Fru talman! Jag tror att logiken behöver redas ut till att börja med. Det vi fick höra nu var att handlingsplanen plötsligt var ganska betydelselös. Det var inget särskilt som stod i den. Då är frågan varför man måste dra tillbaka den om den inte innehöll några skarpa förslag. Svaret är att det gjorde den faktiskt.
Jag sade klart och tydligt i mitt anförande att det inte är Vänsterpartiets politik som beskrivs i handlingsplanen utan ett resultat av en kompromiss. Men visst var det flera viktiga steg framåt. Det är steg som den nuvarande regeringen inte vill ta. Det är bara att erkänna det! Men då måste man väl också säga något om vad man i stället är intresserad av att göra. Det är det kritiken gäller.
Annika Qarlsson säger att man suttit i sex månader och att man inte hunnit göra så mycket på sex månader. Jag svarar: Ge mig sex månader och det kommer att hända en hel del.
Den kritik som nu kommer är en kritik mot den tidigare socialdemokratiska regeringen. Hade jag nu varit socialdemokrat, vilket jag tror att en stor andel socialdemokrater och jag själv är glad att jag inte är, hade jag tagit åt mig väldigt mycket av detta och försökt förklara hur mycket bättre det skulle ha blivit den senaste perioden med en socialdemokratisk regering. Men jag håller med om verklighetsbeskrivningen att det har hänt alldeles för lite. Ett avgörande skäl är att också den tidigare regeringens politik saknade för mycket av det maktperspektiv som jag tror är helt nödvändigt för att kunna åstadkomma en förändring. Saknar man maktperspektiv, om man inte är beredd att utmana mäns makt och privilegier, stöter man på patrull. Då måste man stanna, backa, huka, ta en annan väg så fort som mäns privilegier utmanas.
Låt mig ta det konkreta exempel som Annika Qarlsson själv nämner, nämligen professurer. Vi är överens om att det är en tråkig ordning att vi har en så stor andel professorer som är män. Hur ska vi göra något åt det utan att utmana mäns makt?