Fru talman! Dagens debatt handlar om lagutskot-
tets betänkande LU18 som innefattar 24 motioner
från den allmänna motionstiden 1998 i skilda frågor
på familjerättens område. Dessutom har utskottet fått
på sin lott att behandla en motion från kristdemokra-
terna om svenska folkets värderingar, eller brist på
insikt om egna värderingar, som utmynnar i förslaget
att tillsätta en svensk värdekommission.
Till betänkandet har fogats 13 reservationer och
tre särskilda yttranden. Det visar att det finns stort
intresse och delade meningar inom familjerättsfrågor.
Det kanske inte är så konstigt, eftersom det gäller det
allra mest privata där den egna fantasin är lätt att
uppbåda.
Utskottet tillstyrker bifall till en motion. Den mo-
tion som vann utskottets gillande syftade till att barn
skall få rätt till juridiskt biträde i vissa fall. Övriga
motionsyrkanden avstyrks med hänvisningar till tidi-
gare ställningstaganden samt till pågående bered-
nings- och utredningsarbete.
Flera månader av hårt tankearbete är till ända, nu
när floden av betänkanden från motionstiden har
börjat att sina. Säkert har det kostat miljontals kronor
att på ett artigt sätt beskriva att regeringspartiet och
dess hjälppartier inte vill ändra på sakernas tillstånd.
Om någon skulle drista sig till att fråga mig vad
som förvånat mig mest under detta halva år skulle jag
svara just energin och resultatet av allt motionsskri-
vande och motionsbehandlande. Tänk, så mycket tid,
energi och pengar riksdagen skulle ha sparat om man
före motionstiden hade tillkännagivit vad man inte
vill ändra på av tidigare ställningstaganden, vad som
bereds och utreds, om nu syftet med motioner är att få
tingens ordning ändrad.
Fru talman! Nu skall jag i alla fall argumentera för
våra moderata ställningstaganden. Först vill jag dis-
kutera motion L417.
Jag tror inte att någon kan tänka sig en större ka-
tastrof än att ett barn mister sina föräldrar och står
ensamt i världen. Det händer sådana saker, tyvärr. Då
är det viktigt att barnet får all den hjälp som står i
mänsklig makt för att i någon mån försöka kompense-
ra förlusten.
Bakgrunden till motionen är att det tyvärr alltför
ofta har hänt att socialarbetare har underskattat denna
självklara lösning för ett omyndigt barn. Man har
placerat barnet i en helt främmande miljö. Detta är
oacceptabelt, anser vi moderater.
För att man skall förhindra ett upprepande är Ber-
til Perssons motion L417 mycket angelägen. Han vill
att mor- och farföräldrar, i den mån som de inte visar
sig vara olämpliga, i första hand skall få möjlighet att
ge sitt barnbarn en trygghet i livet genom att bli an-
förtrodd vårdnaden. Underförstått gäller motionen
naturligtvis att andra släktingar som står barnet nära
anlitas för detta grannlaga och svåra värv innan någon
helt främmande människa kommer i fråga.
Det är en självklarhet, tycker säkert kammarens
ledamöter, om man nu så tragiskt har ställts utan
föräldrar, att den livlina som närmaste släkten utgör
inte huggs av också den. Det tyckte inte lagutskottets
majoritet, tyvärr. Jag vill därför yrka bifall till den
motionen, dvs. till reservation 7.
Jag vill emellertid uppmärksamma en stor fram-
gång i detta hänseende. Från den 1 juli 1999 - fram-
går det av socialtjänstlagens paragrafer - skall i stället
för bör mor- eller farföräldrar först komma i fråga för
ett nytt hem till ett föräldralöst barn. Man har upp-
märksammat problemet i socialutskottet, och det är
bra.
Men i konsekvens med detta anser jag att föräld-
rabalkens 6 kapitel också skulle justeras så att det
klart framgår att man i första hand skall se till att
barnet får behålla kontakten och får växa upp till-
sammans med nära släktingar. Konsekvens är tydli-
gen inte en självklarhet i lagstiftningen.
Fru talman! Jag vill säga något också om talerätt i
mål om hävande av faderskap. I flera motioner, varav
en har väckts av Marietta de Pourbaix-Lundin, yrkas
att talerätt införs för såväl efterlevande maka som
mannens arvingar. Detta är en mycket komplicerad
fråga. Samma fråga var föremål för riksdagens ställ-
ningstagande förra året. I den debatten deltog Mari-
etta de Pourbaix-Lundin. Hon beskrev då några pro-
blem och oklarheter, som jag också vill beröra.
Sedan 1969 ärver även barn som fötts utanför äk-
tenskapet sin pappa. Med nuvarande kunskaper kan
samhället genom gentekniken med stor sannolikhet
avgöra faderskapet. Många faderskapsmål har av-
gjorts genom åren med mindre träffsäker teknik.
Misstag kan ha begåtts. Vi moderater anser att både
änkan och den avlidnes barn skulle vinna ökad rätts-
säkerhet om oklarheter och olikheter förutsättnings-
löst utreds.
Utskottet ansåg då, som nu, att en utvidgning av
talerätten för änkan och arvingarna inte motiveras
utifrån principen om barnets bästa. Jag kan mycket
väl förstå att ett barn som genom dom fått fel far inte
är hjälpt i livet om fadern tas ifrån barnet, särskilt
som den förmenta fadern dessutom i realiteten har
avlidit.
Nej, här handlar det om rättssäkerhet och om helt
andra människor och deras rätt. De barn som skall
ärva sin far och den avlidne mannens hustru är de
som har bristande rättssäkerhet i den nuvarande lag-
stiftningen genom att de saknar möjlighet att rätta till
ett felaktigt domslut.
