Fru talman! Den socialdemokratiska regeringen
har under flera års tid sagt att det går bra för Sverige.
Man hänvisar till kurvor som pekar uppåt - åt rätt håll
- och man har tagit åt sig äran av den förbättrade
ekonomin. Den ökade sysselsättningen har enligt
majoriteten varit ett resultat av den förda politiken.
Nu när kurvorna, som tidigare gått uppåt, planar
ut och ser ut att vika nedåt är regeringen, Socialde-
mokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet snabba
med att skylla osäkerheten och de vikande konjunktu-
rerna på händelser i vår omvärld. Det är naturligtvis
så att den amerikanska konjunkturen, terrordåden i
New York och Washington samt kriget i Afghanistan
påverkar den svenska ekonomin. Men lika lite som
regeringen kan påverka världskonjunkturen nu, har
man kunnat påverka världskonjunkturen för några år
sedan. Sverige är ett litet land i den globala ekono-
min. Konjunkturerna i Sverige kan vi inte skylla på
regeringen, men inte heller hylla den för.
Däremot är det intressant att se hur Sverige klarar
sig i jämförelse med andra länder under rådande
konjunkturförlopp. Hur slår konjunkturen i Sverige
jämfört med andra länder? När man gör en sådan
jämförelse ser man hur den svenska politiken klarar
av att hantera utvecklingen. Genom ett sådant tillvä-
gagångssätt kan vi också bedöma den svenska rege-
ringens jobb.
Hur har det då gått för Sverige relativt sett sedan
1995 då Socialdemokraterna tog över regeringsmak-
ten? När det gäller sysselsättningen har elva EU-
länder haft en större procentuell sysselsättningsök-
ning än Sverige mellan år 1995 och år 2000. Irland,
Luxemburg, Spanien, Nederländerna, Finland, Portu-
gal, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Italien och
Danmark har alla ett gemensamt, de har haft en snab-
bare ökning av antalet nya jobb än Sverige. Endast tre
EU-länder har haft en sämre utveckling än Sverige.
Det här är statistik från Eurostat och EU-
kommissionen.
Frågan som Sven-Erik Österberg bör svara på här
i dag är varför regeringen fört en sådan politik att
sysselsättningsökningen är bland de lägsta i EU under
de socialdemokratiska regeringsåren, under de goda
åren sett ur världskonjunktursynpunkt.
Om man tittar på antalet arbetade timmar, arbetar
vi i Sverige i dag inte mer än vi gjorde 1988 när vi
också hade en högkonjunktur. Då ska man komma
ihåg att vi sedan dess har fått ungefär 200 000 fler
människor i arbetsför ålder, men i antal arbetade
timmar jobbar vi alltså inte mer än vi gjorde 1988.
Den svaga utvecklingen i Sverige de senaste åren
kan härledas till en rad olika problem i den svenska
ekonomin. En faktor som leder till låg sysselsättning
är givetvis den höga arbetslösheten. 500 000-600 000
människor, eller ungefär 15 % av arbetskraften, är
enligt statistik från SCB antingen öppet arbetslösa, i
olika åtgärder, undersysselsatta eller latent arbetssö-
kande. Det är en oerhört hög siffra med tanke på att vi
har en högkonjunktur bakom oss.
En annan faktor som leder till problem i den
svenska ekonomin är givetvis sjukfrånvaron som
formligen exploderat under de senaste åren. Vi vet att
i statistiken över antalet sysselsatta räknas också de
som är sjukskriva in, trots att de inte är på jobbet. Det
är därför siffrorna över antalet sysselsatta ser bättre ut
än exempelvis utvecklingen för antalet arbetade tim-
mar.
Den svenska arbetsmarknaden är också tudelad.
Det är främst i storstadsregionerna som sysselsätt-
ningen ökat. I skogslänen har utvecklingen varit be-
skedlig, medan sysselsättningen t.o.m. minskat med
en halv procentenhet i mellersta Norrland under andra
kvartalet i år jämfört med förra året.
Tudelningen på arbetsmarknaden är inte bara
geografisk utan flera grupper i samhället har svårt att
komma in på eller komma tillbaka till arbetsmarkna-
den. Det gäller äldre, arbetshandikappade, personer
med utomnordisk bakgrund och personer som är
korttidsutbildade.
