Fru talman! Dagens sjukvårdsbetänkande berör
många viktiga områden. Det är inte möjligt att här ta
upp allt, utan jag får inskränka mig till några. Låt
mig, fru talman, få börja med primärvården. Primär-
vårdens problem har diskuterats många gånger. De
verbala satsningarna har varit många, men de verkliga
desto färre. Vid prat har det stannat. Revisorernas
skrivelse aktualiserar detta problem.
Arbetssituationen i primärvården är omvittnat
mycket pressad. Det gäller svårigheterna att rekrytera
personal, tillgängligheten och svårigheten att kunna ta
emot och med god kvalitet behandla det ökade antal
patienter som överförs från sjukhus till primärvård
utan att resurser följt med.
En genomgripande översyn av primärvårdens
struktur är nödvändig, och realistiska begränsningar
av åtagandet måste ske. Tillgängligheten måste för-
bättras, och då krävs också att man släpper in fler
specialistkategorier än allmänläkarna i primärvården
samt att dubbelspecialiseringar underlättas, bl.a. för
att primärvården skall kunna ha en förstärkt roll som
nav inom äldreomsorgen och vara centrum för hem-
sjukvården.
Remisstvånget bör enligt vår uppfattning förbju-
das. Huvudmännen måste ta sitt ansvar då det gäller
de s.k. ST-blocken, något man grovt misskött.
Fru talman! Jag blev som gammal allmänläkare
nästan rörd till tårar när jag såg denna annons i Da-
gens Medicin där det står: Sveriges alla landsting
söker 252 allmänläkare. Lite längre ned skriver man:
Landstingen har tidigare varit mycket dåliga på att
satsa på primärvården. Nu har flera av oss tänkt om.
Vi vill följa riksdagens beslut.
Det är väl bara att hoppas att denna insikt och
ödmjukhet blir bestående. Men det är kanske inte så
sannolikt.
Sverige är ju ett läkartätt land men har få allmän-
läkare. Där avviker vi på ett väsentligt sätt från om-
världen. Menar man verkligen något med de sats-
ningar man talat om måste dels ST-blocken i allmän-
medicin anpassas till det man säger och dessutom
utlysas, dels behöver man skapa en arbetsatmosfär
som lockar till arbetet.
Det är väl känt hur landstingen har misslyckats
med sin personalpolitik, och annat är egentligen inte
att vänta så länge vi har dagens monopolsituation.
Landstingen har vid upprepade undersökningar visat
sig ha erövrat en säker plats som ej pålitliga eller
trovärdiga ur vare sig personalens eller allmänhetens
perspektiv. En bra primärvård kräver en mångfald av
vårdgivare och valmöjligheter för såväl patienter som
personal.
Fru talman! För en bra primärvård behövs det
också en kraftfull satsning på IT, inte bara inom tele-
medicin och journalhantering, utan också för led-
nings-, styr- och samverkanssystem.
Det är också viktigt att den översyn av Socialsty-
relsens uppföljnings- och utvärderingsverksamhet
som revisorerna föreslår verkligen kommer till stånd.
Man måste kunna utvärdera olika vårdgivares effekti-
vitet och även göra internationella jämförelser. Här är
vi generellt dåliga i Sverige.
Primärvården hotar gå i väggen. Det är hög tid att
gripa sig an problemen och då inte bara med verbala
satsningar, som hittills, eller fram-och-tillbaka-
agerande. Det måste ske något mer konkret.
Låt mig nu, fru talman, gå över till sjukvården i
övrigt. Enligt vår uppfattning måste varje civiliserat
samhälle tillhandahålla grundläggande trygghet och
stöd till dem som behöver det. Hälso- och sjukvården
är en fundamental del av denna trygghet. Självklart
skall vården erbjudas och tillhandahållas på ett sådant
sätt att den enskilde patienten själv har ett inflytande
över den. Det garanteras bäst genom en sjukvård med
hög tillgänglighet, valfrihet kombinerad med vissa
basala rättigheter som att välja läkare, vårdcentral,
sjukhus och kunna få en second opinion och natur-
ligtvis att få vård när man behöver den.
