Fru talman! Då undrar jag om jag ska uppfatta det som att det bara är de gånger som män inte förlorar som vi ska driva jämställdhetsfrågor. Är det så man ska uppfatta det? Rätten till heltidsarbete var ett sådant exempel. Men hur är det med de andra frågorna? Om kvinnors löner ska komma i kapp mäns löner, betyder inte det att män faktiskt får hålla igen med sina löneanspråk eller att de vinster som delas ut i form av aktieutdelning till framför allt män i stället kommer att få gå till kvinnors löner? Betyder inte det då att män som grupp i något led faktiskt förlorar? Är inte det ändå en viktig reform? Det är det som den här frågan gäller. Med formuleringen att män inte i något led kan förlora när man genomför jämställdhetsarbete har man så att säga tvättat bort hela maktanalysen som ju ligger i könsmaktsordningen som begrepp och som Ulf Holm själv använder.
Jag är inte alls ute efter att skapa förlorare eller leta efter förlorare i allmänhet. Men om man inte inser att det i en maktkonflikt finns både de som vinner och de som förlorar, då har man fullständigt bortsett från maktanalysen av dagens situation. I dag är det ju så att kvinnor förlorar inkomster, rikedomar, maktpositioner, talartid, professurer och allt vad du vill på grund av den maktordning som råder. Om man inte ser att de är förlorare i dagens system, då tror jag inte att man har förstått hur dagens system är konstruerat, och då ser man inte heller verktygen för att förändra, nämligen att det faktiskt kommer att vara nödvändigt att genomföra förändringar av den här könsmaktsordningen även om det innebär att män i något led, kanske till och med i ganska många led, förlorar.