Fru talman! Precis som alla ni andra träffar också
jag kommun- och landstingspolitiker. Det är klart att
en del beskriver läget som oerhört bekymmersamt.
Men samtidigt säger man att man i dag har en betyd-
ligt större framtidstro än man hade för tre fyra år
sedan då läget verkligen var akut, också ekonomiskt.
Då fanns det ingen framtidstro. Man bara såg att
pengarna sinade friskt - man såg bara problem fram-
för sig.
Om vi i min kommun inte hade fått alla de Pers-
sonpengar som vi fått under de senaste åren och om
det inte hade tillförts ytterligare medel, som ju görs
för de närmaste åren, skulle läget naturligtvis ha varit
betydligt mera bekymmersamt. För några veckor
sedan fattade vi beslut om ytterligare investeringar
inom både skolan och äldreomsorgen, så det är klart
att de här pengarna hjälper till. Jag vill dock inte på
något sätt säga att det inte behövs mer resurser, för
sådana behövs.
Om vi skall klara utmaningen generellt sett krävs
det att det går bra för Sverige. Vi kan stå här och
diskutera höjda/sänkta skatter eller mer/mindre peng-
ar till kommuner och landsting men avgörande är om
det finns en tillväxt i Sverige. Där kan vi, tack och
lov, se att det nu går åt rätt håll.
Thomas Julin talar om uppdrag som han vill ge
regeringen, t.ex. när det gäller schemaläggning för
läkare. Vårdkommissionen har en del av de här ar-
betsuppgifterna på sitt bord. Jag tror att det är viktiga-
re att vi ser till att förutsättningar skapas för kommu-
ner och landsting så att parterna får möjligheter att
lösa de här problemen. Väldigt mycket kan göras
inom ramen för befintliga resurser. Läkare, under-
sköterskor och sjuksköterskor på plats är tillsammans
med sina arbetsgivare bäst på att lösa sådant här. Jag
tror inte att regeringen och riksdag skall gå in och
peta i det, utan det måste göras lokalt ute. Däremot
kan vi se till att förutsättningar skapas så att de kan
göra det.