Fru talman, kolleger och åhörare! Jag ska börja
med ett citat: "Så bygger vi ett samhälle efter korpo-
rativa principer och lär oss att respektera sånt som vi
inte begriper."
Så börjar sista versen i en gammal progglåt som
heter Den ena handen vet vad den andra gör, kanske
mer känd som Staten och kapitalet.
Långt ifrån alla budskap i proggtexter passar ju att
förverkliga, men i just det här fallet blev det faktiskt
sant. Spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden
har nämligen byggts upp i samarbete mellan staten,
kapitalet och även facket, och tvingar oss än i dag att
försöka respektera sånt vi inte begriper. Det tycker
jag att vi ska sluta göra.
Det mesta av lagar och regler för den svenska ar-
betsmarknaden utgår ifrån att Medelsvensson är fast
anställd på heltid och med i facket, att han trots detta
är svag och att arbetsgivaren innerst inne vill honom
illa. Men verkligheten ser inte ut så.
Fast heltidsanställning är något som bara ungefär
hälften av den arbetsföra befolkningen har. Desto fler
är småföretagare, projektanställda, entreprenörer,
anställda i bemanningsföretag och annat man kan
kalla sig när man för tillfället har ett jobb. Man kan-
ske är fast anställd ett tag och blir arbetslös ett tag,
och kanske blir arbetsgivare ett tag. Gränserna mellan
anställd, arbetsgivare och företagare suddas ut, och
många är lite allt möjligt under sitt arbetsliv.
Gamla uppfattningar om vem som är stark och
svag är inte längre självklara.
Ta Lars-Olof Johansson i Skövde, även kallad
Tjolle, som exempel. Efter nästan ett helt yrkesliv
som målare blev han arbetslös för några år sedan.
Han gick på a-kassa i tre månader, men vågade så
småningom satsa på att starta en egen liten målerifir-
ma. Han gick ur facket, och blev snart försatt i block-
ad av Målarförbundet eftersom han vägrade teckna
hängavtal med sin gamla fackförening.
Han var inte med i Målarförbundet. Han hade inga
anställda, och tyckte att det verkade orimligt att han
skulle behöva teckna kollektivavtal med sig själv.
Dessutom tyckte han nog att det verkade orimligt att
samma fack som i 34 år hade sagt sig tillvarata hans
intressen, nu vände sig emot honom.
Dygnetruntbutikerna i kedjan 7-Eleven är ett an-
nat exempel. Alla som någon gång varit inne i en
sådan vet att det inte är helt självklart om det är en
butik, en restaurang eller i vissa fall t.o.m. en bank. I
stället för att uppmuntra, eller i varje fall tillåta,
skräddarsydda lösningar bestämde facket på central
nivå, när de här butikerna öppnade, att de var butiker
och därmed skulle tillämpa handelsavtalet trots att det
inte tillät nattarbete.
Efter mycket förhandlingar, debatt, skynken över
vissa varor under vissa tider och en stämning i ar-
betsdomstolen tvingades 7-Eleven-kedjan till slut
skriva på ett specialavtal med Handels som var till-
lämpligt dygnet runt.
Facket skulle alltså diktera både arbetsvillkoren,
och i praktiken även öppettiderna.
Här står jag och gnäller på facket. Är det då bara
facket det är fel på? Nej, arbetsgivarna har ju också
centrala organisationer som inte alltid tar människor-
nas parti. Så sent som häromveckan strejkade t.ex.
Svensk Lokförarförening för att få teckna ett eget
avtal med arbetsgivarsidan, som vägrade med motive-
ringen att 400 lokförare var för få att teckna avtal
med. Också det argumentet luktar centralstyre.
Fru talman! De exempel som jag tar upp visar att
gamla regler hindrar nya företag och initiativ från att
växa fram. En lagstiftning som säkert hade goda
intentioner från början är i dag en bromskloss och
ibland t.o.m. en fiende till nya företag och nya jobb.
Fackliga centralorganisationer kan med stöd i lagen
kräva att deras centralt tillkomna avtal ska tillämpas
på människor som inte har bett om dem och som inte
är med i organisationerna. Dessutom kan organisatio-
nerna vidta stridsåtgärder mot dem som inte behagar
lyda. Det kan drabba småföretagare så hårt att de slås
ut, och då skapas det faktiskt inga jobb alls.
