Fru talman! Jag skulle vilja ta upp en viktig fråga
som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen arbets-
miljön i arbetslivet ur några olika synvinklar.
Till att börja med vill jag ta upp frågan: Vad gör
vi åt alla vuxna som mobbar och blir mobbade på
jobbet?
Enligt SCB har närmare 5 % av de anställda ut-
satts för något slag av kränkande särbehandling. Det
blir omkring 200 000 personer. Efter stress och ar-
betsbelastning är mobbning den vanligaste orsaken
till psykiska arbetsskador. Arbetssjukdomar orsakade
av organisatoriska eller sociala faktorer ökar mest av
samtliga sjukdomar.
Som exempel har var femte medlem i Statstjäns-
temannaförbundet blivit utsatt för kränkande särbe-
handling. Det visar en alldeles färsk undersökning om
medlemmarnas arbetsmiljö som Statstjänstemanna-
förbundet, ST, har gjort. Var tredje medlem uppger
att mobbning förekommer på arbetet.
Alla är överens om att det är helt förkastligt att
barn och ungdomar mobbar sina skolkamrater. I sko-
lor runtom i landet försöker man nu också finna vägar
att komma till rätta med det här. Och regeringen gör
bl.a. en jättesatsning på att få in fler vuxna i skolan.
Men hur uppträder vuxna människor mot varandra
runtom på våra arbetsplatser? Uppträder vi vuxna
som goda föredömen för det uppväxande släktet? Det
är frågan som vi måste ställa oss. Men svaret är allt-
för ofta nej.
Fru talman! De signaler som kommer är minst
sagt oroande.
Alltfler anmäler arbetsskador som beror på mobb-
ning, och de kan vittna om hur de som arbetstagare
har kränkts på sin arbetsplats. Kränkningen kan ske
på många olika sätt och av alla medarbetare. Dock
vittnar alltför många om att chefen är den som krän-
ker.
Vad som orsakar kränkningar är svårt att precise-
ra. Förmodligen är dagens pressade arbetssituation
med stressade arbetskamrater, slimmade organisatio-
ner, dåligt ledarskap och hot om uppsägning några av
orsakerna. Men oavsett orsaker är det inte, har aldrig
varit och får aldrig bli okej att mobba någon!
Näringsdepartementets arbetsgrupp för åtgärder
på arbetsmiljöområdet har gjort en ambitiös översyn
och har ringat in områden där det kan krävas konkreta
åtgärder. Gruppen lyfter fram ekonomiska styrmedel,
lagstiftning och föreskrifter, tillsyn och tillsynsmeto-
der, företagshälsovård, samverkan, forskning kom-
petensutveckling kunskapsspridning samt arbetstider.
Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter, AFS
1993:17, Kränkande särbehandling i arbetslivet är i
högsta grad aktuella och innehåller definitioner, kon-
sekvenser och förslag till åtgärder för att förebygga
kränkande särbehandling. Även den i 3 kap. i arbets-
miljölagen lagstadgade internkontrollen borde rätt
använd kunna förebygga mobbning.
De senaste årens statistik över ökande vuxen-
mobbning pekar dock på att den arbetsmiljölagstift-
ning vi har inte räcker till. Jag tror att det kan bli
nödvändigt att införa straffbestämmelser för mobb-
ning på jobbet, liknande dem som vi har i diskrimine-
ringslagstiftningen. Jag är också övertygad om att det
krävs mycket mer forskning om vuxenmobbning i
arbetslivet.
Men avgörande för framgång är viljan och över-
tygelsen hos alla att det går att vända utvecklingen
med den ökande mobbningen på arbetsplatserna. Och
där måste vi som politiker bidra med opinionsbild-
ning, resurser och nödvändig lagstiftning.
Fru talman! Nästa fråga som jag kort vill ta upp
handlar om drogtester i arbetslivet.
Vi börjar i Sverige få en väldigt liberal inställning
till drogtester på jobbet, alltför liberal enligt min
mening. Jag vet att enligt enkätundersökningar ställer
en stor majoritet av svenskarna upp på drogtester för
att få drogfria arbetsplatser. Och de lokala fackför-
bunden på t.ex. SJ och Luftfartsverket har gått med
på att drogtesta personal som har s.k. säkerhetstjänst.
Det är faktiskt inte utan anledning som den
kroppsliga integriteten är skyddad i grundlagen, i
regeringsformens andra kapitel, och man måste ha
stöd i någon annan lag för att inskränka grundlagens
skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp från det
allmänna.
Den lag som arbetsgivaren brukar kunna luta sig
mot för att motivera drogtester är arbetsmiljölagen.
Det gäller arbetsgivarens skyldighet att förebygga att
arbetstagare utsätts för ohälsa och olycksfall.
Jag kan förstå att man vill testa t.ex. piloter och
lokförare. Men i dag ökar användandet av drogtester
mycket snabbt. Det senaste året drogtestades över
30 000 anställda i Sverige. Då förstår man att det inte
bara är fråga om piloter utan om många andra. Hur
många personer kommer vi att testa om några år?
Det är viktigt att vi får tydligare regler för att
kunna hantera den känsliga balansgången mellan
personlig integritet och säkerhet för de anställda och
allmänheten, att samma regler gäller för offentliga
och privata arbetsgivare och att vi får regler som
förhindrar att drogtester blir något som arbetsgivare
gör slentrianmässigt. Det här är oerhört viktigt och
centralt.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis nämna Social-
departementets pågående utredning, som görs av
enmansutredaren Jan Rydh, Handlingsplan för ökad
hälsa i arbetslivet. Här konstateras att sjukfrånvaron
och förtidspensioneringen fortsätter att öka och att
ohälsa och därmed sammanhängande utstötning från
arbetslivet blivit ett mycket allvarligt problem för
alltfler människor.
Utredningen ska vid tre tillfällen under detta år
redovisa olika förslag i syfte att hejda och pressa
tillbaka den oroväckande tilltagande ohälsan i arbets-
livet.
Utredningen har redan vid två tillfällen lagt fram
många intressanta förslag och ska lämna sitt slutbe-
tänkande i december.
Regeringen har därtill i årets budget lagt fram ett
ambitiöst och spännande elvapunktsförslag inom
hälsoområdet. Det finns all anledning att med positiva
ögon arbeta med detta förslag. Här har alla aktörer,
från stat och kommun till samtliga parter på arbets-
marknaden, ett uppdrag.
Det som sker inom ohälsoområdet är ohållbart i
längden. Här bör alla politiska partier medverka på ett
positivt sätt. Ingen kan stå eller får lämnas utanför en
så viktig diskussion om bättre hälsa i arbetslivet. Vi
måste naturligtvis se till helheten för oss människor
både i privatlivet och i arbetslivet. Det är inte minst
viktigt.