Herr talman! För 200 år sedan formades folksuve-
ränitetens princip i Europa. Staten skulle inte längre
ses som instiftad av Gud, utan staten skulle ses som
ett fördrag mellan medborgarna. Folket borde därför
ha makten över staten.
Till följd av folksuveränitetens princip och av-
mystifieringen av staten var det inte längre rimligt att
se lagarna som en gåva från visa män. Lagarna skulle
ses som ett resultat av medborgarnas rättsmedvetande
i en demokratisk process. Folkrepresentationen borde
vara den lagstiftande församlingen, regeringsmakten
den verkställande och domstolarna den dömande.
Denna syn har präglat utformningen av demokratin
alltsedan dess.
Nu ser vi i EU att det inte längre är folkrepresen-
tationen som är den lagstiftande församlingen utan
ministerrådet, och ibland t.o.m. den politiskt oberoen-
de kommissionen. Mötena då lagar stiftas är normalt
inte längre offentliga, och ibland är t.o.m. röstproto-
kollen hemliga.
Kommissionen beslutar om färgtillsatser i mat och
om tillåtelse att genmanipulera mat även om ansvari-
ga ministrar och folkvalda protesterar. När många
ministrar en gång i tiden begärde ett förslag om di-
rektiv mot export av miljöfarligt avfall till u-länder
vägrade kommissionen att lägga ett sådant förslag.
Kommissionens monopol på förslagsrätt är en av
beslutssystemets heliga kor.
I demokratiska system har de folkvaldas rätt till
politiska initiativ varit en av grundbultarna. Hur skall
folket genom demokratiska val kunna avskaffa lagar,
ändra lagar och skapa nya lagar om inte de folkvalda
och inte ens ministrarna har initiativrätt? Hur skall
folket kunna ställa lagstiftare till svars i allmänna val
om lagstiftarna inte längre tillhör de folkvaldas skara?
Även utan det regelverk som finns i EU har byrå-
kratin i våra samhällen stor makt. Även i nationella
beslutsstrukturer och i den kommunala politiken har
den stärkt sin makt. Heltidspolitiker vandrar inte så
sällan mellan funktioner som byråkrater och politiker.
Förre Europaministern Dinkelspiel kan ses som en
symbol för denna vandring. Systemet självt formar en
för folkstyret onåbar politisk elit som ser sig som
objektiva samhällsintressens företrädare medan folk-
rörelserna och deras företrädare ses som ett uttryck
för snäva särintressen.
Den s.k. Europarörelsens grundare, Richard von
Coudenhove-Kalergi, ansåg att det demokratiska
folkstyret var en övergångsperiod mellan bördsaristo-
kratins epok och intelligensaristokratins epok. Kanske
får han rätt. Kanske är det denna utveckling vi nu ser.
Vi för ju en liknande debatt också i Sverige.
I en artikel i Aftonbladet före folkomröstningen
1994 argumenterade P.G. Gyllenhammar, som verkli-
gen känner EU, för att svenskarna borde rösta ja för
att genom EU få ett naturligt skydd mot sina egna
politiker. Många minns också artikeln av ESA-
kommissionären Nic Grönvall, f.d. ledamot av Sveri-
ges riksdag, där han skrev om Västeuropas sjuka
demokrati på DN Debatt. Där krävde han att den
representativa demokratin skulle lämna plats för ett
nytt system i vilket de folkvalda saknade förslagsrätt.
Delvis har vi, herr talman, redan återvänt till det sys-
tem där 1600-talets lagstiftare var vise män.
EU-systemets brist på demokratisk legitimitet är
allvarlig. Dess lagstiftning kommer aldrig att få auk-
toritet så länge det kan hävdas att den bara är ett ut-
tryck för en begränsad politisk elits vilja.
Det borde alltså ha varit ett av huvudmålen för re-
geringen att försöka starta en process som leder till en
demokratisering av samarbetet i Europa och i EU:s
beslutssystem, t.ex. genom att göra ministerrådets
möten helt öppna och alla dess beslutsprotokoll of-
fentliga, att låta parlamenten stärka sin roll genom att
få initiativrätt och att låta kommissionen i huvudsak
bli ett beredande organ. Kraftfulla ändringar i minis-
terrådets sätt att arbeta i syfte att dra in de nationella
parlamenten i beslutsprocessen borde också ha kunnat
föreslås. I stort sett har ingenting av detta skett. I
stället talar regeringen såväl i skrivelsen inför IGC
som under arbetets gång om att kommissionens roll
måste stärkas.
