Fru talman! Det här betänkadet tar upp många
olika frågor som berör hälso- och sjukvården. Jag
tänker beröra några av dem och då speciellt de områ-
den där Folkpartiet har en avvikande mening mot
utskottets majoritet.
På flera håll i landet vittnas om läkarbrist, en
orimlig belastning för personalen och köer till
vårdcentralerna. Det är i dag inte ovanligt att telefon-
tiderna då patienten kan ringa och tala direkt med
läkaren har tagits bort och ersatts med att patienten
först måste ringa och beställa en tid för att tala med
läkaren, ett telefonsamtal som då ofta kan äga rum
flera dagar senare.
Väntetider för att få komma till husläkaren, som
skall vara basen i sjukvården, är på vissa håll i landet
flera veckor. Samtidigt vet vi att antalet människor
som söker sig till sjukhusens akutmottagningar ökar.
Det är helt klart att det finns ett samband mellan detta
och den minskade tillgängligheten i primärvården.
Att avskaffa bristen på läkare i primärvården var
en av tankarna bakom husläkarreformen vid sidan av
att öka patientens valfrihet och att ge en nära och god
vård med hög kvalitet. Husläkarreformen och bl.a.
den fria etableringsrätten bidrog till att fler privata
vårdgivare etablerade sig vilket kraftigt minskade
allmänläkarbristen. Den utvecklingen bröts dock tvärt
när socialdemokraterna avskaffade husläkarlagen och
började försvåra för de privata vårdgivarna.
I dag har Sverige en mycket svagt utvecklad pri-
märvård i jämförelse med andra länder på vår nivå.
Enligt Socialstyrelsens rapport i april i år saknas 525
heltidsarbetande allmänläkare om nivån med 2 000
patienter per läkare skall uppnås. Den nivån kan man
nog säga är för hög i dag, eftersom flera nya arbets-
uppgifter har tillkommit, om det skall blir verklighet
bakom orden och besluten om mer läkarmedverkan
inom äldreomsorgen.
Bristen på allmänläkare är ett av de största hoten
mot hela sjukvården. Folkpartiet anser därför att hus-
läkarlagen skall återinföras, den lag som tillförsäkra-
de patienterna en vald läkarkontakt, som höjde statu-
sen på allmänläkarspecialiteten och gav utrymme för
privata vårdgivare att etablera sig. Antalet patienter
per läkare måste också sänkas till 1 500.
Fru talman! Det är självklart att det inte bara är
läkarna som blir pressade av den arbetssituation som i
dag råder på många håll i Sverige. Det drabbar i lika
hög grad även övrig personal inom primärvården och,
som jag tidigare har sagt, även sjukhusvården, för att
inte tala om patienterna.
För att vården skall få det tillskott på personal
som den behöver bör fri etablering gälla. Rätten att
överlämna sin verksamhet till en yngre kollega måste
återinföras. Likaså måste åldersgränsen på 65 år för
att ha rätt att erhålla sjukvårdsersättning slopas. Det
är viktiga ingredienser. Detta gäller läkare, men
Folkpartiet föreslår också att annan vårdpersonal skall
kunna få etablera sig fritt, t.ex. sjukgymnaster och
barnmorskor.
Fru talman! Det är viktigt att framhålla omvård-
nadens betydelsefulla roll i sjukvården. Omvårdnaden
utgör en omfattande och viktig del av verksamheten i
sjukvården tillsammans med medicinsk behandling.
Den medicinska delen får dock av tradition, och kan-
ske av ideologiska orsaker, större uppmärksamhet än
omvårdnaden. Båda är dock avgörande för en god
och effektiv vård. Som exempel kan nämnas att om-
vårdnadsinsatser är av avgörande betydelse för att
förhindra och behandla trycksår i sjukvården. Likaså
är god omvårdnad viktig för att bota och förebygga
undernäring.
Folkpartiet anser därför att omvårdnadscentrum
bör inrättas. Exempel på uppgifter som ett sådant
centrum kan ha är att
· stärka utvecklingen av omvårdnad i kommuner
och landsting
· stödja omvårdnadsforskning och dialogen mellan
forskare och vårdpersonal
· vara ett forum för utvärdering och redovisning av
aktuell forskning
· anordna forskningskonferenser
· främja vidareutbildning och fortbildning inom
omvårdnadsområdet.
