Fru talman! När man tittar på familjers möjligheter att lösa sin situation är kanske behovet rätt likvärdigt oavsett var man bor i landet eller vem man är och hur familjen än ser ut. Man behöver hitta en lösning för att barnen ska få ett bra omhändertagande när man själv inte kan ge dem det. Men lösningarna kan ju faktiskt se rätt olika ut. Vi menar att man inte kan titta så trångsynt och säga att alla familjer ska ha exakt samma lösning på exakt samma vis, om det inte är det man kallar för jämlikhet eller rättvisa. För oss är det inte det.
För oss handlar det om att människor ska ha egen makt och kunna bygga upp sin vardag. Då finns det de som i dag väljer att vara hemma och som inte får någonting alls. Ett vårdnadsbidrag skulle ge dem mer än ingenting alls. Sedan finns det de som vill kombinera ett vårdnadsbidrag med den här jämställdhetsbonusen. Det är en möjlighet för dem. Det är ingenting som vi tvingar dem att använda, men det finns som en möjlighet.
Man kan inte bara se statiskt på hushållsnära tjänster som ett sätt att få hjälp med barnpassningen, tvätten eller någonting annat. Det finns många fler aspekter än så. Det är en sektor som i dag är så svart och omsätter så många miljarder att om vi skulle kunna få över den i en vit verksamhet skulle det faktiskt tillföra staten pengar som vi annars inte skulle få. Människor som i dag jobbar i den verksamheten - det är inte bara kvinnor, utan det kan vara män också - kan helt plötsligt få ett arbete där de också kan känna trygghet och makt och dessutom vara med och betala skatt. Undersökningar sedan tidigare när man gjorde försök, här i Sverige också, visar att barnfamiljer med barn upp till sju år är de som främst skulle vilja använda de här tjänsterna. Det är också då som många pappor arbetar övertid.
Vi kan bolla hur vi vill med siffror, men vi måste hitta någonting där människor själva får makt att påverka sin egen situation.