Herr talman! Hans Göran Franck har ställt ett antal
frågor om Sveriges inställning till det utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbetet inom den europeiska
unionen.
Innan jag söker besvara de konkreta frågor Hans
Göran Franck ställer vill jag betona att
utvecklingen av en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik inom ramen för den europeiska
unionen är en förutsättning för fred och stabilitet i
morgondagens Europa. Under efterkrigstiden har
stabiliteten i Europa vilat främst på den militära
styrkan i de båda allianssystem som dominerat den
europeiska kontinenten. Men även om kriget
kunde förhindras, och de västeuropeiska
demokratierna fick utveckla sina samhällen och sitt
samarbete i fred, var detta en situation som snarare
förvärrade än löste de grundläggande
säkerhetsproblemen i centrala, östra och sydöstra
Europa.
Vi har nu lämnat det blockuppdelade Europa
bakom oss, och vi befinner oss i ett skede av
sökande efer nya och bättre former för
fredssäkrande i Europa i dess helhet. För mig är det
en självklarhet att Sverige bör spela en aktiv och
pådrivande roll i detta arbete. Om en gemensam
säkerhet aldrig var möjlig så länge den grundades
på förtrycket av nationer och individer i halva
Europa, öppnas nu möjligheten i ett Europa där
politiska och ekonomiska värderingar kommit
varandra långt närmare än kanske någonsin
tidigare.
När vi diskuterar argument för Sveriges
medlemskap i den europeiska unionen har det
alltför länge funnits en tendens att se utrikes- och
säkerhetspolitiken som ett problem snarare än som
en möjlighet. Enligt min mening är den möjlighet
medlemskapet ger att aktivt delta i utformningen av
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ett av de
allra viktigaste argumenten för ett medlemskap.
Skälen till detta är dubbla. Dels är det uppenbart
att ett starkt utvecklat utrikes- och
säkerhetspolitiskt samarbete ligger i den
europeiska fredens och stabilitetens intresse, och
därmed är det inte bara rimligt utan också
angeläget att vi bidrar till denna utveckling efter vår
förmåga. Dels innebär ett svenskt medlemskap i
detta samarbete att den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken får en starkare nordeuropeisk
dimension och därmed bättre kan bidra till säkerhet
och stabilitet också för vårt område och vårt land.
Som påpekats bl.a. i den konsekvensutredning som
gjorts av de f.d. kabinettssekreterarna Leif
Leifland och Sverker Åström innebär
medlemskapet i unionen och dess utrikes- och
säkerhetspolitik ett säkerhetsplus för Sverige. Jag
tror att det vore mycket oklokt att bortse från
denna viktiga del av frågan.
Den långsiktiga betydelsen av en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik kan väl illustreras av
utvecklingen i det sönderfallande Jugoslavien. Här
har med tragisk tydlighet visats de brister som
fortfarande finns i utrikes- och säkerhetspolitiskt
samarbete inom Europa. Ingen kan rimligen dra
slutsatsen av det som hänt och händer där att det
behövs mindre av samarbete kring dessa frågor i
Europa -- slutsatsen att det behövs långt mer borde
i stället vara självklar.
Detta samarbete behöver utvecklas i olika forum
och former. Från svensk sida fäster vi stor vikt vid
utvecklingen av den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensen, ESK, och Sverige har ju
under senare år haft en mycket central roll i dess
arbete. Vi har blivit mer medvetna än tidigare om
detta samarbetes möjligheter, inte minst när det
gäller olika former av konfliktförebyggande
verksamhet, men också om de begränsningar som
ligger i såväl dess former som dess disparata
medlemskrets.
När vi strävar efter ett allt aktivare svenskt
deltagande i de europeiska säkerhetsfrågorna sker
det dels mot bakgrund av vår övertygelse om vad
den europeiska utvecklingen kräver, dels mot
bakgrund av våra egna nationella
säkerhetsintressen.
Därför är det viktigt att konstatera att vi alltjämt
bibehåller vår militära alliansfrihet. Det militära
försvaret av Sverige för den händelse vårt land
skulle hotas är en uppgift som vi varken kan eller
vill begära att någon annan skall ta ansvaret för.
Och vi tar konsekvenserna i form av satsning på ett
modernt och allsidigt totalförsvar.
Låt mig mot denna bakgrund kort söka svara på de
av Hans Göran Franck ställda fem frågorna.
Vad först gäller den västeuropeiska unionen, VEU,
har riksdagen uttalat att ställning till formerna för
Sveriges samarbete med denna kan tas i samband
med att vi blir medlemmar. Eftersom Sverige
alltjämt är militärt alliansfritt kan jag dock inte se
att det ställningstagandet efter ett ja i
folkomröstningen skulle kunna bli ett
ställningstagande för medlemskap.
