Fru talman! Det talas om deltider och heltider och a-kassa och om att tvingas till saker och ting eller inte. Ja, jag har sagt det i förra debatten när vi pratade om arbetsrätten, och jag tror att jag har sagt det också vid tidigare tillfällen. Med den arbetsmarknadspolitik som den förra regeringen förde hade vi en arbetsmarknad där 1-1 ½ miljon människor stod utanför. Det var alltså arbetsgivarnas arbetsmarknad. Det var de som kunde välja och vraka. Det var de som kunde ge sämre villkor än vad vi tycker är rimligt för att man ska kunna försörja sig själv.
Hela paketet, hela satsningen, som den nya regeringen nu gör handlar om en helt annan arbetsmarknadspolitik. Det handlar om att se till att folk får chansen att komma i arbete. Det är ett helt annat tryck. Det ser vi redan inom vissa branscher. Det är ett tryck nu. Det är inte så många som söker jobben, och helt plötsligt är det mer arbetstagarnas marknad. Men vi har ännu långt kvar på det området.
Vill man ha kompetent folk som har en lust och vilja att faktiskt engagera sig på jobbet och också stanna kvar under en längre period och inte gå vidare till något annat jobb behöver man faktiskt ge dem de villkor som de själva önskar. I stället för deltid får de heltid. De har bättre förutsättningar i löneförhandlingar. Det är en mängd olika delar.
När det gäller deltid och heltid och även a-kassan ligger det i allt det att det faktiskt finns en arbetsmarknad som fungerar i stället för att det är förtidspensionering som var det förra spåret.
Sedan gäller det skillnaden mellan plusjobb och riktiga jobb. I fråga om plusjobben var ju ett kriterium att det skulle vara jobb som inte annars skulle bli gjorda, och det skulle vara under en viss tid. När den tiden är slut har man ingen anställningstrygghet, utan då är man tillbaka på ruta noll igen. Det tycker jag är ett dåligt förslag.