Motionerna är alltså berättigade och viktiga och
borde ha fått en helt annan, mera seriös och saklig
behandling. Förra gången delades moderaternas upp-
fattning av fyra andra partier, Folkpartiet, Kristdemo-
kraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det var då
mycket nära en majoritet, bara Vänstern och Social-
demokraterna hade en annan uppfattning. Även dessa
partiers uppfattning, som måste anses återspeglad i
utskottets resonemang, hade mycket lätt kunnat ingå i
minoritetens uppfattning och bildat ett bifall. Politi-
kens vägar är ibland outgrundliga.
Hade partierna stått kvar vid den uppfattningen i
dag, hade det blivit utskottsmajoritet. Man kan undra
varför Miljöpartiet har ändrat uppfattning i denna
fråga.
Fru talman! När det sedan gäller motion L421 av
Alf Svensson m.fl. vill jag här i kammaren konstatera
att mycket av texten i motionen är moderat värdekon-
servativ politik. Vad vore då mer naturligt än att vi
moderater sällade oss till reservanterna? Vi har dock
av skäl som jag senare skall redovisa i stället lämnat
ett särskilt yttrande.
Vi delar också uppfattningen att en genomlysning
av samhällets fundament, dvs. den värdebas som
håller ihop samhället, skulle vara mycket betydelse-
full.
Fru talman! För att undersöka vad den norska
Verdikommisjonen är och vill var lagutskottets leda-
möter i Oslo och träffade ordföranden för kommis-
sionen tidigare i vår. Vi fick en mycket intressant
föredragning och en intressant diskussion. Syftet är
alltså
· att starta en bred värdemässig och samhällsetisk
mobilisering för att stärka positiva gemenskap-
svärderingar och ett ansvar för miljön och sam-
hället,
· att skapa en större medvetenhet om värdefrågor
och etiska problemställningar,
· att bidra till analys och kunskapsförmedling på
området,
· att identifiera aktuella värdemässiga och samhäll-
setiska utmaningar, samt
· att uppmana till handling.
Det rådde stor enighet om dessa syften under be-
söket, såvitt jag kunde förstå av uttalandena i diskus-
sionen. Väl hemma gav emellertid majoriteten av
utskottets medlemmar motionen ett kallsinnigt motta-
gande. Man ansåg att åtgärder redan hade vidtagits
för att lyfta fram sådana spörsmål som tas upp i mo-
tionen.
Man pekade då på fler kommittéer som arbetar,
bl.a. på en som skall planera och genomföra aktivite-
ter inför det kommande tusenårsskiftet och som skall
vara klar fyra månader efter tusenårsskiftet. Man
hänvisade vidare till en kommitté som skall utveckla
arbetet med värdegrunden i skolan och en kommitté
som skall belysa de nya förutsättningar, problem och
möjligheter som det svenska folkstyret möter inför
2000-talet.
Fru talman! Jag är rädd att dessa tre kommittéer
inte kommer i närheten av den inre kärna av mänskli-
ga tankar och ställningstaganden hos individer som
den norska värdekommissionen vill åstadkomma.
Däremot instämmer vi moderater i utskottets upp-
fattning att en svensk statlig värdekommission inte är
en framkomlig väg om man vill komma vidare med
de tankegångar som motionen innehåller.
Sverige är inte Norge, kan man konstatera. Jag är
rädd att förtroendet för och möjligheterna för svenska
staten och svenska politiker är små när det gäller att
få enskilda personer att allvarligt undersöka sina egna
värderingar. Kanske är respekten för den norska stat-
sapparaten större.
Det måste finnas andra möjligheter att stimulera
varje enskild medborgare att själv undersöka sina
egna värderingar. Med facit i hand rörande både den
norska och den svenska prioriteringsutredningens
spår i det allmänna medvetandet tillåter jag mig att ha
mina dubier.
I det särskilda yttrandet av de moderata ledamö-
terna i utskottet konstaterar vi med Karin Boyes ord
att det är vägen om är mödan värd, dvs. att det vikti-
gaste, underliggande syftet är att hos den enskilda
individen stimulera till eget personligt reflekterande
över det egna förhållningssättet till en rad olika sam-
hällsföreteelser. Vi måste anstränga oss att hitta en
annan väg att stimulera en sådan process, uppmuntra
individen att själv utforska och medvetandegöra sina
värderingar och sitt förhållningssätt till etiska och
moraliska begrepp.
Den norska värdekommissionen har ett råd med
37 personer som företräder vanliga människor, en del
med mycket alldagliga yrken och professioner som
mera får rollen att initiera, aktivera, frammana och
spegla vardagsmänniskans perspektiv, detta för att
undvika och minska påverkan av politiker,
proffstyckare och yrkesfilosofer.
Vi anser därför att det skulle ligga ett värde i att
exempelvis till kommittén som arbetar med tusenårs-
skiftet knyta en brett sammansatt referensgrupp som
får denna roll i Sverige.
Studiecirklar i filosofi är mycket populära i Sveri-
ge, och människor åker 20-30 mil för att lyssna på
föreläsningar i filosofi. Det ger hopp för framtiden.
Det språkliga komplex som svenska folket i ge-
men lider av borde kunna avlägsnas genom en brett
upplagd studieverksamhet och debatter. Det är bara
fråga om sunt förnuft och sund egen reflexion när vi
använder krångliga ord.
Med det, fru talman, upprepar jag mitt yrkande
om bifall till den moderata reservationen nr 7.