Fru talman! Det händer inte så ofta, men i kväll ska vi få vara med om ett litet mirakel. Tro mig, efter mina år i riksdagen vet jag att det inte händer så ofta, men i kväll ska vi ändå få uppleva det.
I kväll ska nämligen samtliga andra partier förklara logiken i hur jämställdhetspolitiken kan vara möjlig att genomföra utan att utmana mäns privilegier och intressen.
Från samtliga andra partier skriver man nämligen som svar på en av Vänsterpartiets motioner att det inte är utskottets uppfattning att verkligt jämställdhetsarbete nödvändigtvis innebär att män som grupp i något led förlorar.
Detta är en kärnfråga för feminismen och i jämställdhetsdebatten.
Det ska bli spännande att se hur man från samtliga andra partier förklarar hur vi ska fördela talartiden jämt på möten utan att männen får tala mindre. Ska vi förlänga mötena med 50, 60 eller 70 procent? Är det lösningen?
Det ska bli intressant att få veta hur man förklarar att löneskillnaderna i samhället ska minska så att kvinnors löner kommer i kapp männens utan att männen får stå tillbaka och utan att vinsterna i de största företagen, som män kasserar in, ska användas för att höja kvinnors löner. Är det ni som numera har sedelpressar i källaren?
Det ska dessutom bli intressant att få veta hur vi ska få en jämn styrelserepresentation. Ska vi utöka antalet ledamöter i styrelserna så att det blir lika många kvinnor som män? Eller kan det hända att man eventuellt måste ifrågasätta om någon man verkligen ska sitta på den plats han sitter på?
I dag är situationen på landets högskolor sådan att ungefär åtta av tio professorer är män. Hur löser vi det i framtiden? Ska vi tillsätta en massa nya professorer som bara får vara kvinnor? Eller blir det möjligen också en fundering om maktförändringar? Varje ny professur ska innehas av en kvinna. Är det avsikten? Jag tror inte det.
Jag tror att detta är skrivet utan insikt om maktdimensionerna i jämställdhetspolitiken. Det är ett grundläggande felslut i hela detta betänkande. Om det grundar sig på okunskap, ointresse eller vad det nu må vara återstår att se. Det får debatten utvisa. Men någonting är det som brister om man tror att det är möjligt att föra jämställdhetspolitiken framåt utan att ifrågasätta maktens och männens privilegier i dag. Det är vad som skrivs, att detta inte nödvändigtvis måste innebära att män som grupp i något led förlorar.
Då blir det inte lätt att flytta fram kvinnors positioner. Det kan jag garantera.
Jag kan också nämna att här utmärker sig Miljöpartiet lite grann. I sin motion skriver de att mäns könsroll är minst lika snäv och tyngande som kvinnors. Det är möjligt att jag märker ord nu, men skulle det alltså vara så att män har en mer tyngande och snäv roll än kvinnor?
Jag är den förste att erkänna att också män drabbas av det patriarkala systemet. Vi män förväntas också uppfylla vissa normer, men det allra tyngsta i mansrollen är trots allt plånbokens tjocklek. Inser man inte den maktdimensionen tror jag att man också har missförstått en del av hur dessa frågor behöver formuleras och besvaras.
Det viktiga att säga när det gäller den nödvändiga förändringen av jämställdhetspolitiken är att det aldrig kan bli en förhandlingsfråga. Så mycket tid och kraft har ägnats åt att försöka förklara på vilket sätt män gynnas av jämställdhet när det i själva verket är en ganska ointressant fråga.
Enskilda män kommer förmodligen att gynnas medan män som grupp med största säkerhet kommer att förlora - om man nu inte ska öka mötestiden med 50 procent, tillsätta nya styrelseplatser och bara låta kvinnor bli nya professorer. Men det är inte poängen. Poängen är att jämställdhet och lika rättigheter till makt och inflytande inte är en förhandlingsfråga.
Det är inte fråga om att få män att acceptera jämställdhet. Det är fråga om mänskliga rättigheter till samma makt och inflytande, oberoende av kön.