Däremot har Sverige ett starkt och påtagligt
intresse av att som observatör kunna följa VEU:s
arbete. Detta medför inga militära föpliktelser men
ger oss en större möjlighet att bidra till
utvecklingen av t.ex. fredsskapande verksamhet.
VEU har ju t.ex. en roll när det gäller de samlade
insatserna i det f.d. Jugoslavien.
När det gäller den andra frågan om den framtida
utvecklingen mot ett gemensamt försvar har
regeringen sagt att vi kommer att ta ställning till
den utveckling som kan komma att aktualiseras, att
vi inte har för avsikt att bromsa denna i den
utsträckning som andra länder väljer att gå vidare,
men att våra nationella intressen kommer att vara
avgörande för vårt nationella ställningstagande.
Varje konkret steg i denna riktning kräver
enhällighet mellan medlemsstaterna. Konkreta steg
i denna riktning kräver fördragsändringar som
måste underställas varje parlament, också Sveriges
riksdag, för godkännande. Vid viktigare sådana
ändringar i framtiden är jag övertygad om att
frågan om folkomröstning kommer att aktualiseras.
Det är dock viktigt att konstatera att utvecklingen
av samarbetet i Europa i dag innefattar vissa frågor
också av försvarspolitisk karaktär. Främst handlar
detta om förberedelser för och genomförandet av
olika typer av fredsbevarande insatser. På detta
område har vi tagit betydelsefulla steg mot ett
närmare nordiskt samarbete, samtidigt som vi nu
förbereder ett deltagande i det s.k. PFP-samarbetet
med NATO och andra europeiska länder.
Det finns mycket starka skäl för att fortsätta arbetet
med att utveckla detta samarbete, och jag tror att
det i framtiden kommer att bli ett allt
betydelsefullare inslag också i våra egna
försvarspolitiska satsningar. Låt mig också nämna
den hjälp vi ger de tre baltiska staterna att
organisera en gemensam bataljon för
fredsbevarande insatser.
Vad den tredje frågan angår har Sverige inte sett
något behov av att begära några undantag. Varje
beslut av den art som åberopas i interpellationen
förutsätter enhällighet. Att begära undantag vore
därmed en logisk orimlighet. Vi kommer att pröva
varje fråga för sig utifrån de förutsättningar som
föreligger.
Frågan om de brittiska och franska
kärnvapenstyrkorna -- som omfattas av Francks
fjärde fråga -- rör främst dessa båda länders
nationella försvarspolitik. De har icke gjort några
erbjudanden om att avstå från sin nationella
kontroll över dessa styrkor, och att sådana skulle
göras i framtiden bedömer jag som ytterligt
osannolikt. Oavsett detta avser Sverige självfallet
inte att engagea sig i några gemensamma
kärnvapenstyrkor.
Vad beträffar det svenska öppningsanförandet den
1 februari 1993 -- Francks femte fråga -- var detta
ett resultat av ett samråd mellan regeringspartierna
och den socialdemokratiska oppositionen. Det
gällde även dess formuleringar om
säkerhetspolitiken.
Vad angår Francks önskemål om att det i detta
anförande även skulle sagts att vår säkerhetspolitik
''skall syfta till neutralitet i händelse av krig'' vill jag
bara erinra om att denna formulering inte längre
används, utan den har ersatts av andra.
Låt mig avslutningsvis säga att utvecklingen mot en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik kommer
att ske gradvis, och att jag skulle tro att vi som
medlemmar ställda inför de faktiska frågorna
snarare kommer att tycka att utvecklingen går för
långsamt än att den går för snabbt. Inom denna
europeiska ram kommer vi att fortsätta den
tradition av aktiv utrikespolitik som Sverige sedan
länge har.
Det ligger alldeles entydigt i de europeiska
småstaternas intresse att den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken utvecklas. Vi har all
anledning att fästa särskild vikt dels vid att den så
snabbt som möjligt kan inkludera såväl de
centraleuropeiska som de baltiska länderna, dels
vid att dialogen med stater som Ryssland och
Ukraina kontinuerligt fördjupas.
I samtliga dessa hänseenden ser vi också hur
utvecklingen fortskrider på ett sätt som vi har
anledning att välkomna. Inom den europeiska
unionen förbereds nu det vidare arbetet med den
s.k. stabilitetspakten grundad på det s.k.
Balldaurinitiativet. Och det faktum att såväl Polen
som Ungern under den senaste månaden sökt
medlemskap visar unionssamarbetets betydelse
också för de centraleuropeiska ländernas framtida
utveckling och säkerhet.