Fru talman! Jag vet inte om det kan bli så mycket
debatt av det här. Jag håller med om det mesta som
sägs här. Det behövs fler poliser. Äganderätten är
viktig. Vi måste satsa på kriminalvården osv.
Jag tänkte ändå börja mitt anförande med att un-
derstryka att en av de allra viktigaste sakerna för
regeringen är tryggheten för våra medborgare. Det
gäller förstås även inom kriminalpolitiken.
Om man tar det från början så måste man först
ställa sig frågan: Varför begås det brott över huvud
taget? Det tycker jag är utgångspunkten för diskus-
sionen. Det finns en ganska samlad uppfattning om
att det är sociala orsaker som ligger bakom brott. Det
är sociala skillnader och orättvisor som gör att männi-
skor hamnar i kriminalitet. Det är här vi måste börja -
redan med våra barn, innan de har blivit ungdomar.
Det är svårt att jämföra satsningarna. Men vid si-
dan av den satsning som regeringen gör på polisen så
är kanske den allra viktigaste satsningen den som
regeringen nu gör på fler lärare och mer dagisperso-
nal i våra daghem och i våra skolor. Med de fem
miljarder som satsas nu kommer det inom de när-
maste åren att komma ut 15 000 dagisanställda och
lärare. Det är just det som behövs för de barn som
behöver extra trygghet och hjälp när mammor och
pappor inte orkar på det sätt som de önskar.
Det är här man måste börja. Då går det inte att
hålla på och lägga ned fritidshem och all annan verk-
samhet för ungdomar och säga att det är ungdomarnas
fel. Vi ska kroppsvisitera dem, säger man. Och vi ska
skärpa straffen! Den tredje gången man gör något ska
det vara maxstraff. Måhända gör man undantag om
ungdomarna är under 18, men när de kommer upp lite
i åldern blir det maxstraff på tio år, ja t.o.m. 14 år om
man följer de kombinationsregler som finns.
Detta är att svika våra barn och ungdomar! Vi
stöter dem ifrån oss, och gör vi det så får vi inte till-
baka dem. Det ska vi ha alldeles klart för oss. De
enda som tar hand om dem är de kriminella organisa-
tioner som väntar på fängelserna. Det är här vi ska
börja.
Sedan håller jag med om att vi måste satsa på po-
lisen - absolut! Som nu ändå måste vara bekant för
alla gör regeringen den största satsningen någonsin på
polisen. Den är långt mycket större än vad någon
borgerlig regering har gjort tidigare när man har haft
chansen. Jag ska inte belasta er med miljoner och
miljarder, utan det viktigaste är att antalet poliser
ökar nu. Och det har redan börjat öka! Det har börjat
öka eftersom ytterligare en polisutbildning öppnades i
Umeå förra året. Om en månad kommer en tredje
polishögskola att öppnas i Växjö. Vi kommer redan
nästan år att kunna börja utbilda 700-900 poliser
varje år. Det kommer att bli en nettoökning under
flera år framåt. Det går faktiskt inte att öka antalet hur
mycket som helst om man ska behålla den höga kva-
litet som vi vill att polisen ska ha.
Polisen behövs, inte minst i det brottsförebyggan-
de arbetet. I de brottsförebyggande råd som nu finns i
200 av landets kommuner har man kunnat konstatera
att där polisen har en central roll fungerar det väldigt
bra. Sedan behövs de frivilliga krafterna. Jag håller
med Gunnel Wallin om att de inte kan ta hela ansva-
ret, men de behövs, inte minst för föräldrarnas egen
skull och för att de ska få en bättre insikt i vad deras
barn och ungdomar gör så att de kan förbättra kon-
takten ytterligare.
Det är också viktigt att polisen får ägna sig åt det
som polisen är till för, nämligen att se till att brott inte
begås och, om de nu ändå har begåtts, klara upp
brotten. Då måste vi ge stöd till polisen. Det är därför
som det nu pågår en utredning för att se över vad
polisen ska göra. De ska inte behöva ha en massa
sidouppdrag och uppgifter som andra kanske borde ta
hand om. Den här utredningen blir klar till nästa
sommar. Den är kanske minst lika viktig som ökning-
en av antalet poliser för att polisen ska kunna göra det
som är tanken.
