Herr talman! Jag tänkte säga någonting om det ut-
skottsinitiativ som bostadsutskottet har tagit och som
gläder mig mycket. Vi i Miljöpartiet har arbetat
mycket för den här frågan. Vi hade redan i vår bud-
getmotion i januari för ett år sedan med 20 miljoner
extra till ersättning för rovdjursrivna renar just därför
att vi skulle kunna få det nya systemet i hamn.
Det var nog många som var förvånade i februari
förra året när Naturvårdsverket och Sametinget kom
ut med den rapport som jag håller i handen. Den lig-
ger till grund för det nya ersättningssystemet. Där var
man för första gången i Sveriges historia överens om
hur man skulle ersätta samer för rovdjursrivna renar.
Det hade varit en lång och segdragen diskussion och
äntligen var man i hamn.
Det som var revolutionerande i rapporten var att
samer nu inte längre skulle få ersättning för de renar
man hittade rivna, utan efter antal rovdjur i ett områ-
de. Förutsättningen för att man skall kunna ha rovdjur
i ett område där det finns konflikter är att man kan
hitta generösa och bra ersättningssystem.
Det här handlar egentligen om någonting vi ofta
talar om, även om det då är mer teoretiskt, nämligen
biologisk mångfald. Det här handlar om arter som är
hotade och om de system vi måste hitta för att de skall
kunna vara kvar i landet.
Vad föreslås då? Jo, det sägs i förslaget att om det
finns föryngringar, dvs. kullar, i samebyn så skall man
få ersättning. Enligt förslaget skall man få ersättning
upp till 200 renar för föryngring av järv och lo. Om
det finns både järv och lo får man 200 renar för lo och
150 för järv. Man vet nämligen att järven om den kan
gärna tar byten som andra har slagit.
Det sägs också att man skall få en ersättning på
500 renar om man kan visa att det finns vargföryng-
ring i samebyn. Björn och kungsörn sägs utgöra ett
mindre problem. Enligt förslaget skall 2 000 renar per
år ersättas för var och en av dessa arter, och detta
skall samebyarna själva fördela sinsemellan eftersom
de vet bäst var de här djuren finns.
Det här förslaget har föregåtts av ett gediget förar-
bete. Man började redan i slutet av 70-talet och har
jobbat under hela 80-talet med att ta reda på hur rov-
djuren river renar. Man har velat se om det som sa-
merna har sagt stämmer, nämligen att många renar
försvinner.
Man har bl.a. märkt 1 600 renkalvar med sändare,
vilka har utlösts när kalven har legat stilla i två tim-
mar, och sedan har man försökt hitta de här kalvarna.
Man har då kunnat påvisa att en stor del av kalvarna
faktiskt inte återfinns - precis som samerna sade. I en
del fall fick man bara en signal och fick sedan gräva
sig ned under marken för att hitta ett avgnagt huvud
med en radiosändare på.
Det är detta som har legat till grund för att man nu
säger att vi måste ha ett ersättningssystem där man får
ersättning efter antalet rovdjur och inte efter det antal
renar som hittas.
Miljöpartiet ville i januari för drygt ett år sedan
anslå 20 miljoner kronor extra till det här systemet. Vi
vet egentligen inte i dag vad det kommer att kosta.
Systemet skall ju basera sig på antalet rovdjur i renbe-
teslandet, och den inventeringen måste komma i gång
nu. Den måste göras nu under vårvintern - det är
bråttom! Därför är det mycket angeläget att pengarna
kommer fram snabbt, så att man känner att det finns
utrymme i anslaget även till den här inventeringen.
Vad är det då vi pratar om? Jo, det är för det
första ungefär 200 järvar. Järven fridlystes 1969, och
stammen har faktiskt inte ökat någonting utan ligger
på en konstant nivå. Man brukar säga att det måste
finnas minst 500 individer för att en djurart skall klara
sig. Järven, som finns i hotklass 2, "sårbar", är alltså
mycket sårbar än så länge.
