganska
säker på -- framför allt med den inriktning som
statsministern har, om han nu sitter kvar -- att vi
inte kommer att göra några starkare invändningar
på den här punkten. Faran ligger i att vi har sagt att
vi fullt ut ställer upp.
Jag skulle gärna se att statsministern
kommenterade det den franske Europaministern
Alain Lamassoure sade. Det har jag återgett i min
interpellation. Han säger att en observatörsstatus
bara är ett provisorium. På sikt måste Sverige som
EU-medlem gå med i den västeuropeiska
försvarsalliansen och i militärsamarbetet. Det
innebär att det blir så som vi befarar på grund av att
vi inte begärt något undantag, vilket borde ha skett.