Fru talman! Inledningsvis skulle jag vilja säga att
det var intressant att höra Alice Åström här. Jag
skulle vilja rekommendera henne att ta del av de
kommittémotioner som vi i vårt parti har lagt fram
och där vi har ett heltäckande program för hela rätts-
väsendet, både när det gäller unga lagöverträdare och
när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Jag
skulle önska att Alice Åström svarade på frågan om
hon tror att familjen har någon som helst betydelse i
det brottsförebyggande arbetet. Eller delar Alice
Åström sin partiledares uppfattning - död åt famil-
jen? I så fall tycker jag att det är väldigt tragiskt.
Det finns många områden som man skulle vilja
stanna vid då det är dags för allmänpolitisk debatt,
särskilt som justitieministern har lovat att delta. Väl-
kommen, Thomas Bodström!
En stund ska jag koncentrera mig på det område
som jag tycker kanske är det område som blivit mest
bortglömt i årets budgetproposition, nämligen krimi-
nalvården.
De nedskärningar som gjorts under de senaste
åren inom kriminalvården har drastiskt försämrat
verksamheten, vilket också har lett till sämre rehabi-
literingsmöjligheter. För att vara lite ironisk kunde
man säga att våra svenska anstalter skulle kunna
liknas vid själlösa förvaringsboxar utan adekvat vård.
Vi kristdemokrater menar att detta inte är godtagbart.
Det är också därför som vi har avsatt 337 miljoner
kronor utöver regeringens anslag till kriminalvården.
När regeringen beskriver vilka mål man har med
den svenska kriminalvården säger man t.ex. i rege-
ringsförklaringen: "Kriminalvårdens insatser för att
förebygga återfall i grov brottslighet och drogmiss-
bruk ska öka." I budgetpropositionen nämns också
vilka mål som verkställigheten ska ha. Man redogör
för hur programverksamheten fungerar. Man säger:
"Totalt uppgick de intagnas deltagande i program-
verksamheten till 81 % av tillgänglig tid."
Den icke uppmärksamme läsaren drar slutsatsen
att i ordet programverksamhet ligger just det som vi
pratar om: motivationsträning och brotts- och miss-
bruksprogram. Men så är det inte, för sanningen är -
enligt kriminalvårdens officiella statistik - att 49 %
av den tillgängliga tiden används till arbete. Jag vet
att det visserligen kan ses som ett slags träning men
inte om det inte är ett riktigt motiverande arbete.
12 % av tiden används till klientutbildning, 14 % till
annan strukturerad verksamhet, 19 % till outnyttjad
tid och 6 % till brotts- och missbruksrelaterad pro-
gramverksamhet.
Det känns lite olustigt om regeringen på något sätt
försöker lägga dimridåer då man beskriver program-
verksamheten på våra anstalter. Sanningen är faktiskt
att insatsen vad gäller motivationsprogram inte har
förbättrats från år 1996 till år 2000. Trots alla beslut
och trots alla vackra formuleringar och målskrivning-
ar i budgetpropositioner och regeringsförklaringar har
de brotts- och missbruksrelaterade programmen under
de senaste fem åren i stället minskat från 11 % till
6 % av den tillgängliga tiden.
Därför blir min första fråga till justitieministern:
Anser justitieministern att det här är godtagbart - är
det tillräckligt med 6 % verklig programverksamhet,
som denna ser ut i dag och som det i dag ser ut på
våra anstalter - för att kunna ge den kriminelle moti-
vation till ett hederligt liv? Det är ju vad vi vill, och
det är också målskrivningarna.
Justitieministern har tidigare i debatter hävdat att
den sjunkande nivån i programverksamheten beror på
att man inom kriminalvården under några år haft
ambitionen att höja nivån och den vetenskapliga
standarden på programverksamheten.
Men vad har då hänt? Jo, efter de senaste årens
nedskärningar inom kriminalvårdens verksamhet
finns inte tillräckligt med pengar att genomföra de
mer avancerade programmen. I stället får många
missbrukande interner inte ens den vanliga miss-
bruksvård som de har haft tidigare, utan de hamnar i
andra verksamheter som inte alls är direkt inriktade
på missbruk. Det är inte minst tragiskt för den enskil-
de missbrukaren. Det är också enormt negativt ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv.
Regeringen lovade ett antal förbättringar inför år
2001: bättre innehåll i programverksamheten, 100
nya anstaltsplatser, 30 nya häktesplatser, utökad pro-
gramverksamhet med ett hundratal platser, personal-
utbildning, mindre och säkrare avdelningar etc. För
det anslog man 270 miljoner kronor i extra ramtill-
skott samt ett engångsbelopp. Men det räckte inte
långt. Det vet alla vi som är insatta i detta. Kriminal-
vården tog med sitt underskott från år 2000 på 190
miljoner kronor. Där satt man med dryga 80 miljoner
som skulle räcka till hela den fantastiska visionen och
verksamheten, något som även justitieministern gick
ut med väldigt hårt.
Vad blev det med ambitionerna? Hur långt har
verksamheten utvecklats? Hur blev det med den ut-
ökade programverksamheten med de 100 nya platser-
na? Har vi fått säkrare avdelningar och bättre innehåll
i programverksamheten, förbättrade personalinsatser
och mindre narkotika på anstalterna? Det skulle vara
väldigt bra om Thomas Bodström kunde svara på det.
De rapporter jag får från anställda och intagna på
olika anstalter i Sverige pekar på en mycket bekym-
mersam situation. Påverkansprogrammen har försäm-
rats. Ansökningar om att få starta motivationsavdel-
ningar har avslagits. Personalresurser har skurits ned,
vilket har lett till väldigt många långtidssjukskriv-
ningar.
Trots det har regeringen gång på gång mage att
skriva i sina budgetar att "de ytterligare rationalise-
ringar som behöver göras ska genomföras utan att
verksamheten drabbas". Jag kan inte tolka det på
något annat sätt än att justitieministern och regering-
en har en väldigt dålig insikt i hur det ser ut i verklig-
heten ute i kriminalvården. Det bekymrar mig allvar-
ligt.
Under 1996-2000 minskade enligt KOS den to-
tala arbetade tiden inom hela kriminalvården med 625
årsarbetskrafter. Det motsvarar nästan 10 %. Nu ska
nya besparingar göras. Det är besparingar det handlar
om i den budget som har lagts fram. Då frågar jag
justitieministern: Var ska de besparingarna göras?
Hur ska vi kunna förändra kriminalvården utan peng-
ar? Vilka målsättningar har justitieministern själv för
att utveckla kriminalvården så att vi ska kunna leva
upp till målen att rehabilitera människor för att kunna
återintegrera dem i samhället?
I årets budgetproposition medger nu även rege-
ringen och Kriminalvårdsstyrelsen att det domineran-
de problemet i fängelsevärlden är narkotikan. Krimi-
nalvårdsstyrelsen säger t.o.m. att situationen är kris-
artad. Enligt uppgift ska antalet grova missbrukare på
fängelserna ha ökat med 1 000 personer de senaste tio
åren. Man ser också sambandet mellan förekomsten
av narkotika på anstalter och minskade behand-
lingsinsatser.
Tycker justitieministern att kriminalvården i dag
är en kriminalvård som lever efter de intentioner och
löften som regeringen har i sina målskrivningar?