För det andra tror man att det finns ungefär 700
lodjur i Sverige. År 1990 gjordes en beräkning som
sade 200. År 1991 fridlystes lodjuret, och man kan
alltså se att stammen har tagit sig rejält. Lodjuren
finns även nedåt Mellansverige, där de lever på t.ex.
rådjur. Arten tycks alltså ha återhämtat sig, men sam-
tidigt vet vi att rävskabben har drabbat lodjuren. Här
skulle det alltså kunna hända saker ganska snabbt om
det vill sig illa.
Sedan har vi varg. När man utarbetade ersätt-
ningssystemen fanns det inga vargar i landet - i dag
finns det möjligen uppåt fem individer. Man tror att
man har haft någon föryngring i någon sameby de
sista åren, men man vet inte riktigt säkert.
Vad gäller björn finns det drygt 600 individer i
landet, och beträffande kungsörn säger man ungefär
600 par. Men dessa siffror är mycket osäkra, eftersom
det inte finns några bra inventeringar gjorda. Sådana
efterfrågas! Vi måste få inventeringar gjorda så att vi
vet vad vi talar om.
Ett problem som jag tror kommer att diskuteras
mycket framöver är järven. Naturvårdsverkets Nya
ersättningssystem för rovdjursrivna renar, som har
föregått den här undersökningen, visar att järven
förekommer väldigt lokalt. Statistiken visar att av
rovdjursrivna renar i Jämtland dödas ungefär 72 % av
lodjur - grönt på det diagram jag nu visar upp. På
diagrammet för Västerbotten och framför allt Norr-
botten är färgen i stället orange. Här tar nämligen
järven ungefär 76 % av alla renar.
Problemet med järven är att den är väldigt vanlig
lokalt. I ersättningssystemet har det skrivits in en
bestämmelse om att man i princip inte skall tillåta mer
än fyra föryngringar av en art. I många samebyar
finns det mer än fyra föryngringar av järv. Samtidigt
är då järven en art som det finns mindre än 200 indi-
vider totalt av. Det skulle alltså biologiskt vara totalt
oacceptabelt att börja bedriva skyddsjakt på järv.
Sverige har jobbat för att få in järven i art- och
habitatdirektivet, som vi kommer att diskutera mer i
samband med nästa betänkande från jordbruksutskot-
tet. Lo och varg fanns i direktivet redan tidigare. I
direktivet sägs bl.a. att vi "- - - skall göra det möjligt
att bibehålla eller i förekommande fall återställa en
gynnsam bevarandestatus hos de berörda livsmiljöty-
perna och arterna i deras naturliga utbredningsområ-
den". Detta gäller alltså lo och järv.
I artikel 12 står det så här: "Medlemsstaterna skall
vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt
skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för
de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a, med
förbud mot a) att avsiktligt fånga eller döda exemplar
av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs, b) att
avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras par-
nings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningspe-
rioder - - -". I bilaga 4 a finns varg och lo, men Sve-
rige jobbar alltså för att få in också järv - man kan
säga att vi har fått det.
Det innebär att den rovdjurspolicy som efterlyses
finns mycket klar och tydlig. Dels har vi listorna över
de hotade djurarterna, dels finns det tydligt angivet i
art- och habitatdirektivet vad som gäller. Sverige har
också en tradition som säger att vi skall försöka beva-
ra hotade djurarter, och vi har dessutom skrivit på
Bernkonventionen där dessa arter också finns med.
Det borde alltså vara möjligt för Sverige att beva-
ra de här arterna. Jag är mycket glad att det här initia-
tivet är taget och att regeringen äntligen inser att man
måste tillföra mer pengar, men jag skulle ändå vilja
framföra följande till regeringen: Se särskilt över
järvens situation! Ta i beaktande att järvens förekomst
är mycket lokal! Det måste till speciella pengar för att
skydda järven i de samebyar där det finns mer än fyra
föryngringar. Om vi skulle börja tillåta jakt på järv
skulle vi reducera en stam som består av mindre än
200 djur, och det vore biologiskt totalt oacceptabelt.
Vi har fortfarande inte kommit riktigt i hamn i den
här frågan, men det här är ett mycket bra steg på vä-
gen. Jag önskar regeringen lycka till med det förslag
som kommer att läggas fram inom kort. Låt oss hop-
pas att pengarna kommer att vara så väl tilltagna att vi
kan leva upp till det vi har sagt om biologisk mång-
fald och rädda de här arterna för framtiden i Sverige.