Fru talman! När jag lyssnar på Tanja Linderborg
tycker jag att jag får ytterligare argument för en vär-
dekommission. Tanja Linderborg talar ju väldigt bra
om hur angeläget det är att det här resonemanget förs
i många sammanhang och kretsar. Hon nämner fack-
föreningsrörelsen och PRO. Jag tycker inte att det är
tillfyllest. Jag tror t.o.m. att resonemangen i de här
avseendena kan vidgas åtskilligt där.
Sedan tror jag inte att vi någon gång löser de här
problemen. Jag tror bara att vi skall ta dem mer till
oss och våga ta dem mer till oss än vad vi gör. Vi
måste tillstå att inget parti och ingen av oss sitter med
någon multiplikationstabell och kan säga att så är det.
Vi, allmänheten, måste ödmjukt våga konfronteras
med det som är så oändligt svårt.
Tänk vad vi resonerar om kronor och procenttal i
den här kammaren. Men vi måste väl tillstå att inte
ens vi särskilt ofta för en värdemässigt förankrad
dialog, debatt eller resonemang.
Jag har ju sagt förut, Tanja Linderborg, att jag inte
vill ha någon elit som resonerar om det här. Jag hade
hoppats att det skulle kunna ske på väldigt bred basis.
När man tar upp detta ute i en vanlig enkel miljö runt
ett kaffebord, på en arbetsplats, på ett tåg eller på en
buss är folk intresserade. Men man känner sig ofta
valhänt när de här frågorna tas upp. Därför tycker jag
att vi skulle kunna bryta ned respekten och valhänt-
heten inför den här typen av frågeställningar och
hjälpas åt att få i gång diskussionen.
Sedan medger jag gärna att det förmodligen hade
underlättat en del om man hade kunnat hitta ett annat
uttryck än kommission.