Kriminalvården har diskuterats här i dag. Det är
bra. Det tycker vi alla. Vi ska inte försöka skapa nå-
gon rivalitet om vem som tycker det här är viktigast,
men vi ser ändå på det på olika sätt. Vi är överens om
att vi måste minska antalet återfall.
Regeringens förslag - och det stöds också av våra
samarbetspartier - är att man måste göra något åt den
svåra situation som uppstår när en person kommer ut
från ett fängelse. Vi vet att sex av tio återfaller i brott.
Det är därför som det nu finns en försöksverksamhet
med elektronisk fotboja de sista fyra månaderna. Det
här är inte en förkortning av straffet. Det är till för att
underlätta en återanpassning till samhället och för att
en person som har suttit länge i fängelset ska få en
möjlighet att få kontakt med samhället igen. Men det
sätter också en press på olika myndigheter att ta sig
an den här personen och ge det stöd och den hjälp
som personen behöver. Inte minst för brottsoffrens
skull är det viktigt att den här återfallsfrekvensen
minskar.
Det sägs att det inte kommer något tillskott till
kriminalvården i år, i alla fall från vissa håll. Sedan
kom det en korrekt siffra här på 271 miljoner. Jag
tycker att det är en ganska stor siffra. En del av det är
ett engångstillskott och en annan är en ramhöjning
som kommer att fortsätta. Men jag vill understryka,
precis som det anges i propositionen, att det är myck-
et möjligt att det behövs ytterligare medel.
Kriminalvården har ju haft en ansträngd situation
när det gäller antalet anstaltsplatser. Nu kan man öka
antalet platser, inte med de 100 eller 130 som utlova-
des utan med 200 eller möjligen 250. Det är mycket
mer än vi hade lovat.
Regeringen har haft kontakt med kriminalvården
för att arbeta fram ett program som innebär att man
ska kunna hjälpa dem som är särskilt motiverade att
komma ifrån sitt missbruk i fängelset. Så sent som
förra veckan träffade jag också Bertel Österdahl från
Kriminalvårdsstyrelsen som lade fram ett mycket bra
förslag som vi ska arbeta vidare med. Det bygger på
särskilda anstalter och särskilda enheter samt ett
mycket bra program för dem som är verkligt motive-
rade att komma ifrån sitt missbruk. Så säg inte att vi
inte jobbar med den här frågan! Vi jobbar verkligen
med den just nu. Vi kommer också att återkomma
med konkreta förslag.
Jag skulle vilja avsluta med något som också ty-
värr är ett ständigt återkommande ämne, nämligen
våldet mot kvinnor. Det är ett mycket stort antal
kvinnor som årligen, ja faktiskt varje dag, utsätts för
misshandel. Det har gjorts mycket. Vi har en kvinno-
fridsreform. Sedan den 1 juli finns det en brottsoffer-
proposition som bygger just på att öka förståelsen för
brottsoffer. Men vi måste hela tiden söka vidare och
fortsätta det här arbetet.
Så länge vi har det här mörkertalet kan vi inte slå
oss för bröstet och säga att vi har en lagstiftning som
hjälper. Det handlar ju ofta om misshandel från en
partner i en tidigare relation eller i hemmet. Här gäl-
ler inte besöksförbudslagen, och det är här de allra
svåraste situationerna finns. Jag tror att de allra flesta
kvinnor anmäler ett övergrepp om det sker på gatan,
på krogen eller någon annanstans, men i hemmet är
det oerhört svårt. Och det är inte så konstigt när man
tänker efter. Misshandeln sker kanske inför barn. Det
är inte så lätt att berätta allting för en polis när man
vet att mannen som står i rummet bredvid eller några
meter därifrån kommer ut om några minuter om det
inte finns tillräckliga skäl att gripa, anhålla och häkta.
Det är därför som vi nu på Justitiedepartementet och
inom regeringen arbetar med att ge ett ökat skydd för
de kvinnor som bäst behöver det, nämligen där mör-
kertalet är som störst.
Vi har diskuterat detta fram och tillbaka. Nu
kommer vi att lägga fram en promemoria om ett par
tre veckor. Där har vi en rad förslag. Det är mycket
möjligt att många av dem inte går att genomföra,
eftersom vi måste ha samma höga krav på rättssäker-
het på det här området som på alla andra. Men vi
kommer att försöka på alla sätt att öka stödet till de
misshandlade kvinnor som finns runtom i Sverige.
Detta är också oerhört viktigt för barnens skull. Det är
de värda.