Herr talman! Många människor i Sverige vill inte
att svenska folket och Sverige skall delta i ett
försvarspolitiskt samarbete där det finns kärnvapen
med. Vi är många som är väldigt oroliga över att
utvecklingen ter sig så obeveklig. Vi är rädda att bli
lurade genom formuleringar som att Sverige
fortsättningsvis kan vara alliansfritt. Samtidigt skall
vi ställa upp på att utveckla ett gemensamt försvar.
Är det verkligen möjligt för oss att bli medlem i en
union, utarbeta detta gemensamma försvar och
sedan när allt skall börja fungera säga: Nej, ni
andra får göra detta. Vi skall inte vara med.
Jag tror inte att man kan göra så. Det stämmer inte
riktigt med det svar som statsministern gav till Hans
Göran Franck, att vi inte har till avsikt att bromsa
om andra länder vill gå vidare.
Jag har här ett betänkande från Europaparlamentet
från den 17 januari i år där det står att parlamentet
bifaller -- -- -- om alla ansökarländer efter deras
tillträde aktivt och konstruktivt deltar i
utformningen på lång sikt av en gemensam
försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till
ett gemensamt försvar.
Hur kan vi aktivt och konstruktivt delta, om vi
sedan inte skall vara med?
Vidare står det att parlamentet bifaller -- -- -- om
befolkningarna i ansökarländerna delar den
uppfattningen att en gemensam utrikes-, säkerhets-
och försvarspolitik är i deras eget
säkerhetspolitiska intresse och att en sådan politik
är en oundgänglig, nödvändig beståndsdel av en
europeisk union.
Om det är en oundgänglig, nödvändig beståndsdel
i en union, hur kan vi då gå med i den unionen och
sedan säga att vi inte skall vara med? Jag tycker inte
att det stämmer.
Jag delar Hans Göran Francks uppfattning att vi
borde ha ansökt om undantag. Jag stärks i den
uppfattningen av det som står i protokollet om att
parlamentet bifaller -- -- -- om alla ansökarländerna
utan inskränkningar är villiga till att överta
unionstraktatens bestämmelser om utrikes- och
säkerhetspolitiken. Man erkänner att Sverige och
de andra har speciella kvaliteter och speciell
räckvidd i sin säkerhetsstatus. Man må ta hänsyn till
det i medlemskapsförhandlingarna, står det. Men
vi har inte förhandlat om det. Om nu
Europaparlamentet erkänner att vi har speciella
villkor som man skulle kunna ta hänsyn till, tyder
det på att vi borde ha tagit upp detta i
förhandlingarna.
Man kräver att det under förhandlingarna skall
föras en intensiv dialog mellan å ena sidan unionens
institutioner och å den andra sidan
ansökarländerna om utvecklingen av en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik.
Har någon dialog över huvud taget förts under
förhandlingar om utvecklingen av
säkerhetspolitiken? Jag har inte uppfattat att det
har förts någon sådan dialog. Det verkar som att vi
har skjutit säkerhetspolitiken åt sidan, den har inte
varit med i förhandlingarna. Det stämmer inte
riktigt med vad jag uppfattar att man i parlamentet
och i EU tror att vi egentligen tycker. Det svenska
folket är inte övertygat om att det är en nödvändig
beståndsdel, att det är bra för vår säkerhetspolitik.
När statsministern i olika sammanhang deklarerar
att vi från början helt och fullt kan vara med och
aktivt delta, tolkas det olika. Jag var språklärare
innan jag hamnade i det här huset. När jag läser att
vi i full omfattning och utan förbehåll kan delta,
kan inte jag och många med mig tolka det
annorlunda än att vi och statsministern avser att
Sverige skall vara med i det gemensamma försvaret
fullt ut.
Statsministern kanske skall passa på att riva bort
detta tabu och före folkomröstningen tala om att
avsikten med medlemskapet i unionen är att vi
kommer att bli medlem fullt ut i detta
försvarspolitiska samarbete.