Rätten till utträde borde också kunna ses som en
del av en demokratisk organisations viktiga principer,
liksom rätten att suspendera medlemmar, som finns
med i förslaget till traktat.
Herr talman! Många människor i vårt land oroar
sig för att den svenska alliansfriheten håller på att
urholkas. De svenskar som i dagarna av och till reser
genom norra Finland till Murmansk möter inte bara
krav på pass och visum utan också krav på att visa
upp en särskild inbjudan från Ryssland för att få göra
sitt besök. Omständliga blanketter för tullformaliteter
måste fyllas i. Två eller tre militärposteringar med
skarpladdade kalasjnikovs måste passeras. Detta gäl-
ler sju år efter murens fall och fem år efter Sovjet-
unionens upplösning. Har kommunismen inte fallit?
frågar många resenärer. Varför denna granskning?
Varför denna misstänksamhet? Visst, det gamla Sov-
jetunionen har fallit, men ett Ryssland med stormakt-
sambitioner och kontrollmakt vid gränsen består. När
NATO skall utvidgas mot den ryska gränsen hotar
man med att rikta fler missiler mot centra i Västeuro-
pa.
I den svenska debatten har man trott att stormakt-
sambitionerna i öst bara var ett uttryck för Rysslands
kommunism. När Sovjetsystemet föll samman skulle
stormaktstänkandet upplösas. Men varifrån kom i så
fall stormaktstänkandet före 1917? Varifrån kom den
ryska panslavismen med syftet att samla alla slaver
under moder Ryssland på 1800-talet? Varifrån kom
den ryska expansionen på Balkan?
Nu är tiderna nya, sägs det. En helt ny värld har
öppnat sig. Det råder fred och samförstånd. NATO
har en helt ny roll. Ibland tror man att NATO håller
på att omvandlas till någon stor Rödakorsorganisation
med humanitär hjälp på dagordningen. Jag menar att
NATO fortfarande är ett stormaktsförsvar.
I Ryssland frågar man vad vi är rädda för. Är det
inte Ryssland som tre gånger under detta århundrade
blivit utsatt för krig från väst? Var det trots allt inte
bolsjevikerna som segrade i revolutionen med slagor-
den Fred, bröd och jord och undertecknade freden i
Brest-Litovsk 1918? Var det inte Ryssland som däref-
ter utsattes för ett angrepp från väst?
Jag menar att vi skall vara verkligt försiktiga med
att dra slutsatsen att stormaktsmotsättningarna i värl-
den förlorat sin livsluft efter de senaste tio årens hän-
delser och att NATO och Västeuropeiska unionen inte
längre är ett uttryck för stormaktsintressen på det
militära området. I väst förs ibland resonemang om
hur det resursrika Sibirien och Kaukasien skall kunna
försörja ett resurshungrande Västeuropa samtidigt
som investeringskapitalet för att exploatera dessa
resurser i allt väsentligt finns i väst.
Hur skulle det i vår del av världen upplevas om
Ryssland samlade OSS-staterna och sade att OSS
agerande utåt måste förbättras så att samväldet kunde
utöva ett effektivare politiskt och ekonomiskt infly-
tande i världen, som skulle stå i proportion till dess
storlek och potential, och att ett gemensamt försvar
var nödvändigt? Nog skulle det uppfattas som att
Ryssland åter ville hävda sin stormaktsroll. Men nu är
det inte Ryssland som säger detta, nu är det den euro-
peiska unionen med ambitionen att bli ett Europas
förenta stater. Jag menar alltså att det är för tidigt att
dra några slutsatser om att stormaktsmotsättningar i
vårt närområde för gott har försvunnit.
Förra veckan var jag och fyra andra ledamöter i
Turkiet. Det är också en regional stormakt som ser sig
omgiven kanske inte av fiender men mer eller mindre
av motståndare. De talar om sin historia, om det stora
ottomanska väldet, och visar krigsmateriel och gre-
kiska missiler på TV. De har ganska högljudda pro-
gram om Cypernfrågan. Jag fick inte alls en känsla av
att motsättningarna mellan stora länder i Europa och
dess närhet har försvunnit. Det är fortfarande heta
känslor som flyter omkring såväl i medierna som hos
politiker.
De perioder av fred som Europa har haft har kän-
netecknats av en någorlunda rättvis balans mellan
stormaktsintressena. Nu kan vi säga att i EU har två
eller kanske tre stormakter ingått en allians, medan
den fjärde står utanför. Om EU främst är ett
fredsprojekt på den europeiska kontinenten, som det
ofta sägs, och vilket jag tror att det är, vore det inte
med den utgångspunkten också rimligt att motivera en
union mellan Tyskland och Ryssland på samma sätt
som man nu har etablerat en mellan Tyskland och
Frankrike? Det kommer inte att bli en bestående fred
eller en nedrustningsprocess förrän man har funnit
lösningar på de spänningar som trots allt fortfarande
finns i Europa, särskilt med Ryssland.
