Herr talman! Det har redan sagts rätt mycket i den
här diskussionen. Jag skall försöka vara kortfattad.
Jag tänkte snabbt bl.a. kommentera inlägget från
Rune Berglund, från södra Norrland.
Orsaken till att vi har skrivit under konventioner
om biologisk mångfald och till att vi har en politik när
det gäller rovdjuren är ju faktiskt att vi anser att det
finns ett berättigande även för djur som varg, björn, lo
och järv, i världen och i Sverige. Vi har som samhälle
inte rätt att utrota andra arter hur som helst.
Kunskapen om de här arterna i dag visar att många
av dem, t.ex. lo, järv och varg, har en oerhört stor
betydelse i faunan i övrigt. Den ekologiska kunskapen
säger att arterna är nyckelarter som har stor betydelse
även för sådana djur som fjällräv och andra arter i
t.ex. fjällvärlden.
Jag tycker att det är tråkigt att vi från riksdagens
talarstol skall behöva gå tillbaka ett steg, till en situa-
tion där vi är beredda att diskutera att skjuta arter som
är på utrotningens gräns.
Rune Berglund sade att det i början på seklet inte
fanns så många rovdjur i Sverige. Det är ju sant. Då
hade vi faktiskt i praktiken utrotat vargen. Det är inte
så länge sedan. Järven är i dag på gränsen till att vara
utrotad och har så varit väldigt länge.
De som säger att det längre tillbaka i tiden var
väldigt ont om björn har också rätt. Människor i Sve-
rige har lyckats att nästan utrota även björnen.
Jag tycker att vi skall vara glada för att flera av de
här arterna har kommit tillbaka så pass att de inte är
akut utrotningshotade. Men några, som varg och järv,
är det fortfarande. Det vore, som Gudrun Lindvall var
inne på, fullständigt oacceptabelt att starta jakt på
sådana arter. Sverige skulle helt och hållet förlora sitt
rykte och sina möjligheter att bedriva internationell
miljöpolitik om man agerar på det sättet.
Rovdjursfrågan är nämligen ett internationellt
problem. Det gäller att få en acceptans bland lokalbe-
folkning och boskapsuppfödare för att man skall klara
av att ha rovdjur i framtiden. Det är den samlade
internationella erfarenheten. Det är också därför som
Naturvårdsverket i Sverige under så lång tid har arbe-
tat för att genomföra ett sådant här system.
Jag tycker att det känns väldigt skönt att vi i riks-
dagen till slut faktiskt har en majoritet som är beredd
att ta strid mot regeringen för att införa detta system.
Bengt-Ola Ryttar talade om en demonstrations-
politik, men tog delvis tillbaka det påståendet. Jag vet
inte hur allvarligt menat det var när han diskuterade
vad KU sade i ett betänkande från 1970 och jämförde
det med det här utskottsinitiativet. Det är helt klart att
regeringen har obstruerat och i det längsta vägrat
genomföra riksdagens beslut. KU:s intresse för dessa
frågor handlar naturligtvis om statsrådets handlägg-
ning bör leda till granskning.
Så som läget har utvecklats under de senaste må-
naderna skulle jag tro att något sådant inte behövs.
Men det handlar inte om att bostadsutskottet har age-
rat på fel sätt. Riksdagen måste naturligtvis hävda sin
ställning när regeringen inte vill följa riksdagens
mening.
Jag vill också säga att vi i grunden har en över-
enskommelse mellan det samiska samhället och det
svenska samhället, mellan Sametinget och den svens-
ka staten. Det försöker vi nu implementera och för-
hoppningsvis kan det fr.o.m. nästa år fungera reellt.
När svenska staten klarar av sin del i avtalet gäller
det naturligtvis också för det samiska samhället att
klara av sin del, för att det skall kunna fungera. Det
här är ett system där alla måste vara med och ställa
upp på en överenskommelse. Renskötarna får ersätt-
ning, och den svenska staten betalar för att ha kvar
rovdjuren i Sverige.
I det läget duger det inte heller att som renskötare
och som medlem i samebyarna hävda att man kan
göra som man vill i alla fall. Man måste faktiskt ställa
upp på detta, eftersom alternativet är ett mycket sämre
utfall för samebyarna och renskötarna.
Vi i Miljöpartiet har kämpat för den här saken -
för att ha kvar rovdjur i Sverige och för att det är ett
rättmätigt krav från samebyarna och renskötarna att få
ersättning. Men då måste samebyarna och renskötarna
också ställa upp. Annars hamnar man i ett mycket
sämre läge där det måste till andra myndighetsinsatser
för att vi skall kunna behålla rovdjuren i Sverige.