Om vi tittar framåt ser inte läget speciellt ljust ut
just nu. Under de senaste veckorna har antalet nyan-
mälda platser konstant varit lägre än samma period
förra året. Under samma period har antalet nyanmälda
sökande konstant varit högre än förra året. Även
varslen ökar. Oavsett hur ekonomin utvecklas till
följd av terrordåden den 11 september kommer vi år
att få den lägsta tillväxten sedan 1996. AMS-chefen
Anders Johansson berättar också i Finanstidningen att
AMS redan påbörjat mobiliseringen för att klara en
stigande arbetslöshet redan nästa år.
Allt detta sammantaget gör att det krävs struktu-
rella förändringar i ekonomin för att dämpa fallet.
Om inte detta görs kommer framför allt de redan
utsatta grupperna att drabbas ännu hårdare än i dag av
arbetslöshet.
För klara de problem som Sverige brottas med
tror jag att politiken måste inriktas på tre områden.
För det första på en mer dynamisk näringspolitik
och ekonomisk politik som gör vår ekonomi mer
tillväxtorienterad, mer företagarvänlig och mer dy-
namisk. Det krävs sänkta skatter och förändringar
som förbättrar lönebildningen. I dag har vi fått en
rapport från Konjunkturinstitutet som pekar på att vi
har en för dålig lönebildning för att kunna få en
maximal sysselsättningsutveckling. Vi behöver en
förändrad arbetsrätt, minskad byråkrati m.m.
För det andra behöver vi en aktiv och utvecklad
arbetsmarknadspolitik. Vi behöver förbättringar inom
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. De måste bli
mer tillväxtorienterade. Det handlar t.ex. om att infö-
ra lärlingsprogram och mindre krångel och byråkrati
inom AMS. Vid mina studiebesök på arbetsförmed-
lingarna runtom i landet har jag roat mig med att
fråga hur stor del av arbetsförmedlarnas arbetsinsats
som de upplever är byråkrati. Jag har fått svar som
indikerar att30-40 % av förmedlarnas tid går till att
fylla i blanketter och till olika redovisningar fram och
tillbaka. Det beror bl.a. på beslut som är fattade av
riksdagen, men också på hur AMS fungerar.
Vi behöver ökad samverkan med bemanningsfö-
retag, försök med och utveckling av privata arbets-
förmedlingar. Vi behöver helt enkelt fler kreativa
lösningar.
För det tredje behöver vi ett socialt ansvar för de
människor som inte är anställningsbara. Vi har i dag
drygt 30 000 människor i aktivitetsgarantin. Upp-
skattningar man får om man pratar med arbetsför-
medlare och dem som jobbar med frågorna säger att
en tredjedel av dessa, kanske 10 000, inte är anställ-
ningsbara i det korta perspektivet. De har språk-
problem, handikapp av olika slag, sociala problem,
enormt dåligt självförtroende på grund av lång ar-
betslöshet, låg utbildningsnivå m.m. De här männi-
skorna känner att de rullar runt i ett system som inte
kan hjälpa dem. Inte ens aktivitetsgarantin fungerar
för de här människorna. De kräver extra insatser. De
behöver social träning, de behöver få känna att de går
till en arbetsplats och gör något nyttigt under den tid
de tränar upp sina sociala färdigheter. De behöver
också känna att de kan bidra till sin egen försörjning.
Vi vet att det finns förslag på någon form av
övergångsarbetsmarknad. Det är sådant som vi tror är
viktigt att regeringen förmår presentera för riksdagen.
Men vad får vi för svar i budgetpropositionen? Nej, vi
har inget förslag. Vi väntar. Vi avvaktar. Vi följer
frågan. Det har man sagt i tidigare skrivningar i tidi-
gare budgetpropositioner också.
Detta är återigen ett exempel på bristande hand-
lingskraft från regeringens sida. Vi som sitter i ar-
betsmarknadsutskottet kan ju hoppas att det här
riksmötet blir något mer arbetstyngt än tidigare
riksmöten. Vi har ju saknat arbete i utskottet på grund
av regeringens oförmåga att presentera förslag och
lägga fram riktlinjer för framtiden. Vi får hoppas att
Sven-Erik Österberg förmår att tala sina kamrater på
superdepartementet till rätta och få dem att presentera
konkreta förslag som gör att vi kan förbättra situatio-
nen för de arbetslösa och de människor som behöver
stöd och hjälp från de politiska instanserna.