Den svenska alliansfriheten har inte syftat till nå-
gon neutralitet mellan demokrati och diktatur eller
mellan kommunism och liberalism. Den har syftat just
till att stå utanför allianser med stormakter med avsik-
ten att hålla Sverige neutralt i krig. Den politiken är
ingen snuttefilt för tredjeståndpunktare utan i högsta
grad en realpolitisk strategi som skänkt stabilitet i
regionen.
I det irländska förslaget står nu att EU skall bedri-
va en gemensam försvarspolitik med sikte på ett ge-
mensamt försvar. Godtar Sverige denna formulering
kommer det av många att tolkas som att Sverige siktar
på att ge upp sin alliansfrihet.
I förslaget till ett nytt stycke i artikel J4.1 sägs att
räddningsinsatser, fredsbevarande uppdrag och insats
av stridskrafter vid krishantering inklusive fredsska-
pande skall ingå i målen på området säkerhet och
försvar. Men det står inget om att dessa insatser bara
skall kunna ske på mandat från Förenta nationerna
eller OSCE. Kommer regeringen att godta en sådan
brist på begränsning av mandatet?
Herr talman! Före folkomröstningen, när vi for
land och rike runt och varnade för konsekvenserna av
att snabbt genomföra valutaunionens konvergenskrav,
möttes vi av argumentet att valutaunionen var en
senare fråga, som skulle komma upp i samband med
IGC. Det hette också att ett sjätte konvergensvillkor
skulle tillföras, som skulle göra att Sverige kunde
acceptera EMU:s tredje steg. Så försvann också detta
löfte, och i stället blev löftet att EMU skulle balanse-
ras av en sysselsättningsunion genom vilken arbets-
lösheten skulle bekämpas. Fortfarande var förutsätt-
ningen emellertid att finanspolitiken skulle ligga kvar
på nationell nivå.
Sedan länge pågår en harmonisering av skattereg-
ler. Alltfler ifrågasätter emellertid om valutaunionen i
längden kan existera utan att skatter också beslutas på
EU-nivå. Särskilt för Tyskland är EMU ett instrument
för att nå en full politisk union och en federal union.
Över huvud taget är det svårt att förstå den oerhörda
tyskfranska lidelsen för att genomföra valutaunionen
trots de stora offer och det stora motstånd i folkopini-
onen som finns, om man inte inser att detta är dessa
stormakters projekt med stort P. Nu skall dollarn och
yenen utmanas på världsarenan, och då är ledarna i
dessa länder beredda till ganska stora åtgärder.
Några vetenskapliga bevis för att en politiskt obe-
roende centralbank skall leda till bättre ekonomisk
utveckling finns inte. Likväl drivs detta villkor som en
grundläggande förutsättning för valutaunionen. Även
om inte riksdagen säger ja till unionen tycks nu rege-
ringen utgå från att Riksbanken skall frikopplas från
riksdagens makt. Anita Gradin och Jan Bergqvist satt
med i utredningen om riksbanksutredningen och re-
serverade sig emot de här nyliberala doktrinerna om
Riksbankens oberoende. "Vi tror inte på en ordning
där en fristående riksbank ser som sin uppgift att
systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda
församlingarnas politiska beslut" skrev de. Jag anser
att de fortfarande har rätt.
Borde inte en socialdemokratisk regering i kon-
sekvens härmed verka för en traktatsändring för att
upphäva den mäktiga centralbankens politiska obero-
ende i stället för att passivt låta riksdagens makt över
Riksbanken upplösas? Åtminstone borde man vänta
med ett beslut om Riksbanken tills man fattat beslut
om medlemskap eller ej i valutaunionen. Vore inte
detta en rimlig hållning?
Herr talman! I riksdagens betänkande inför IGC
fanns en sjupartimotion om krav på att FN:s barnkon-
vention skulle uppmärksammas i IGC-
förhandlingarna. Flera partier tog också upp frågan,
och utskottet markerade att barnens rättigheter borde
uppmärksammas utan att EU för den skull får lag-
stiftningsrätt om barn- och ungdomspolitiken. Stats-
ministern sade för någon tid sedan som svar på en
fråga här i kammaren att barnens rättigheter var en
prioriterad fråga. Vad har hänt med denna fråga? Vi
ser inget om detta i det irländska papperet.