Fru talman! De flesta av de många motioner som
behandlas i samband med betänkandet SoU10 Hälso-
och sjukvårdsfrågor beskriver olika problem och
svårigheter inom den svenska sjukvården i dag. Bris-
ter, köer och resursproblem är också vanligt åter-
kommande teman i massmedierapporteringen och i
den livliga offentliga debatten kring hälso- och sjuk-
vården. Det är naturligt att debattens vågor går höga
kring just detta område, eftersom hälso- och sjukvår-
den för de flesta människor representerar en oerhört
central del av samhällets välfärd och trygghet.
Vi i Vänsterpartiet vill inte för ett ögonblick för-
neka de allvarliga problem som finns i svensk sjuk-
vård i dag, bl.a. i form av långa väntetider, överbe-
läggningar, underbemanning när det gäller vårdper-
sonal osv. Det är verkliga och allvarliga problem som
måste lösas. Men trots allt går det också att helt san-
ningsenligt beskriva svensk hälso- och sjukvård som
en i internationell jämförelse fortfarande mycket
kvalitativt god och kostnadseffektiv verksamhet.
En mycket liten andel av sjukvårdens resurser an-
vänds till central administration. Jämförelser med
länder som har försäkringsfinansierade och/eller
privatiserade vårdsystem ger vid handen att svensk
sjukvård använder en låg andel av resurserna till
administration och en motsvarande mycket hög andel
till direkt sjukvårdande insatser. Detta bör enligt vår
mening finnas med som ett viktigt mått på effektivi-
teten när vi jämför oss med andra länder.
En annan mycket viktig aspekt där Sverige ligger
väl till är folkhälsoarbetet och den förebyggande
hälso- och sjukvården. De är oerhört viktiga områden
som faktiskt, trots våra bekymmer med bristande
resurser till sjukvården, sparar såväl mänskligt lidan-
de som stora resurser varje år.
Det är med detta försök till en nyanserad bak-
grund som jag vill övergå till att diskutera några av de
bekymmer och problem som finns i hälso- och sjuk-
vården. Efter mer än tio år av mycket kraftiga ned-
skärningar av resurser till vården är läget mycket
bekymmersamt i många landsting och kommuner.
Personalen, som utgör den viktigaste resursen i
svensk sjukvård, reagerar med all rätt över en mycket
pressad arbetssituation och försämrade arbetsvillkor.
Man reagerar också över bristen på inflytande och
möjlighet att påverka arbetsorganisationen, som ofta
beskrivs som fastgrodd sedan urminnes tid och
strängt hierarkisk.
Under mycket lång tid har personalen levt under
ökad stress och dessutom fått sig förelagd ovanifrån
en hel rad olika omorganisationer med skilda ideolo-
giska förtecken, men med det gemensamt att de be-
rörda personalgrupperna haft mycket lite att säga till
om vid införandet. Dessa arbetsvillkor medverkar
också till att det blir allt svårare att rekrytera till sjuk-
vården. Unga människor drar sig för att genomgå de
nödvändiga utbildningarna. Sjukvården har drabbats
av en negativ nimbus som det är mycket viktigt att
förändra.
En del debattörer på detta område hävdar trosvisst
att en avgörande nyckel till förändring ligger i att
privatisera driften av stora delar av den offentliga
vården. Med en lätt travesti kan man sammanfatta
deras budskap: Släpp entreprenören fri, det är vård!
Det har under senare år skett en tydlig framväxt av
nya privata vårdproducenter, och några har redan
skaffat sig betydande marknadsandelar, ty så beteck-
nas numera sjukvårdsområdet av dessa entreprenörer.
Vänsterpartiet delar inte denna tro på att de pri-
vata vårdproducenterna utgör en garant för att bättre
klara de stora och svåra utmaningar som sjukvården
står inför.
