Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Jordförvärvslagen och rennäringslagen m.m.

PETER ERIKSSON (mp), 1996-02-21 (riksmöte 1995/96).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Herr talman! Det har redan sagts rätt mycket i den

här diskussionen. Jag skall försöka vara kortfattad.

Jag tänkte snabbt bl.a. kommentera inlägget från

Rune Berglund, från södra Norrland.

Orsaken till att vi har skrivit under konventioner

om biologisk mångfald och till att vi har en politik när

det gäller rovdjuren är ju faktiskt att vi anser att det

finns ett berättigande även för djur som varg, björn, lo

och järv, i världen och i Sverige. Vi har som samhälle

inte rätt att utrota andra arter hur som helst.

Kunskapen om de här arterna i dag visar att många

av dem, t.ex. lo, järv och varg, har en oerhört stor

betydelse i faunan i övrigt. Den ekologiska kunskapen

säger att arterna är nyckelarter som har stor betydelse

även för sådana djur som fjällräv och andra arter i

t.ex. fjällvärlden.

Jag tycker att det är tråkigt att vi från riksdagens

talarstol skall behöva gå tillbaka ett steg, till en situa-

tion där vi är beredda att diskutera att skjuta arter som

är på utrotningens gräns.

Rune Berglund sade att det i början på seklet inte

fanns så många rovdjur i Sverige. Det är ju sant. Då

hade vi faktiskt i praktiken utrotat vargen. Det är inte

så länge sedan. Järven är i dag på gränsen till att vara

utrotad och har så varit väldigt länge.

De som säger att det längre tillbaka i tiden var

väldigt ont om björn har också rätt. Människor i Sve-

rige har lyckats att nästan utrota även björnen.

Jag tycker att vi skall vara glada för att flera av de

här arterna har kommit tillbaka så pass att de inte är

akut utrotningshotade. Men några, som varg och järv,

är det fortfarande. Det vore, som Gudrun Lindvall var

inne på, fullständigt oacceptabelt att starta jakt på

sådana arter. Sverige skulle helt och hållet förlora sitt

rykte och sina möjligheter att bedriva internationell

miljöpolitik om man agerar på det sättet.

Rovdjursfrågan är nämligen ett internationellt

problem. Det gäller att få en acceptans bland lokalbe-

folkning och boskapsuppfödare för att man skall klara

av att ha rovdjur i framtiden. Det är den samlade

internationella erfarenheten. Det är också därför som

Naturvårdsverket i Sverige under så lång tid har arbe-

tat för att genomföra ett sådant här system.

Jag tycker att det känns väldigt skönt att vi i riks-

dagen till slut faktiskt har en majoritet som är beredd

att ta strid mot regeringen för att införa detta system.

Bengt-Ola Ryttar talade om en demonstrations-

politik, men tog delvis tillbaka det påståendet. Jag vet

inte hur allvarligt menat det var när han diskuterade

vad KU sade i ett betänkande från 1970 och jämförde

det med det här utskottsinitiativet. Det är helt klart att

regeringen har obstruerat och i det längsta vägrat

genomföra riksdagens beslut. KU:s intresse för dessa

frågor handlar naturligtvis om statsrådets handlägg-

ning bör leda till granskning.

Så som läget har utvecklats under de senaste må-

naderna skulle jag tro att något sådant inte behövs.

Men det handlar inte om att bostadsutskottet har age-

rat på fel sätt. Riksdagen måste naturligtvis hävda sin

ställning när regeringen inte vill följa riksdagens

mening.

Jag vill också säga att vi i grunden har en över-

enskommelse mellan det samiska samhället och det

svenska samhället, mellan Sametinget och den svens-

ka staten. Det försöker vi nu implementera och för-

hoppningsvis kan det fr.o.m. nästa år fungera reellt.

När svenska staten klarar av sin del i avtalet gäller

det naturligtvis också för det samiska samhället att

klara av sin del, för att det skall kunna fungera. Det

här är ett system där alla måste vara med och ställa

upp på en överenskommelse. Renskötarna får ersätt-

ning, och den svenska staten betalar för att ha kvar

rovdjuren i Sverige.

I det läget duger det inte heller att som renskötare

och som medlem i samebyarna hävda att man kan

göra som man vill i alla fall. Man måste faktiskt ställa

upp på detta, eftersom alternativet är ett mycket sämre

utfall för samebyarna och renskötarna.

Vi i Miljöpartiet har kämpat för den här saken -

för att ha kvar rovdjur i Sverige och för att det är ett

rättmätigt krav från samebyarna och renskötarna att få

ersättning. Men då måste samebyarna och renskötarna

också ställa upp. Annars hamnar man i ett mycket

sämre läge där det måste till andra myndighetsinsatser

för att vi skall kunna behålla rovdjuren i Sverige.

Debatten

Hämtad sida: 32

32 rader

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

PETER ERIKSSON (mp): Jordförvärvslagen och rennäringslagen m.m. (1996-02-21) — PRESS0