Problemen inom hälso- och sjukvården beror
framför allt på det sätt den byggts upp på och admi-
nistreras. Sjukvårdens omfattning, utformning och
styrning har bestämts utifrån politiska prioriteringar,
inte utifrån patienten. Systemet tar liten hänsyn till
patienternas eller personalens önskemål, och det
beror på monopolstrukturen. Vi har en personal med
ansvar men inga egentliga befogenheter, något som
leder till vad man brukar kalla "den instängda kun-
skapens frustration". Därför nyttjas inte sjukvårdens
resurser optimalt.
Den offentliga vården är ofta dyr och ineffektiv
genom att organisationen i realiteten är en stel plane-
konomi. Sjukvårdens problem är och har i åratal varit
landstingen med sina regionala monopol. Landsting-
en, i den skepnad som vi känner dem i dag, kan där-
för aldrig vara en del av lösningen på sjukvårdens
problem, utan något mer genomgripande behövs.
På väg mot en sådan lösning, fru talman, är det
viktigt att snabbt öka mångfalden bland vårdgivare.
Undersökningar visar att personalen vid de privata
vårdföretagen i de allra flesta fall trivs bättre än per-
sonalen i den offentliga sektorn. En större mångfald
av vårdgivare kan vidare skapa förutsättningar för
bättre lönebildning och fler attraktiva karriärvägar för
anställda inom vården. Den privata vården skapar
också en kostnadspress som resulterar i ett bättre
utnyttjande av resurserna, och därför bör all vård
utsättas för ökad konkurrens.
Tidningen Landstingsvärlden frågade för några
dagar sedan 20 ekonomidirektörer om entreprenader
och privatiseringar. 14 stycken tror att det skulle gå
lättare att hålla kostnaderna nere genom konkurrens
och genom att kreativitet och dynamik skapas. En
mångfald av vårdgivare innebär dessutom en decent-
raliserad vårdstruktur.
En fri etablering bör gälla för läkare och sjuk-
gymnaster, men även andra yrkesgrupper bör kunna
komma i fråga. Förbudet mot ersättningsetableringar
ser jag som en ren skam. Det måste snarast avskaffas.
Rätten att överlämna sin verksamhet till yngre krafter
garanterar fortlevnad av verksamheten. Den garante-
rar också att verksamheten bedrivs på ett modernt och
kvalificerat sätt ända till överlåtelsetillfället.
Vi anser att åldersgränsen för rätten att erhålla
sjukvårdsersättning utan huvudmännens beslut skall
avskaffas. Att i en vård med stora problem med
ökande köer där personalen drabbas av stress och
utbrändhet förvägra några av vårdens mest erfarna
och mest kompetenta företrädare att utöva sitt yrke är
i sanning förbluffande.
Fru talman! Jag har mottagit upprörande brev från
läkare som etablerade sig under de borgerliga åren.
De bedrev fullständig primärvårdsverksamhet med
jour 30 % billigare än landstinget, men ändock - eller
kanske just därför - har de nekats vårdavtal när soci-
aldemokraterna genomförde sina återställare. De
måste nu arbeta på nationell taxa.
Eftersom man vägrats avtal vägras man också att
delta i läkemedelskommitténs producentobundna
läkemedelsinformationer och primärvårdens kvalitet-
sarbete. När nu pensionsåldern närmar sig för vissa
vägras de att fortsätta, och någon ersättningsetable-
ring godtas inte. Det är då inte heller ekonomiskt
försvarbart att modernisera utrustningen. Detta är
socialdemokratisk sjukvårdspolitik i ett nötskal -
socialdemokratisk politik i verkligheten, bortom det
fagra pratet. Är det underligt att den svenska vården
sviktar, att personalen flyr och att ungdomen väljer
något annat?
Fru talman! Många av våra hälsoproblem kan med
fördel tas om hand av andra än läkare. Det kan också
vara samhällsekonomiskt fördelaktigt. Det finns ett
starkt intresse från t.ex. distriktssköterskor att etablera
privata vårdalternativ. Barnmorskor bedriver redan
mödrahälsovård i egen regi, men det finns intresse att
göra det i större utsträckning och även ägna sig åt
preventivmedelsrådgivning, gynekologiska hälso-
kontroller och t.o.m. ansvara för egna förlossnings-
kliniker. En grundläggande förutsättning i samtliga
fall är dock att verksamheten kan bedrivas på ekono-
miskt rimliga villkor och att man kan leva upp till
ställda kvalitetskrav.
