Fru talman! Låt mig inledningsvis konstatera att
det bland namnen på talarlistan i den allmänpolitiska
debatten finns flera statsråd representerade. Det hed-
rar dem. Från Näringsdepartementet lyser dock stats-
råden Björn Rosengren och Mona Sahlin med sin
frånvaro. Jag beklagar det.
I årets regeringsförklaring deklarerade statsmi-
nistern att "för varje socialdemokratisk regering är
kampen mot arbetslösheten den allt annat överskug-
gande uppgiften". Orden ekar ihåligt när ingen av
superdepartementets ministrar besvärar sig med att
delta i debatten om arbetsmarknadsfrågor. Det tyder
på nonchalans och bristande respekt såväl för alla
arbetslösa som för riksdagen som demokratisk insti-
tution.
Fru talman! Den öppna arbetslösheten har, inte
särskilt förvånande, varit sjunkande under den gångna
högkonjunkturen. Paradoxen är dock att Sverige i dag
har den högsta arbetslösheten i modern tid vid ut-
gången av en högkonjunktur. Fler än någonsin saknar
ett riktigt jobb.
Förutom de som är långtidssjukskrivna och för-
tidspensionerade är det nästan 700 000 personer i
arbetsför ålder som inte har ett riktigt arbete eller som
vill arbeta mer. Förra året var det över 1 miljon män-
niskor som försörjde sig på bidrag och socialersätt-
ningar.
Arbetslösheten bland unga människor ökar åter-
igen på arbetsmarknaden. I år har ungdomsarbetslös-
heten hittills ökat med 19 % om man jämför med
motsvarande period förra året. Detta är ett av de
första synliga bevisen för att situationen försämras på
arbetsmarknaden. Ett annat tecken är varsel om upp-
sägningar. Dessa har enligt AMS hittills i år ökat med
ca 120 % jämfört med förra året.
Att vi kommer att se en försämrad arbetsmarknad
är uppenbart då den internationella konjunkturut-
vecklingen har kännetecknats av avmattning under
våren, sommaren och hösten. Det är även troligt att
terrorattacken bidrar till en snabbare negativ utveck-
ling.
Flera konjukturbedömare har därför reviderat sina
prognoser för den öppna arbetslösheten. SEB har i sitt
värsta scenario en procentenhet högre öppen arbets-
löshet än vad regeringen har i sin budgetprognos för
nästa år. Denna framtidsbild skulle försvaga budgeten
med ca 6 miljarder bara i arbetslöshetsersättning.
Trots att ansvariga statsråd borde vara medvetna
om situationen agerar de genom att i budgetproposi-
tionen sänka utgifterna för arbetslöshetsersättning i
förhållande till vårpropositionen. Detta är inte bara
uppseendeväckande utan även långt ifrån verklighe-
ten. Prata har varit superdepartementets ministrars
signum, inte att föra en ansvarsfull politik och ta den
verkliga arbetslösheten på allvar.
Fru talman! Många tecken tyder på att skolan i
Sverige befinner sig i kris. Fler och fler elever lämnar
den obligatoriska skolan utan de kunskaper utbild-
ningen borde ha gett. Andelen elever som går ut
grundskolan utan betyg i ett eller flera ämnen har
ökat till 24,3 % år 2000 från 22,7 % år 1999.
Häromdagen kunde man läsa i Finanstidningen att
antalet sökande till högskolans ingenjörsutbildningar
har minskat kraftigt på ett år. Företrädare för svenskt
näringsliv säger att det minskade intresset för teknis-
ka och naturvetenskapliga utbildningar är klart oro-
ande eftersom det urholkar den rekryteringsbas som
svensk industri och svenskt näringsliv behöver.
Det är alldeles för få människor i Sverige som
kontinuerligt vidareutbildar sig i syfte att förbättra
sina kunskaper. Den sammanlagda utbildningsnivån
måste därför höjas så snabbt som möjligt. Detta med-
för att det är bråttom med konkreta åtgärder.
Då regeringen inte har lyckats att prestera något
förslag till individuellt kompetenssparande, trots en
omfattande utredning, vill jag därför föreslå att pröva
ett system för en individuell utbildningsinvestering.
Fru talman! Innan jag går in på förslaget vill jag
dock slå fast att det inte råder någon tvekan om att
den förda skattepolitiken är den grundläggande orsa-
ken till att för få människor kontinuerligt vidareutbil-
dar sig och uppmuntras till arbete. Det är inte bara jag
som har denna syn utan även Europeiska kommissio-
nen rekommenderar Sverige att markant minska
skattetrycket på arbete, framför allt för lågavlönade,
samt att reformera skatte- och bidragssystemen för att
förbättra incitamenten att arbeta.
Skatten på utbildning och kunskap är för hög och
sänder ut fel signaler. Det lönar sig helt enkelt inte i
tillräcklig utsträckning att utbilda sig. Människor är
rationella och agerar genom att arbeta i stället för att
utbilda sig när de ser att utbildning inte lönar sig
ekonomiskt.
Många människor har även bristfälliga förutsätt-
ningar att på egen hand kunna finansiera sin utbild-
ning. Det är mot denna bakrund som jag anser att ett
system bör prövas som gör det möjligt med kontinu-
erlig utbildning under livets arbetsaktiva fas. Detta
ska ses i ljuset av att en omläggning av skattesystem-
et tar lång tid och att Sverige behöver en kompetens-
höjning nu.
Fru talman! Vi moderater i arbetsmarknadsut-
skottet vill pröva möjligheten att ge den enskilde rätt
att göra avdrag på inkomst av tjänst för styrkta ut-
bildningskostnader. Att införa rätt till avdrag för
vidareutbildning kan medföra att fler människor har
ekonomiska möjligheter att kunna utbilda sig vidare.
Vi vill pröva möjligheten för den enskilde indivi-
den att bygga upp ett individuellt utbildningskonto.
Det ska gälla såväl alla arbetstagare som alla egna
företagare. Det är den enskilde individen som ansva-
rar för och avgör när sparandet ska användas.
För att stimulera arbetsgivaren att bidra till den
anställdes sparande bör en rätt till avdrag prövas för
sociala avgifter vid avsättningar till den anställdes
utbildningskonto. Detta kan jämföras med arbetsgiva-
rens villkor för avsättning till pensionssparande för
den anställde.
En särskild satsning på låginkomsttagare bör prö-
vas. Ett exempel på hur riksdag och regering skulle
kunna utforma ett sådant system är att låta alla indi-
vider mellan 25 och 60 år som genom heltids- och
deltidsarbete tjänar mindre än 40 % av ett basbelopp
per månad få möjlighet att aktivt söka ett skattefritt
studiestipendium.
Fru talman! Jag har i detta anförande skissat på ett
system för en individuell utbildningsinvestering. Det
är just en investering för såväl individen som för hela
samhället. Sverige har inte råd att ytterligare släpa
efter i en allt hårdare internationell konkurrens där
kunskapen blir allt viktigare.