Vi har att utgå från hälso- och sjukvårdslagens 2 §
där det står: "Målet för hälso- och sjukvården är en
god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolk-
ningen." Detta mål skall ses i relation till en situation
där vårdkostnaderna tenderar att öka och där det hela
tiden måste ske en prioritering av resurser dit de bäst
behövs. Det kräver tydliga styr- och påverkansmöj-
ligheter för landsting och kommuner. Det kan bäst
ske om vården bedrivs i offentlig regi, menar vi. Det
finns betydande risker att kostnadskontrollen försäm-
ras med framväxten av många nya entreprenörer, och
därmed kan fördyringar uppstå.
Även administrationen kan komma att öka när
priser skall sättas och upphandling ske av alla tjäns-
ter. Sedan skall ju verksamheten generera vinst åt
ägarna, och den skall plockas ut i något led. Nej, en
omfattande privatisering är inte den stora lösningen
på sjukvårdens problem, framför allt inte om man vill
behålla målen i hälso- och sjukvårdslagen.
Sammantaget finns det anledning att med allvar se
på de stora svårigheter som svensk sjukvård står in-
för. Vänsterpartiet hävdar och har länge hävdat att det
i grunden är också en resursfråga. Det finns ett flertal
utredningar på området som visar att sjukvårdens
andel av BNP eller andra ekonomiska mått är i sjun-
kande här i Sverige. I många andra jämförbara länder
satsas en högre andel av BNP på sjukvård. Det är
ytterligt sällsynt att andelen sjunker, så som nu sker i
Sverige.
Landstingsförbundet har uppskattat resursbristen
till 5 miljarder kronor för att nå upp till samma läge
som gällde för tio år sedan. Det tror vi är en ganska
rimlig uppskattning av behoven. Därför fortsätter vi i
Vänsterpartiet att driva en politik för ökade resurser
till kommuner och landsting.
I den vårproposition som skall diskuteras lite
längre fram i vår finns också förslag till ökade sats-
ningar de närmaste åren. För vår del i Vänstern kom-
mer vi att fortsätta att diskutera ytterligare satsningar
på inte minst sjukvården de kommande åren.
Självklart behövs, jämsides med resursförstärk-
ningar, också andra åtgärder för att lösa problemen
inom svensk sjukvård. Personalens upplevelser av
sjukvårdens organisation som stel, hierarkisk och
opåverkbar är genomgående och återkommande i
olika landsting och kommuner.
Vi är fast övertygade om att det finns en potential
av kunskap och engagemang hos de stora personal-
grupperna som kan tas till vara mycket bättre än i dag
för att stimulera till nya driftsformer inom ramen för
den offentliga vården. Engagemanget och viljan att
sätta patienten i fokus, att ytterligare öka kvaliteten
och det goda bemötandet finns ute i verksamheterna.
Det är politikers och beslutsfattares ansvar att svara
för de nödvändiga resurserna och stimulera till nytän-
kande och initiativ också underifrån.
Om vi för ett ögonblick återvänder till hälso- och
sjukvårdslagens målbeskrivning, talas det om god
vård på lika villkor för hela befolkningen. Denna
strävan efter jämlikhet i vården är central för oss i
Vänsterpartiet och är ytterligare ett skäl till att vården
i huvudsak skall bedrivas i offentlig regi.
Vi kan också konstatera att hälsoläget bland olika
grupper och därmed vårdbehoven är beroende av
sociala variabler som inkomst, utbildning, boende
osv. Det finns betydande klasskillnader som slår
igenom i hälsoläget och i behovet av sjukvårdsinsat-
ser. Det finns också stora skillnader mellan män och
kvinnor vad avser satsningar utifrån hälsobehov och
satsningar på särskilda forskningsinsatser kring speci-
fikt kvinnliga hälsoproblem och symtom. Fortfarande
används ofta unga friska män som norm i bl.a. läke-
medelsforskningen. Den inriktningen måste förändras
i såväl läkemedelsforskning som vårdforskning fram-
över.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servationerna 3 och 42 i betänkandet. Vi står givetvis
också bakom våra övriga reservationer, men för tids
vinnande yrkar jag inte bifall till dessa.