Herr talman! När det gäller det här betänkandet
med motioner från allmänna motionstiden 1995 vill
jag först kommentera några kds-yrkanden som berör
fastighetsförvärvslagstiftningen. Det handlar således
om den bekanta skärgårdsproblematiken, som vi tidi-
gare här har hört om.
Självfallet vill vi även i framtiden ha levande
skärgårdar runt om i vårt land. Därför måste möjlighe-
terna till fast utkomst i skärgårdsnäringar också fort-
sättningsvis garanteras. Det är här vi tycker att det
snarast krävs åtgärder för att hävda intresset av bo-
sättning och sysselsättning vid fastighetsöverlåtelser i
skärgårdarna.
I dag är sannolikt fastighetstaxeringen och fastig-
hetsbeskattningen de största problemen i skärgården
beroende på köpstarka storstadsbors köpkraft som
drivit upp fastighetspriserna. Med de små marginaler
som skärgårdsföretag lever under leder fastighetsskat-
ten till att en stor del av ersättningen för den egna
arbetsinsatsen helt äts upp. Särskilt gäller detta de
äldre skärgårdsborna.
Utskottet hänvisar i betänkandet till den arbets-
grupp vid Finansdepartementet som kommer att be-
handla fastighetsbeskattningens konsekvenser för
skärgårdsbefolkningen. Man vill invänta den arbets-
gruppens resultat innan man tar ställning till motio-
nens frågeställningar.
I reservation nr 3 pekar vi på den problematik som
gör sig gällande i skärgården och som måste ägnas
särskild uppmärksamhet innan den fasta befolkningen
är helt borta. Jag uppskattar det breda stöd som reser-
vationen har fått också av Centern, Folkpartiet och
Miljöpartiet.
Så över till rennäringsfrågorna. Rennäringslagen,
som antogs 1971, har enligt 9 § som uppgift att via
samebyn för medlemmarnas gemensamma bästa sköta
renskötseln inom byns betesområde. Med tanke på att
samebyn är basen för det samiska samhället blev det
olyckligt redan från början med den här ensidiga
inriktningen av samebyns verksamhet. Länge har
enskilda samer och de samiska organisationerna käm-
pat för vidgade näringsmöjligheter inom samebyns
ram.
Naturligtvis är det inte alltid så att en verksamhet
bör drivas inom samebyns ram utan det handlar om att
den möjligheten också måste stå öppen som ett alter-
nativ, om det bedöms som det lämpligaste i det en-
skilda fallet. Det handlar således om den öppna same-
byn, både versamhetsmässigt och när det gäller ansö-
kan om medlemskap. Många är de samer som har en
önskan att uppta verksamhet på sina fäders marker
och bli inlemmade i samebyns gemenskap även om
alla inte kan eller ens vill bedriva renskötsel.
När denna och andra frågor diskuterades 1992 i
samband med den s.k. samepropositionen och
1992/93:BoU8, markerade utskottet i sitt betänkande
att det nyinrättade Sametinget självfallet kommer att
ta upp aktuella frågor för behandling i tinget och
genom en positiv dialog föra fram sådana frågor till
riksdag och regering. Ett sådant initiativ har nu tagits
av Sametinget i Vilhelmina i januari genom att en
arbetsgrupp utsetts för att framarbeta ett förslag till
utvidgning av samebyns verksamhetsområde och
kriterierna för medlemskap. I utredningsarbetet kring
samebyns verksamhetsområde kan vi också hoppas att
fiskesamernas situation både rättsligt och ekonomiskt
nu till sist får en positiv lösning.
Också när det gäller ordningen för upplåtelse av
rätt till småviltsjakt och fiske pågår det ett utrednings-
och utvärderingsarbete där Jordbruksverket och Sa-
metinget skall redovisa sitt uppdrag till regeringen
senast den 1 april 1996. Min förhoppning är att man
då också presenterar en reviderad förvaltningsmodell
där samerna själva ges större möjlighet att ta admi-
nistrativt och praktiskt ansvar för verksamheten. Med
de skrivningar som utskottet enats kring i betänkandet
har en kds-motion i berörda delar fått en positiv be-
handling.
Jag vill kort beröra frågan om ersättning för rov-
djursrivna renar.
Herr talman! Riksdagen har beslutat att den bio-
logiska mångfalden och den genetiska variationen
skall säkerställas. Växt- och djursamhällen skall beva-
ras så att alla i landet förekommande växt- och
djurarter ges förutsättningar att fortleva under naturli-
ga betingelser och i livskraftiga bestånd. Sverige har
också genom internationella konventioner ett åtagan-
de att bevara den biologiska mångfalden och då inte
minst prioritera de hotade arterna. Samtliga fyra stora
rovdjursarter som förekommer i Sverige finns med på
Naturvårdsverkets s.k. röda listor över hotade och
sällsynta arter. Nu verkar det som att regeringen helst
skulle vilja vältra över kostnaderna för de stora rov-
djuren på samerna. Vi för vår del anser att Sverige har
råd med rovdjur. Det är självfallet det allmänna som
skall bära kostnaderna för bevarande av rovdjurs-
stammar i Sverige och inte samerna.
Det nya system som trädde i kraft den 1 januari i
år bygger på att samebyarna får ersättning i propor-
tion till antalet rovdjur inom renbetesmarkerna. Tidi-
gare utgick ersättningen för varje återfunnen dödad
ren. Fördelen med det nya systemet är bl.a. att same-
byarna nu, trots allt besvär med rovdjuren, ändå får ett
motiv att hysa en rovdjursstam, och att man kommer
förbi problemet med dödade renkalvar som ofta inte
återfinns.
Regeringens hantering av samerna och den biolo-
giska mångfalden är utmanande. Ytterligare medel
utöver de 14 miljonerna från 1996 måste naturligtvis
skjutas till. Avsikten måste väl ändå även för social-
demokraterna vara att det nya regelsystemet skall
kunna fungera som tänkt var.
Eftersom regeringen underlåtit att återkomma med
ytterligare medel trots många påpekanden från alla
berörda parter har ett utskottsinitiativ och ett tillkän-
nagivande i frågan blivit nödvändigt. De signaler som
jordbruksministern givit under de sista veckorna tyder
på att ett uppvaknande hos socialdemokraterna är på
gång. Det är naturligtvis tillfredsställande, men litet
väl sent.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till re-
servation nr 3 och i övrigt enligt utskottets majoritet.