Fru talman! Patienter som anser sig felbehandlade
kan göra en anmälan till Hälso- och sjukvårdens an-
svarsnämnd. Den nu gällande tidsgränsen på två år
för underrättelse om anmälan innebär ibland problem
för anmälaren. Mycket ofta sträcker sig behandling-
sperioderna över väsentligt längre tid än två år. Vid
långa sjukdomsperioder har vederbörande ofta inte
återhämtat sig vare sig fysiskt eller psykiskt så att han
eller hon orkar göra en anmälan. Vid dödsfall gäller
detsamma för de anhöriga. Det tar tid innan man är
beredd att göra en anmälan.
I andra fall kan det vara så att orsaken till en pati-
ents besvär på grund av felbehandling upptäcks efter
det att preskriptionstiden har gått ut. Därför är det ur
patienternas synpunkt helt nödvändigt att preskrip-
tionstiden ändras så, att när ett misstag från sjukvår-
den är orsaken till en patients problem skall preskrip-
tionstiden börja löpa från den dag då misstaget upp-
täcks.
Vi anser också att muntlig förhandling borde an-
vändas i större utsträckning än i dag i Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd.
Fru talman! Rådet för medicinsk-etiska frågor fick
1994 regeringens uppdrag att göra en översyn av bl.a.
äggdonation. Rådets utredning och förslag överläm-
nades till regeringen våren 1995. Rådet ansåg att in
vitro-fertilisering med äggdonation och ma-
kes/sambos sperma bör tillåtas på medicinsk indika-
tion för kvinnor i fertil ålder. En proposition avisera-
des våren 1998 men kom aldrig. Under tiden fortsät-
ter barnlösa par att åka utomlands för att få hjälp
genom äggdonation. Det innebär naturligtvis mycket
stora kostnader för dessa par.
Enligt Folkpartiet bör regeringen nu ta sig sam-
man och snarast, dvs. till hösten, lägga fram en lag-
förslag till riksdagen som jämställer äggdonation med
spermadonation.
Fru talman! Jag vill beröra ytterligare ett par frå-
gor som har stor betydelse för människor men som
inte behöver innebära stora ekonomiska satsningar.
Utredningen om bemötande av kvinnor och män
inom hälso- och sjukvården lämnade sitt betänkande
redan 1996. Här rapporterades om såväl väsentliga
kunskapsluckor som brister i vården. Bland åtgärds-
förslagen tog utredningen upp en rad frågor som
måste bli föremål för fortsatt forskning för att öka
kunskaperna om kvinnornas speciella behov.
Regeringen har visserligen i några sammanhang
tagit upp en del av förslagen, men något helhetsgrepp
för att besvara de olika frågorna som ställts har rege-
ringen inte tagit.
Enligt Folkpartiets uppfattning bör regeringen
lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och
sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att
vården skall bli jämställd i ordets rätta bemärkelse.
Folkpartiet anser också att det är viktigt att tillåta
anonym testning i hivpreventionen. Fler personer
vågar då komma till testning, vilket i sin tur leder till
tidigare behandling för de smittade och information
om hur man skall förhindra vidare smittspridning.
En enkätundersökning i Stockholm har visat att
kunskaperna om sexuell överföring av sjukdomar är
mycket små och att kvinnor som har sex med kvinnor
mycket sällan skyddar sig. Endast hälften av kvinnor-
na i undersökningen berättade för sin gynekolog om
sin homosexualitet. De kommer också i lägre ut-
sträckning till mammografi och cellprovtagningar än
andra kvinnor.
Folkpartiet anser därför att det finns behov av mer
kunskap om lesbiska kvinnors hälsa och deras behov
av information samt hälso- och sjukvård. Kunskaper-
na om homosexualitet måste höjas hos hälso- och
sjukvårdspersonalen, och särskilt hos personalen
inom kvinnohälsovården.
Fru talman! Det är många olika saker som har be-
rörts i det här betänkandet. Jag har inte berört alla
områden. Folkpartiet har ett antal reservationer till det
här betänkandet. Jag står naturligtvis bakom samtliga
reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall
till reservation nr 6.