Sammanfattningsvis anser vi moderater att vidga-
de möjligheter för fler yrkesgrupper att bedriva en-
skild verksamhet skulle för patienterna betyda ökade
valmöjligheter, bättre tillgänglighet och förbättrad
kontinuitet och för personalen ansvar med befogen-
heter samt ökade möjligheter till arbetstillfredsställel-
se. Det är åtgärder som snabbt måste genomföras om
det skall gå bra för vården. På sikt krävs genomgri-
pande förändringar, och det är alarmerande att lands-
tingens ständiga småplotter i organisationen har ska-
pat en förändringströtthet just när genomgripande
förändringar behövs.
Fru talman! För att ingen skall falla utanför den
grundläggande tryggheten när det gäller sjukvård vill
vi ha ett organisatoriskt system med fokus på patien-
ten, och vi anser att en obligatorisk hälsoförsäkring
bäst lever upp till detta. Den skall med andra ord
omfatta alla medborgare, oavsett betalningsförmåga,
hälsotillstånd eller annat. Alla människor skall vara
anslutna till valfri försäkringskassa eller motsvarande
som skall administrera försäkringen. Ingen får avvi-
sas. En stor fördel med en sådan hälsoförsäkring är att
pengarna följer patienterna. Det är först då som mak-
ten förskjuts från politiker till patient, och vi får en
vård med patienten i centrum.
Hälsoförsäkringen bör, som vi ser det, omfatta de
medel som i dag inryms i ersättning till sjukvårdshu-
vudmännen, ersättningen för läkemedel, den del av
landstingsskatten som går till sjukvård samt den del
av sjukpenningförsäkringen och förtidspensionerna
som avser rehabilitering.
Försäkringsavgiften för den enskilde skall fast-
ställas av riksdagen och tas ut proportionellt utan
inkomsttak. Försäkringskassan tilldelas medel ur
dessa avgifter med avdrag för de delar som går till
statligt ansvar för sjukvård och forskning.
Fru talman! Sjukvård ges i många former. Låt oss
inte luras att tro att det finns en enhetlig lösning för
allting. Vi är öppna för olika idéer, och vad vi gör är
att föreslå idéer att diskutera utifrån för att lösa pro-
blem. Tyvärr har denna öppenhet inte mötts av nå-
gonting annat än socialdemokraternas fastlåsning i
det planekonomiska landstingssystemet. Så länge som
detta inte bryts kommer svensk sjukvård att fortsätta i
utförsbacken.
Fru talman! Nu över till ett helt annat område. När
det gäller det hivpreventiva arbetet vill vi särskilt
trycka på samlevnadsundervisningen i skolan och
frivilligorganisationernas verksamhet, men jag vill
dessutom uttrycka min förvåning över att utskottets
socialistiska majoritet fortfarande inte anser att det
skall vara fritt att få behandling av privatläkare för
sjukdomar som faller under smittskyddslagen. Varför
skall de läkare som är anslutna till försäkringskassan,
men som driver sin verksamhet privat missgynnas?
Varför skall dessa patienter nekas rätten att välja
läkare? Det är ju det som man gör indirekt genom att
man ekonomiskt styr över till den offentliga vården.
Ni har avslagit vårt förslag i flera år. När nu en
enig smittskyddsutredning gör samma bedömning
som vi gör trodde jag att socialdemokraterna med
stödpartier skulle kunna samla sig till ett självklart
beslut, men ni väljer att passa. Det är obegripligt och
en attack på såväl privata läkare som deras patienter.
Här är det viktigare än någonsin att kunna välja själv.
Det rimmar utomordentligt illa med socialministerns
positiva, yviga tal om privata vårdgivare.
Fru talman! Mycket mer finns att säga om det som
tas upp i betänkandet, men jag får låta mig nöja här.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1, men vi står givet-
vis bakom alla våra reservationer.