I valet mellan den enskilda människans åsikt och
den centrala fackliga organisationen tar lagen ställ-
ning för den fackliga organisationen, även när det
innebär att människor och företag riskerar att komma
i kläm. Det vill jag ändra på.
Svensk arbetsrätt skyddar i dag den som har lyck-
ats ta sig in på arbetsmarknaden, och den gör det på
bekostnad av dem som inte lyckats göra det. Genom
t.ex. turordningsregler, krav på tillsvidareanställning-
ar och gynnande i lagen om anställningsskydd av dem
som har varit anställda längst osv. gynnas de väleta-
blerade. Samtidigt är den svenska arbetsmarknaden
jämfört med många andra usel på att välkomna ung-
domar, invandrare och andra nykomlingar.
När konjunkturen viker vet vi dessutom att muren
mellan inne och ute blir större. Antalet varsel ökar,
som redan har nämnts här, och arbetslösheten bland
ungdomar och invandrare ökar. När kurvorna pekar
nedåt kastas de minst etablerade, som hade behövt
trygghet mest, tillbaka ut i arbetslöshet, trots att deras
kompetens hade behövts för att utföra och skapa
viktiga arbetsuppgifter. Jag tycker att det är inte bara
orättvist utan också slöseri med mänskliga resurser.
Fru talman! Mycket av den arbetsrätt som vi har i
dag är inriktad på att skydda en persons anställning
på en viss tjänst. Men som jag tidigare sade har inte
alla en fast tjänst, och arbetsmarknaden förändras
fort. Nya yrken tillkommer och andra försvinner. Vi
byter yrke och jobb oftare. När arbetsrätten växte
fram fanns det rätt få webbredigerare, nattöppetbu-
tiksföreståndare eller bemanningsföretagskonsulter
men desto fler postkassörer, stackars industriarbetare
som hade en usel arbetsmiljö, hovslagare och valuta-
växlare än vad det gör i dag. Allt färre har samma
jobb eller yrke hela sitt arbetsföra liv, och inte ens de
som vill ha det kan vara säkra på att kunna få ha det.
Men alla behöver trygghet och rättvisa spelregler på
arbetsmarknaden.
Därför tycker jag att vi behöver en ny arbetsrätt.
Hur, när och mot vilken ersättning ett visst arbete
utförs måste först och främst vara en sak mellan den
som vill ha jobbet gjort och den som vill och kan göra
det. Fria förhandlingar är något som inte bara mode-
raterna i arbetsmarknadsutskottet tjatar om, utan det
är också något som efterfrågas på arbetsmarknaden.
När TCO gjorde en undersökning om det här svarade
bara 14 % av de yngre medlemmarna att de ville att
facket skulle förhandla åt dem. Det blir allt vanligare
att vilja förhandla själv individuellt.
Visst kan man vilja organisera sig för att ställa
krav eller föreslå att ett standardkontrakt används,
men lagstiftningen måste utgå från att människor
möts i fria förhandlingar. För att detta ska fungera
krävs en ordentligt förändrad lagstiftning på områden
som t.ex. hur kollektivavtal ska tillämpas och om
arbetstidsregler och om möjlighet till olika former av
anställning, även med begränsade kontrakt.
Dessutom behövs det rättssäkerhet. I dag vinner
den fackliga tolkningen ofta över den enskildes, och
du kan t.ex. inte ta dig ur ett kollektivavtal genom att
gå ut ur den organisation som vill att du ska omfattas
av det. Stora fackförbund kan med stöd i lagen slå ut
små företag genom stridsåtgärder, om de inte lyder de
centralt dikterade villkoren. Om vi menar allvar med
en arbetsmarknad för alla och talet om rättssäkerhet,
kan vi inte ha det så.
Fru talman! Svensk arbetsrätt har vuxit fram i
samarbete mellan staten, kapitalet och facket för att
skydda den centralt beslutade kollektiva svenska
arbetsmarknadsmodellen. Den lagstiftningen passar
inte i vår tids samhälle. Samtidigt som den skydddar
gamla strukturer och privilegier hindrar den nya fö-
retag och jobb. Därför måste den förändras i grunden
för att skydda människornas rättigheter i stället för
pamparnas.