Herr talman! Som vi har hört från föregående talares anföranden, som jag till stor del instämmer i, förnekar sig inte majoriteten. Än en gång struntar man i vad samhället runt omkring anser om de konkreta förslagen och kör på med bindeln för ögonen.
Vi har nu bakom oss mer än ett år av ett ganska unikt regerande som har präglats av desperation, skandaler och otydligheter. I Sverige har regerandet liksom i de flesta andra utvecklade demokratier med åren alltmer kommit att präglas av en lyhördhet och en strävan efter ett brett samförstånd. Alla som påverkas av besluten brukar få möjlighet att komma till tals, och de brukar också tas på allvar. I oktober 2006 dog den traditionen i Sverige, herr talman.
Alliansens praktik i Regeringskansliet handlar om att så snabbt och effektivt som möjligt riva ned och ta bort alla spår av välfärdssamhället. De handlar om alla de pusselbitar som hållit samman vårt samhällsbygge, som på olika sätt har motverkat egoismens krafter och skapat grund för allas lika rätt, allas lika möjligheter, som tagit från de rika och stöttat de fattiga i insikten om att vi alla är vinnare på att ingen överges. Allt det monterar man nu snabbt ned utan att analysera konsekvenserna.
Att myndigheter varnar och att företrädare för näringslivet och fackföreningarna ser stora problem med den förda politiken struntar man högaktningsfullt i. Inte ens Lagrådets tvivel bryr man sig om. Man har ju väljarnas uppdrag, som alla som ifrågasätter det nya sättet att styra får höra som svar.
En kall och hård marknadsmodell ersätter nu det humanitära samhällsbygget. På område efter område raderar man ut medborgaren och ersätter den med, som jag ser det, absolut ingenting.
Målet för regeringens bostadspolitik är en långsiktigt väl fungerande marknad där efterfrågan möts av ett utbud som svarar mot behoven. Tänk hur fascinerande det kan vara att en regering som påstås bestå av ett antal högt utbildade ekonomer inte kan skilja på efterfrågan och behov.
Men så är det i den råaste formen av nyliberalism. Där finns det inga andra behov än dem som kan uttryckas i pengar. Att människor har behov av sådant som de saknar möjligheter att efterfråga har regeringen uppenbarligen ingen kunskap om. Att den förda politiken verkar leda till hyreshöjningar som riskerar att ställa människor på gatan tycks inte oroa alliansen. Man kör bara vidare i samma spår.
I alliansens Sverige får man inte ha behov av en bostad om man saknar arbete och inkomst. I ett socialliberalt samhälle med humanistiska värderingar låter man behoven styra efterfrågan. På alliansens nyliberala marknad får behoven i stället rätta sig efter den enskildes köpkraft.
Alla i det här landet ska inte längre ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö. Den byggda miljön ska inte längre bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden, och inte heller ska planering och byggande ske på ett sådant sätt att det främjar goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Det är nämligen mål som alliansregeringen skrotar utan att ersätta dem med något annat än ett löfte om en fungerande marknad.
Det är ganska lätt att riva ned, och det går rätt fort att förstöra funktioner i ett samhälle. Men det kan vara ack så svårt att bygga upp dem igen. Att nyliberala regeringar inte är bra för Sverige syns rätt tydligt om man tittar på utvecklingen av bnp i Sverige sedan år 1950.
Det finns två tydliga perioder av stagnation, år 1978-1982 och år 1991-1994. Det är perioder när vi i huvudsak har haft nyliberalt styre i vårt land. Trots att den nuvarande nyliberala regeringen klev på i en extrem högkonjunktur ser vi redan tecken på att det tyvärr håller på att upprepa sig en tredje gång.
Ökad rörlighet är två av regeringens nyckelord. Människor ska flytta till jobben. Jag kan ta ett exempel från verkligheten. Om din sambo har ett kanonjobb i Umeå och du själv har blivit av med ditt jobb på den orten tvingas du i dag att söka det lediga jobba i Karlshamn, annars blir du av med ersättningen.
Detta helt orimliga krav har lett till att det utvecklats ett nytt dolt språk i ansökningshandlingarna enligt personalchefer på många större företag. Den sökande söker i och för sig jobbet, men talar samtidigt i sin ansökan väldigt tydligt om: För Guds skull, ge mig inte jobbet! I det nyliberala tänkandet från Regeringskansliet finns det inget rum för hänsyn till barn och familjer. Där är det handeln med dig, handeln med din arbetskraft, det enda som spelar roll.
Då är det konstigt att regeringen driver en politik som gör det så svårt att flytta till jobben. Rörlighet kräver tillgång till hyresrätter, inte minst i tillväxtområden. Men den nyproduktion av hyresrätter som var på väg upp har regeringen effektivt lyckats ta död på. Regeringen driver även aktivt på för ombildning av befintliga hyresrätter till bostadsrätter.
Herr talman! Civilutskottet var på besök i Finland. Där lärde vi oss vilka problem som inlåsning av en alltför stor del av flerbostadsbeståndet i olika former av äganderätter kan ge. Det är nämligen bara i hyresrätter som fastighetsägarna har rimliga möjligheter att anpassa beståndet när behoven med åren förändras. En stor andel hyresrätter centralt i samhällena är en garanti för att samhällena ska kunna förändra och anpassa sitt utbud av befintliga bostäder när befolkningen och naturligtvis också efterfrågan förändras.
