Fru talman! Under de senaste åren har vi sett en
närmast katastrofal ökning av ohälsan i arbetslivet.
Det är framför allt stressrelaterade besvär som ökar
våldsamt. Slimmade organisationer, resursbrist, stän-
diga förändringar och oklara mål i verksamheterna i
kombination med ett alltmer urvattnat arbetsmiljöar-
bete banar väg för ohälsa.
I år är var åttonde person i arbetsför ålder anting-
en sjukskriven eller förtidspensionerad. De direkta
kostnaderna i statsbudgeten blir naturligtvis mycket
höga.
I LO:s undersökning Ohälsans trappa visas det på
stora förändringar vad gäller psykiskt välbefinnande i
arbetargrupperna. Den kanske allvarligaste slutsatsen
i undersökningen är att andelen som upplever oro
eller ångest har ökat mycket kraftigt under 1990-talet.
Bland unga kvinnor har det skett en tredubbling av
dem som upplever oro, ängslan eller ångest. Det har
gått från 8 till 24 %. Även sömnbesvär och huvud-
värk har ökat mycket, speciellt bland de unga.
Även TCO har gjort en undersökning om ohälsan
i Sverige. TCO har haft hjälp av SIFO, som har frågat
över 4 000 personer över hela landet. 69 % av de
tillfrågade anger ökad stress och ökade krav på ar-
betsplatserna som orsak till den ökade sjukskrivning-
en. 76 % av kvinnorna och 62 % av männen anger
stressen som enda anledning till ökad sjukskrivning.
Fru talman! Det behövs kraftfulla åtgärder för att
motverka den ogynnsamma utveckling som vi ser i
dag. Det elvapunktsprogram som presenterades i
budgetpropositionen omfattar viktiga åtgärder för att
förebygga ohälsa i arbetslivet och åtgärder för att
rehabilitera. Syftet med de föreslagna åtgärderna är
att sätta löntagaren i centrum och göra arbetsgivarens
ansvar för ohälsan tydligare. I Vänsterpartiet anser vi
att programmet är en bra start och inledning för att
öka hälsan i arbetslivet.
Alla elva punkterna är bra, men jag vill nämna
några lite mer. Att försöka nå nationella mål för hälsa
i arbetslivet - det är bra. Men målen måste vara tydli-
ga, och de ska också vara förankrade hos arbetsmark-
nadens parter. Hälsobokslut, som är ett första steg
mot en personalekonomisk redovisning är något som
mitt parti har försökt driva under många år. Nu ska vi
försöka göra det i den offentliga sektorn och redovisa
de anställdas hälsoläge. Personalekonomisk redovis-
ning är säkert ett effektivt styrmedel för bättre ar-
betsmiljö. Den mänskliga resursen - humankapitalet
- behöver känna sitt värde och inte bara utnyttjas
kortsiktigt för ekonomisk vinst.
En annan mycket viktig punkt är utvecklingen av
arbetsmiljöarbetet. Man pratar här om en satsning på
utbildning av skyddsombud och utveckling av ar-
betsmiljöcertifieringen som några av förslagen. Det
välkomnar vi verkligen.
Ett stort problem har under 1990-talet varit det
minskade antalet skyddsombud. Under ca 10 år har
antalet skyddsombud minskat med så mycket som
30 000. Som ett resultat av det har det blivit allt svå-
rare att kontrollera om arbetsmiljölagen följs. Men
varför har intresset för att vara skyddsombud mins-
kat? Har statusen minskat? Eller vågar man inte ta
uppdraget på grund av att man kan upplevas som
obekväm?
Kvinnornas andel av de sjukskrivna har ökat kraf-
tigt de senaste åren. Vid utgången av förra året var
andelen kvinnor 63 % av de sjukskrivna. En viktig
orsak till dessa könsskillnader i ohälsan är att arbets-
miljön i ergonomiskt och psykosocialt hänseende har
försämrats eller åtminstone inte förbättrats i samma
takt i kvinnodominerade yrken bl.a. inom vård och
omsorg.
En annan viktig orsak är att det alltjämt är kvin-
norna som utför mer av omsorgsarbetet i hemmet.
Detta kan betyda att samma arbetsmiljö ger olika
effekter på män och kvinnor. Rationaliseringar och
strukturförändringar har också på många områden i
samhället inneburit en förändrad arbetssituation för
de anställda.
Oförutsägbarheten anförs ofta som ett motiv för
konjunkturanpassade arbetstider eller för att en ökad
andel av personalen knyts till verksamheten genom
lösare anställningsformer, t.ex. projekt- och be-
hovsanställningar.
Den ur arbetsmiljösynpunkt kanske mest påtagliga
konsekvensen av denna utveckling är den omfattande
demonteringen av fasta strukturer. Det är strukturer
som under mycket lång tid har svarat för verksamhe-
tens kontinuitet. Med denna förändring följer också
djupgående förändringar av arbetets villkor.
Återigen är det kvinnorna som får ta stryk. Kvin-
nor är kraftigt överrepresenterade i den anställnings-
form som är mest problematisk - behovsanställningen
- men även när det gäller vikariat. Båda formerna är
vanliga inom offentlig sektor. Kvinnor är dock under-
representerade i den mer gynnsamma formen projekt-
och objektsanställningar. Studien visar att kvinnor har
ungefär hälften så stor chans som män att övergå till
en fast anställning under en tvåårsperiod. Det går
också att konstatera att förvånansvärt lite forskning
har gjorts om de tidsbegränsat anställdas villkor och
hälsa. Kvinnorna får ta stryk även på forskningsom-
rådet.
Något som är mycket allvarligt är att arbetsmiljö-
forskningen och arbetsmiljöutbildningen har minskat
i betydelse och omfattning vid de stora tekniska hög-
skolorna. Vid KTH har man i princip avskaffat ar-
betsmiljöprofessuren. I Linköping flyttade professorn,
och professuren har ännu inte blivit återbesatt. Vid
Chalmers och i Lund har man en ändrad inriktning.
Man kan inte hålla på med arbetsmiljöforskning av
överlevnadsskäl. Det är också svårt att rekrytera
doktorander till arbetsmiljöforskning. Det beror nog
bl.a. på den dåliga statusen. Det som man inte satsar
på vid de stora, dominerande högskolorna upplever
man inte som så viktigt och gångbart på sikt.
Rejäla forskningsresurser och ett intresse från
samhället skulle vara en god grund för att bibehålla
och stärka arbetsmiljöämnenas status. Men just nu går
vi åt motsatt håll. Samhällets signaler måste bli
mycket klarare.