Fru talman! Regeringen kommer inte med särskilt mycket på detta område. Ska vi vara helt ärliga kommer man inte med något alls. Man drar i stället tillbaka förslag som tidigare lagts fram - det känner vi igen från en mängd andra områden - och som ändå hade gjort något för att förbättra jämställdheten,
Handlingsplanen för jämställda löner är ett sådant exempel. Det var inte enbart Vänsterpartiets politik utan det var resultatet av en kompromiss mellan tre partier, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vi fick alla ta och ge lite grann, men det hade inneburit ett steg framåt. Rätten till heltid är ett sådant exempel. Hade det blivit verklighet i vårt land hade kvinnors möjligheter att få ett ordentligt fotfäste på arbetsmarknaden förbättrats dramatiskt. Men det dras tillbaka. Till förmån för vad? Ingenting särskilt.
Var är de nya förslagen på jämställdhetspolitikens område?
Jag har läst betänkandet noggrant och jag ser "återkommer" på väldigt många ställen. Det är klart att man kan göra så och som svar på allt säga att det tycker vi inte om, vi återkommer.
Det verkar vara lite av en regeringsstrategi att på en rad olika områden säga ungefär: Vi tycker inte som ni. Vad tycker vi? Vi återkommer.
Här finns annars den kommande tiden en mängd tillfällen att göra skillnad. Lönerörelsen är parternas angelägenhet. Låt det inte råda någon tveka om den saken! Men det är också möjligt att göra något eftersom politik också är att kunna förändra. Arbetsgivarna i kommuner, landsting och statlig sektor är ju vi som är politiskt förtroendevalda. Där har vi själva möjlighet att göra skillnad genom våra partiorganisationer och genom de uppdrag som vi har.
Vi föreslår ett löneutjämningssystem. Vi vill satsa 10 miljarder kronor de kommande fyra åren på att konkret förändra situationen runt om i landets kommuner och landsting och utjämna lönerna.
Så visst går det att göra något. Men det vi snarare får höra är att Svenskt Näringsliv hindrar möjligheterna att teckna avtal som skulle vara ett genombrott för kvinnors lönesituation på arbetsmarknaden om de genomfördes. Det är inte avgjort än, men skulle vi hamna i den situationen att Svenskt Näringsliv ligger i bakhåll och förhindrar parterna, som i övrigt är överens, att teckna avtal är det fullständigt häpnadsväckande.
Man kanske ändå kan få ett besked från dagens debattörer om hur man ser på den frågan. Vore det inte bra om vi kunde få en sådan situation i lönerörelsen att kvinnor ändå får ett genombrott för sina löner?
Fru talman! Det påstås att privatiseringar skulle kunna vara lösningen. Det är uppenbart i flera av resonemangen i dagens betänkande att man anser att om vi bara privatiserar får vi upp lönerna för kvinnor. Det blir bättre arbetsvillkor, och i stort sett allting blir bättre.
De studier som har gjorts visar att det i verkligheten är precis tvärtom. Kvinnors löner går ned vid privatisering. Kvinnor får sämre möjlighet till inflytande vid privatisering.
Det som går att göra inom vinstdrivande privat verksamhet är förstås att göra vinst på att pressa människors arbetsvillkor och ge sämre kvalitet i vården och äldreomsorgen. Det är där det finns pengar att tjäna, genom att hålla nere lönerna.
Vi har själva tagit fram en studie som visar att det inom Stockholms län, där vi har studerat privatiseringen, är helt uppenbart att man får lägre löner och sämre inflytande.
Fru talman! I dagens betänkande finns det många exempel på hur lite intresserad man tycks vara från regeringens sida av att göra något alls på jämställdhetsområdet. Jag kan ta ett exempel till.
När vi nu diskuterar och i betänkandet föreslår att man utreder EG-rättens konsekvenser för jämställdheten får vi till svar från majoriteten: Vi behöver inte utreda det där för vi har hållit ett seminarium om det den 8 mars.
En utredning om EG-rättens konsekvenser för jämställdhet är väl en lite tyngre fråga än att man reder ut den en eftermiddag - låt vara på internationella kvinnodagen.
Fru talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 1 under punkt 1 och reservation 3 under punkt 5.
Det ska bli särskilt spännande att i dag få veta hur andra partier här i kammaren har tänkt sig att på något kanske religiöst sätt förvandla bröd och fiskar till mångdubbelt fler, göra vin av vatten eller vad man nu har avsett när man påstår att det går att bedriva jämställdhetspolitik utan att ifrågasätta mäns överordning, makt och privilegier.