Vad hade regeringen kunnat göra i stället? Vi har hört från föregående talare: Regeringen kunde i stället ha lyssnat på fastighetsägarna, hyresgästerna, de kloka myndigheterna och forskarna. Regeringen kunde ha farit varligt fram och genomfört förändringar utan att rasera. Men något sådant kräver både mod och långsiktighet.
En reflexion är att det inte är en självklarhet att konjunkturläget är det rätta samtidigt som den politiska viljan för förändringsarbetet har formats politiskt. Personligen tror jag att den samhällssektor vi pratar om, bostadssektorn, men även alla andra samhällssektorer där man vill genomföra kraftiga förändringar, tar betydligt mindre skada om den stöps om under en lågkonjunktur än under en högkonjunktur. Det är ovanligt att aktörerna inom en sektor förmår fatta kloka beslut när allt rullar på för fullt och ekonomin slår rekord. Men det är ett för politiken nästan omöjligt problem att lösa.
Herr talman! Jag ska också påpeka att jag står bakom samtliga Miljöpartiets reservationer i betänkandet. För tids vinnande yrkar jag bifall till enbart reservationerna 1, 7 och 11. I övrigt vill jag hänvisa till vårt särskilda yttrande där förslaget till anslagsfördelning kommenteras. Vi tar där upp våra förslag till hur anslaget borde fördelas.
Herr talman! Även för Dalarnas del - den valkrets jag representerar - slår regeringens bostadspolitik hårt. Den fastighetsskatt som man lovade att avskaffa blev en avgift som för många hos oss faktiskt innebär en ökad kostnad. Den nybyggnation som just kom i gång före valet 2006 har nu nästan helt dött ut.
Lika viktigt som det är med goda kommunikationer - exempelvis ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge - lika viktigt är det med nyproduktion av bra och billiga bostäder. Det är ingen höjdare i dag att bygga bostäder ens i medelstora städer när alla former av stöd har raderats ut. Tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas har på något sätt gått i graven med alliansens bostadspolitik.
Bostadspolitiken har förändrats från förutsägbarhet och genomtänkt planering till spekulation och i många stycken rent lotteri. Miljöpartiet menar därför att det behövs ett nationellt ansvar för bostadsförsörjningen. Vi föreslår därför i en av våra motioner - som majoriteten kommer att avslå - att regeringen borde utreda nya former för stöd, särskilt för att underlätta byggandet av kooperativa hyresrätter och billiga bostäder.
När det gäller frågan om hissbidrag, herr talman, tycker jag att majoriteten är väl cynisk. Vad man i praktiken säger är att den som drabbas av ett funktionshinder så att det inte längre går att klara sig med befintliga trapphus i hus utan hiss helt enkelt ska flytta. Det står rakt av i betänkandet att bristen på tillgänglighet bör vara en pådrivande kraft för omflyttning i beståndet. När man förordar bostadsbyte som en lösning på tillgänglighetsproblemet klingar i alla fall i mina öron allt tal om hänsyn till en växande äldre befolkning väldigt ihåligt.
Majoritetens sätt att resonera i fråga om tillgänglighet är ett tydligt exempel på att det inte är behoven som styr regeringens politiska prioriteringar utan att det i stället är de som har resurser att efterfråga som regeringen prioriterar.
Miljöpartiet skrev i och för sig inte någon motion om hissbidrag, men eftersom vi är mer måna om att det fattas kloka beslut i riksdagen än att försvara vår egen prestige och våra egna förslag ställer vi oss självklart bakom de förslag som finns upptagna och behandlade i betänkandet om hissbidrag, bland annat förslag från borgerligt håll.
Herr talman! Det är många frågor i betänkandet som jag inte har berört. Det beror på att jag bland annat inte vill vara alltför långrandig, men det kanske ni redan tycker att jag har varit. Men det beror faktiskt också på att det finns många delar i betänkandet som inte behöver kritiseras. När vi har en så pass hård press på oss att inte prata för länge är det svårt att ta av den tiden för att kommentera sådant där vi faktiskt inte har olika uppfattningar. Det kan få till följd att det ibland förefaller som att skiljelinjerna mellan opposition och majoritet är större än vad de i verkligheten är.
Det är exempelvis bra att man har förtydligat målet när det gäller den hänsyn som i ökad utsträckning måste tas i samhällsbyggande med anledning av de förändringar i klimatet som vi ser allt tydligare och de påtagliga konsekvenser som vi börjar få mer information och kunskap om när det gäller effekter av klimatförändringarna. Det finns mycket kvar att göra på det området. Det är fortfarande svårt att se kopplingen mellan den föreslagna nya målformuleringen på området och de förändringar som har drivits igenom i plan- och bygglagen. De kopplingarna är fortfarande dåliga och ofullständiga. Det är svårt att se hur det konkret ska hanteras.
Detta signalerar att regeringen förmodligen är på väg att vakna upp ur sin slummer när det gäller klimatpolitiken. Jag hoppas att vi under nästa år ska få se betydligt mer handfasta konkreta förslag till beslut på hur vi kan bygga ett mer robust - eller mindre sårbart - samhälle.
Jag har även medvetet valt att inte beröra den delen av betänkandet som handlar om konsumentpolitiken. Den kommer Christopher Ödmann att ta upp senare. Jag vill bara avsluta med att säga att vi från Miljöpartiets sida är besvikna på att man avlövar Konsumentverket så kraftigt i en tid när man samtidigt reducerar medborgaren till att enbart vara en konsument. Riskerna att allt fler ska drabbas i ett kallare och mer kommersiellt samhälle, inte minst på bostadspolitikens område, skulle kunna reduceras om man samtidigt gjorde en satsning på konsumentområdet.