Herr talman! Göran Lennmarker har helt rätt i att
det är frågan om två principer. Frågan är om man kan
klara av bägge. Om inte bara de partier som röstade
för detta i mars utan även åtminstone Moderaterna
och kanske möjligen - men jag tror inte det - Social-
demokraterna skulle vilja ha den här ordningen, men
ser att mot detta står den princip som vi är överens
om, nämligen att det är angeläget att vi fattar nationel-
la beslut om den vanliga skattelagstiftningen, vore det
naturliga i en sådan situation att gemensamt försöka
hitta en lösning på problemet. Problemet är ju att
klara avgränsningen mellan miljöavgifter, miljöskat-
ter, socialförsäkringsavgifter, kommunalskatter och
annat som vi vill bestämma om här hemma för att
utforma vår egen välfärdspolitik. I stället säger Soci-
aldemokraterna och Moderaterna gång på gång nej.
Nu nämner Göran Lennmarker att man skulle
kunna ha en flexibel variant på detta, dvs. att de som
ville skulle kunna införa koldioxidskatter. Det kan de
redan i dag. Problemet är ju att de länder som inte
skall fortsätta att slippa och dessutom tjäna på det.
Detta löser man, såvitt jag förstår, inte med den flex-
ibla integrationen, utan de som inte vill vara med
karavanen slipper även med den lösningen.
Vi tycker att man borde gå längre när det gäller
subsidiariteten. Vi tycker att man egentligen borde ha
en kompetenskatalog. Det kommer inte att kunna
åstadkommas under den här förhandlingsomgången,
men jag tror att det vore värdefullt. Sedan kan jag
dela Göran Lennmarkers uppfattning att det är stora
tunga uppgifter som borde föras till, men det finns ett
antal som borde tas ifrån också.