Herr talman! Mycket kan man säkert anklaga mig
för -- en del med rätta och en del med orätt -- men
inte för att försöka lägga locket på en
säkerhetspolitisk debatt. Tvärtom håller jag i
grunden med Ingela Mårtensson i det hon sade på
slutet. Vi bör ha en säkerhetspolitisk debatt där vi
kanske river bort ett och annat tabu. Jag har försökt
att göra vad jag kan under de senaste åren för att
lätta på en del hemligstämplar och öppna en del
gamla skrymslen som kanske borde ha öppnats
långt tidigare.
Till Hans Göran Franck vill jag först göra ett långt
ifrån oväsentligt principiellt påpekande. Hans
Göran Franck företräder två helt olika och logiskt
oförenliga linjer. Den ena linjen är den kollektiva
säkerheten på den globala eller regionala nivån, där
den skall omfatta alla. Den andra linjen är den
principiella neutralitetslinjen -- jag tror det var så
han formulerade sig.
Dessa två linjer är icke förenliga. Antingen har man
kollektiv säkerhet eller neutralitetspolitik. Den
debatten har med viss frekvens förts i svensk politik
under senare decennier under 1900-talet. Jag vill
inte minst påminna om perioden omedelbart efter
första världskriget då de partipolitiska förtecknen
var något omvända.
Om jag inte missminner mig var det Hjalmar
Branting och socialdemokratin som stod för den
kollektiva säkerheten. Den dåvarande högern stod
för den principiella neutralitetslinjen. Det är inte
heller rätt att framställa svensk politik som
konsekvent rätlinjig och aldrig förändrad sedan
1860-talet. Det är tvärtom -- målen nationens frihet
och fred och i någon utsträckning också
närområdets fred och stabilitet har varit glasklara.
Men målen har stundtals anpassats till
utvecklingen.
Låt mig erinra om Hjalmar Brantings kollektiva
säkerhet och om Rickard Sandlers nordiska
aktivism. Det må vara rätt eller fel, men inte var det
neutralitetspolitik. Steget in i Förenta nationerna
efter andra världskriget beskrev man mycket ärligt
som ett avsteg från en principiell neutralitetslinje.
Varje tid skall forma den säkerhetspolitik som
passar utifrån de förutsättningar som den tiden har
att erbjuda. Det innebär också att det har skett en
betydande förändring i och med att det
blockuppdelade Europa har försvunnit. Jag tror att
det var i januari 1992 som jag under en
interpellationsdebatt diskuterade detta med
Gudrun Schyman. Mycket av det som sades då står
sig fortfarande.
Då hade vi gått från en situation med två block som
stod mot varandra. Bara ett enda krig i Europa var
möjligt. Vi visste att det var det stora kriget mellan
NATO och Warszawapakten, som kunde bli ett
kärnvapenkrig. Vi strävade efter att stå utanför.
Neutraliteten var det logiskt riktiga. Det är inte alls
säkert att den hade lyckats. Vi vet genom
neutralitetskommissionens betänkande att den
neutraliteten inte var så alldeles principiell.
Nu befinner vi oss i en situation då det enda som vi
egentligen vet är att det krig som tidigare var det
enda möjliga i dag är alldeles omöjligt, eftersom det
blockuppdelade Europa inte finns. Men en lång rad
andra situationer måste kunna hanteras och
bemästras. Bosnien är det mest tragiska exemplet.
Detta ställer helt andra krav på utrikes- och
säkerhetspolitiskt samarbete än tidigare. Det är
den slutsats som kan dras av det som har inträffat i
Balkan och i f.d. Jugoslavien. Vi behöver utrikes-
och säkerhetspolitisk samverkan mellan de
europeiska länderna.
Förenklat uttryckt ställde Bengt Hurtig mig frågan
om vi glömmer bort världen. Jag hoppas inte det,
men jag erkänner gärna att vi under detta
dramatiska skede av fundamental europeisk
omvandling har koncentrerat oss mycket på
Europa och säkert kommer att fortsätta att göra
det. Det hade varit underligt annars. Men låt oss
icke glömma världen! Jag håller med Bengt Hurtig
om det. Att vi har ett speciellt ansvar i Europa är
väl lika självklart som att man i andra delar av
världen har ett speciellt ansvar för de delarna av
världen.
Jag var härförleden, som Pierre Schori nyss
erinrade om, i Sydostasien. Där bygger man nu upp
regionala säkerhetsforum för att ta ett ökat
regionalt ansvar för säkerheten. Man kan inte lita
på att FN-systemet alltid fungerar eller att det finns
en världspolis i form av den ena eller andra makten
som kommer farande och reder ut problem som
man inte kan reda ut själv. Detta sker nu också i det
europeiska sammanhanget. Av detta blir det inga
europeiska arméer. Det är en myt i debatten.
Tyskland och Frankrike, som har gått längst i
samarbete och som har hållit på mycket länge, har
inte ens lyckats ena sig om en gemensam stridsvagn
och än mindre om en gemensam armé. Jag vill med
tydlighet säga att vi i Sverige har ett
värnpliktssystem och att jag tycker att det är bra.
Det är en tvångslag där svenska män -- och för all
del också kvinnor -- genom totalförsvarsplikten kan
engageras för landets försvar. Värnplikten kan bara
användas för försvar av Sverige. Den kan aldrig
användas för någonting annat än detta.
Om det blir någonting utöver detta -- och det tror
jag -- blir det frivilliga insatser efter separata
ställningstaganden. Det blir fredsbevarande
operationer av den typ som vi nu ser i nordisk
samverkan i Bosnien som vi kan komma att se i
andra delar av Europa och i andra delar av världen.
Det är för att förbereda detta bättre som det nu
byggs upp strukturer, framför allt av PFP och i
någon utsträckning av Västeuropeiska unionen,
även om den ligger långt efter. Där skall utrikes-
och säkerhetspolitiken i vidare bemärkelse
samordnas och göras mer effektiv inom ramen för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Den är gemensam och utformas i enhällighet
mellan medlemsstaterna. Därmed tycker jag att en
del av de farhågor som finns borde kunna läggas till
rätta.
Jag ber om ursäkt, Ingela Mårtensson, tiden tillåter
mig inte att fortsätta, men ge mig anledning så skall
jag återkomma.