Herr talman! Jag måste säga att jag inte känner
igen mig i Gudrun Lindvalls beskrivning. Jag vet inte
vilken verklighet hon relaterar till.
Jag vill göra mitt inlägg i debatten utifrån det
faktum att jag själv bor i samernas vinterbetesområde.
Därmed har jag kunnat följa händelseförloppet inom
rennäringen och rovdjursstammens utveckling de
senaste 20 åren i den sydligaste delen av samernas
renbetesområden. Jag har också i många år varit le-
damot av rennäringsdelegationen i Jämtlands län och
har där nära kunnat följa de frågor som rör samisk
verksamhet.
Jag skall inte här beröra jaktupplåtelserna i samer-
nas renbetesområden. I mitt län är den frågan under
utvärdering. Den utvärderingen kommer förhopp-
ningsvis att leda till att man justerar jaktupplåtelserna
inom de områden som varit föremål för diskussioner
så att det blir en bra situation både för samer och för
jägare i den framtida ripjakten.
Jag vill uppehålla mig vid rovdjurssituationen,
som de senaste åren har blivit minst sagt besvärande
för de renägande samerna men också i många fall för
den bofasta befolkningen. Det finns många älgjägare
som berättat för mig att de under höstens älgjakt såg
mer björn än älg. I min hemby, där det finns 105
hushåll, hände det förra sommaren att björnar och
lodjur sprang genom gårdarna. När man talar med 80-
90-åringar säger de att de aldrig upplevt något liknan-
de under sin livstid.
Även om man inte kan säga att rovdjuren någonsin
i modern tid har anfallit människor oprovocerade
skapar det här en känsla av olust och osäkerhet bland
befolkningen. Det fanns faktiskt de som tvekade att gå
ut och plocka bär förra sommaren.
För samerna är det här ett ännu större problem.
Det är deras nettorenhjordar som blir brandskattade.
Rovdjuren tär på deras kapital. När man gör sitt slak-
tuttag sker det utifrån att renhjorden skall växa till ett
visst antal slaktrenar vid nästa slakt. Om många renar
då blir rovdjursmat rubbas produktionsbalansen,
särskilt om det är vajor som blir rivna. En vaja beräk-
nas ge nya renkalvar i cirka tio år. Om renägaren
sedan har en egen förädlingsanläggning eller är del-
ägare i en förädlingsanläggning där man räknar med
att förädla ett slaktuttag som inte finns på grund av
rovdjurshärjningar blir kapitalförlusten dubbel.
En berättigad fråga från renägare är varför Natur-
vårdsverket tycker att man skall acceptera ett produk-
tionsbortfall på 30 % som en följd av rovdjursstam-
men, när andra företagare här i landet sällan accepte-
rar ett produktionsbortfall på mer än 5-10 %. Det
man från rennäringens sida vill göra är att producera
bra köttprodukter - inte räkna renkadaver som man
sedan får betalt för. Det är på lång sikt viktigare än
mer pengar.
Rennäringen bedrivs från Treriksröset i norr till
Idre i söder. Det är ett stort område som har många
lokala variationer. Vad jag har beskrivit är situationen
i den sydligaste delen av renbetesområdet.
Jag avser inte att ställa några förslag, eftersom jag
inte har motionerat eller på annat sätt deltagit i be-
redningen av detta ärende. Jag vill vädja till utskottet
att vid kommande behandling av frågan om ersättning
för rovdjursrivna renar överväga ökad licensjakt på
björn och lodjur i skogslandets vinterbetesområden
och att låta samerna utföra skyddsjakt på varg i de
områden där den orsakar stor skada på renhjordar,
likaså skyddsjakt på järv i kalvningsområden där det
är befogat.
Det är vackert att se rovdjuren på TV långt borta
från verkligheten, men att leva mitt i verkligheten med
alla problem som en för stor rovdjursstam kan orsaka
är inte så glamoröst. Det kan tvärtom vara mycket
påfrestande.
Som ärendet nu har utvecklats kan man säga att
staten och samerna har ett gemensamt intresse. Sa-
merna vill ha bättre produktionsförhållanden, och
staten vill ha lägre kostnader. Både statens och sa-
mernas önskemål kan uppfyllas genom att man mins-
kar rovdjursstammen till hälften av dagens storlek.
Regeringen borde föra de diskussionerna med Natur-
vårdsverket och Sametinget inför nästa proposition i
det här ärendet.